Bangkok torsdagen den 23:e februari 2012 – Kanske ska ta ett dopp innan vi drar...

Tre dagars arbete i Bangkok är slut och ikväll bär det av hemåt. Vi har haft ett gäng med möten på samma tema och de idéer vi hade när vi åkte hit och de idéerna har sannerligen åkt berg och dalbana med många loopar. ja till och med avåkningar. Saker och ting är ju inte alltid som man föreställt sig. Oavsett hur övertygad man kan vara om en sak innan så visar det sig allt som oftast att läget är ett annat och man får tänka om. Det känns som om vi lärt oss mycket som vi kan ha med oss in i de diskussioner som följer när vi är hemma igen. Jag är inte mindre positiv till projektet vi undersökt, men jag ser samtidigt såväl fler utmaningar som möjligheter än jag tidigare såg.

Bangkok har annars varit vänligt som vanligt och vi har haft ett schema som givit oss någon timme på morgonen och någon på kvällen för att äta gott, träna och ta ett och annat dopp i poolen. Och just där, vid poolen, avslutade vi och sammanfattade vi våra möten och intryck idag. Allt medan solen gick ner och den magiska tropiska natten tog vid. När klockan närmade sig tiden då vi måste upp på våra rum för att packa, så avslutade Anders samtalet med... "Kanske ska ta ett dopp innan vi drar?" Och eftersom jag alltid varit en väldigt lojal och lydig anställd så gjorde jag som chefen sa.

By by Bangkok!

Bangkok onsdagen den 22:a februari 2012 – Nat King Cole har en thailändsk son som gillar Sting och UB40…

Vi tog Skytrain från Ploen Chit, som är närmaste station från vårt hotel, till Nana och strosade in i närmaste sok (gränd/tvärgata), för att hitta någonstans att äta. Det var en sådan där typisk tidig kväll i de här kvarteren på Sukhumvit med människor på väg hem från sina jobb i en salig blandning med turister som trängs bland gatuförsäljare i krims-krams-stånden, barflickor och kathoeys som försöker dra en in i sina barer, bilar och motorcyklar som tutar och sprutar avgaser i den 30-gradiga värmen. Vi gick förbi flakmoppar och vagnar med frukt och inte minst med mat som luktade fantastiskt. Lite längre in i soken var inte matvagnarna ensamma. Runt dem var på typiskt thailändskt manér enkla plaststolar och bord uppställda på trottoaren där folk satt och åt sin middag. Vi kryssade mellan borden och kom längre in i soken.

"Ja, men det här ser väl inte så dumt ut", sa Anders när han läst lite i den inplastade menyn vid entrén till en restaurang där vi stannat. Nu var det ganska uppenbart att stället var vad man närmast skulle kalla ett typiskt turistställe. Men vi är ju turister på något sätt ändå tänkte jag och på bilderna i menyn såg maten riktigt god ut. Vi gick in och blev omgående visade till ett bord för två.

Vi satt där och snackade och hade väl bara fått in var sitt glas men ännu inte maten när den diskreta bakgrundsmusiken tonades ned och någon började lira piano bakom min rygg någonstans. Maten kom, inte vad vi beställt men ändå, och vi högg in. Musiken och nu även sången blev allt mer högljudd och jag började undra för mig själv vad det är för farang (utlänning) de anlitat som barpianist. Rösten kändes väldigt bekant. Anders försökte för andra gången få in en Tiger Bear istället för Singha, men misslyckades. Vi pratade vidare och jag tänkte att det var lustigt att höra den där välbekanta rösten sjunga låtar av Sting och när han, nu så högt så att jag flera gånger var tvungen att be Anders säga om vad han just sagt till mig, tog i från tårna och började sjunga UB40 kom jag på vems rösten måste tillhöra. Det var ju Nat King Cole. Otroligt, här i Thailand 2012…wow! Jag kunde jag inte hålla mig längre utan vände mig om för att se farangen med sammetsrösten och tappade hakan lite. Där satt en liten tanig thailändsk kille i glansig skjorta och slips. Han såg ut som ett litet troll på något vis och han sjöng med en enorm entusiast och ett dramatiskt kroppsspråk. Inte hade jag en aning om att Nat King Cole hade en thailändsk son som gillade Sting och UB40, men nu vet jag… 

God natt från Bangkok!

Bangkok tisdagen den 21:a februari 2012 - 30 grader i februari...

Från breddgrader där axlarna frusit fast vid öronen, näsan lyser röd och har tappat känseln och mörkret råder, beger jag mig till värmen på en annan del av vårt jordklot. Jag längtar efter att får slippa frysa, att få slappna av så att axlarna sjunker ner och nacken får vila. Jag fantiserar om ett dopp i en av solen till kroppstemperatur uppvärmd pool och kanske en trevlig middag i den ljumma thailändska natten.

Och allt det där hade säkert varit möjligt om vi människor inte varit så dumma i huvudet att vi aldrig kan vara nöjda med det vi har utan alltid istället ska ha det vi inte har. Ja, jag är inte bättre än någon annan, det är inte så, det vill jag verkligen inte påstå och du läste ju just mina egna tankar så det vet du ju nu också. Men då blekansiktet Bergman från kalla norden längtar efter värme och solsken så längtar den thailändska infödingen självklart efter kyla och det är ju inte bra. Det är inte bra alls faktiskt.

För nu sitter jag här på mitt hotellrum och fryser. Inte för att jag tycker att det är något fel på det thailändska klimatet utan för att thailändarna själva tycker att det är fel på det thailändska klimatet. De står helt enkelt inte ut med värmen. De vill ha kallt, svinkallt. Överallt; i taxin, i lobbyn, i restaurangen, i hissen, på rummet, till och med vattnet i poolen var kallt (d v s kallare än 26°C som är min smärtgräns...), ja överallt! Och jag fryser. Jag fryser så tänderna skakar. 

Men nu har jag vridit upp AC:n ordentligt på högsta värme och tagit på mig en morgonrock. Snart ska jag glida ner i sängen och avsluta dagen med att titta på SVT Play och "30 grader i februari"...

God natt från Bangkok!

New York tisdagen den 17:e januari 2012 - Busväder...

Madison Avenue i eftermiddags. Vädret i New York i januari är inte roligt för en sol- och värmetörstande svensk som jag, men det ger onekligen en dramatisk inramning till vissa skyltningar. Ska vattnet i butiken snart börja välla ut på gatan...?

New York måndagen den 16:e januari 2012 - Det tog lite tid den här gången...

Det kom lite snö i Stockholm i morse. Många var säker glada, men för alla oss som skulle med flygplan från Arlanda var det ingen höjdare. Vi blev en och en halv timma försenade till Oslo och jag trodde att jag skulle missa kärran till New York. Turligt nog - ja, det var vad jag först tänkte - så var kärran från Oslo till New York också försenad visade det sig när vi landat. Motorproblem. Det tog två timmar att få härdlimmet, som användes för att fästa någon akustikpryl i ena motorn, att stelna i kylan. När vi väl satt i planet så visade det sig att någon av lastarna hade kört något hårt mot skrovet i lastrummet och det hade blivit en buckla. Var det en spricka? Ja, kaptenen visste inte men sa att om så var fallet måste den lagas. Specialister med speciell mätutrustning inkallades och de kunde konstatera att det räckte med en enklare lagning och vi gav oss i väg.

Så när vi landade på Newarks flygplats sisådär tre timmar försenade var det ju inte så att man jublade när köerna till passkontrollen var enorma och gick i snigelfart. Två timmar och femton minuter tog det mig att komma från planet, genom passkontroll, väskband och tull ut till en taxi. Bilden här ovanför är från köerna vid passkontrollen, men eftersom gränspoliserna var på alla som iglar som höll i mobiltelefoner och jag gärna ville behålla min, så tog jag ingen bild själv. Denna har jag tagit från nätet...tydligen är köerna standard, för det saknades inte bilder att välja från...

Men, den långa resan är värd besväret: New York är en härlig stad och amerikanerna i synnerhet är fantastiska. Jag tillhör de som hackar på USA en hel del för dubbelmoral, världspolisinställning och andra brister. Men som jag sa till min amerikanska kollega Amy härom dagen, så har USA en stor del i den värld jag vuxit upp i och jag skulle för allt i världen inte vilja byta stormakten USA mot stormakten Kina. Det är lätt att häckla USA för deras oförmåga att lösa sina problem; när de har det svårt här med ekonomi och annat, men "in the end of the day" så sitter vi alla i samma båt. Går det dåligt för USA, så går det förr eller senare dåligt även för Europa och Sverige.

Klockan är nu halv nio på kvällen och jag är helt slut i rutan. Jag utgår från att jag kommer att vakna senast 04:00 i morgon bitti på grund av tidsomställningen och tänker jobba då. Nu får det bli sängen.

Skaplig utsikt från mitt hotelfönster, va!?

God natt från New York!

Bangkok 4:e januari 2012 - By, by Bangkok...för denna gång...

Så var det dags för sista dagen i Thailand för denna gång. Planet hem skulle inte gå förrän efter midnatt så vi hade hela dagen att göra det vi behövde...eller i alla fall kände att vi behövde, vilket i vårt fall var shopping, träffa kompisar och bada. Vi startade dagen i ett shoppingområde alldeles i närheten av China Town. Klockan är runt åtta på morgonen och Lucas anstränger sig till det yttersta för att le. Det är inte hans tid på dygnet...

Först på programmet stod att köpa varuprover till en kompis som driver en pysselbutik. Pranee hittade en affär som - i alla fall i mina ögon - såg ut att ha allt man kan önska i pysselträsket.

När klockan började närma sig tio och vi ännu inte ätit frukost så var inte humöret på topp direkt. Att hitta ett frukostställe som serverade västerländsk frukost var bara att glömma. Det fick bli ett klassiskt thailändskt "hål i väggen hak".

För mig känns det alltid konstigt att äta, typ, lunchmat när huvudet och magen väntar på mackor, ost och marmelad eller något liknande. Men det är nog egentligen inte så mycket magen som väntar på det insåg jag. Magen var helnöjd. Vilken toppenfrukost; mums!

Humöret i familjen var nu dramatiskt förändrat till det bättre och vi greppade en taxi och gav oss upp i trakterna kring Pantip Plaza för klädshopping.

I små, små gränder fyllda med folk går ännu mindre och trängre korridorer in och där finns mikroskopiska butiker. Bilden här ovan är ute i en gränd. Ja, du förstår; många människor och trångt är det...

Här dealar Pranee med en tjej som sitter på golvet i sin lilla mikrobutik och äter samtidigt som kommersen pågår.

Ja, maten är central i den thailändska kulturen och det är man ju tacksam för. Herre Gud vilken god mat jag ätit på den här resan! Och kostnaderna för mat har varit i princip obefintliga. Thailand måste vara världens bästa land att turista i om man vill njuta av livet och samtidigt hålla lite i pengarna.

McDonald's är ett bra alternativ när man vill få lite omväxling i matintaget. Fett, salt och framför allt socker har dock en viss förmåga att göra konstiga saker med barnens humör...

Jaha...och så satt jag där i solstolen vid hotellets pool och försökte sammanfatta upplevelserna av nära nog en månad i Sydostasien. Allt medan Denise charmade rumpan av de andra soltörstande hotellgästerna genom krumbukta hopp i poolen och uppvisning av fyra längder gånger fyra simsätt.

Jag lämnade Sverige den 12:e december och det är inte utan att man börjar acklimatisera sig. Jag kan inte få nog av den underbara värmen, människorna, maten och tempot och framtidstron. Asien har så mycket att erbjuda och är verkligen på gång. 

Semestern i Thailand med allt vad vi hunnit med på så kort tid har varit fantastisk. Olivia har varit saknad och jag hoppas hon följer med nästa gång, men det har också varit bra att kunna ha ett totalt barnperspektiv på det vi gjort. Det är ju ändå lite skillnad på vad en artonåring gillar och vad åtta- och tioåringar går i gång på. 

Jag är så glad att vi kom till Pranees by - träffade Nang - och att Pranee och vi hade tid för det besöket och inte behövde hasta vidare direkt. För att vi fick hänga med Erik och Teo i några dagar och för besöket i Chantaburi och Chao Lao. En riktigt stor upplevelse var också Koh Chang och dess skärgård. Hit måste vi snart igen.

Det var dags att säga by, by Bangkok...för denna gång!!!

Bangkok 3:e januari 2012 – Vilken tur att det regnade idag…

Efter en och en halv vecka av solsken och nu senast sju dagar av riktig värme dessutom, så började det regna. Men vilken tur att det regnade idag, när vi skulle åka från Klong Prao Beach till Bangkok; när det var slut på badandet och det lata semesterlivet i solen!

Pranee hade fixat plats åt oss i en minibuss, som det visade sig att vi skulle dela med två andra familjer som också skulle åka från Koh Chang till Bangkok.

 

Resan gick bra och det tog ungefär sex timmar med två pauser att ta oss hela vägen in till centrala Bangkok och vårt hotel. Väl på plats och in-checkade, så bar det ut på stan för shopping. 

Kvällen på stan med shopping och McDonald's-besök blev perfekt och vi avslutade med Tuc Tuc tillbaka till hotellet där vi handlade lite frukt runt hörnet och tog en bowlingrunda i på hotellet.

I morgon väntar de sista sakerna på shoppinglistan och vem vet…kanske även ett dopp i poolen innan det bär av mot flygplatsen och hem till mindre lockande badtemperaturer.