lördag 10 juli 2010

Çeşme vecka 1 - Installation...

Så var vi då på väg. Äntligen. Vi hade alla längtat oss igenom vintern och på slutet räknades dagarna inna vi skulle åka. Väl på Arlanda anslöt Christine och familjen var komplett. Det ska liksom vara så, Christine ska vara med - hon är vår bonusdotter. Förväntan var stor. För Pranee var det tre år sedan hon var i huset och för alla barnen hela fyra år. Själv har jag haft lyckan att kunnat åka dit några dagar i september varje år. Resan blev lång i år. Vi fick ta oss via Istanbul och planet ner till Izmir var försenat. Men vilken skillnad att resa nu när alla barnen är stora. Både Pranee och jag kunde läsa varsin bok. Det har aldrig hänt förut när vi rest med barnen! Väl framme i Izmir mötte Murat och Madelene oss på flygplatsen. Vi hade hyrt en bil, men vi var osäkra på hur stor den skulle vara, om vi skulle få plats med oss alla och allt bagage. Det var nog tur att vi hade deras bil också... Sen bar det av hemåt - underbart! Väl hemma var det becksvart, men barnen slängde alla kläder och hoppade i. Klockan var långt över midnatt när vi slocknade. En lång men lycklig resdag var till ända. Äntligen framme och semestern kan börja!

 
Vi sov länge vår första morgon här. Lucas kom in till Pranee och mig, la sig mellan oss i sängen och sa: "Mamma, pappa...kan inte ni jobba här i Turkiet, så att vi kan vara här hela tiden...?" Det tog inte lång tid för Lucas att känna sig hemma och förstå hur fantastiskt här är - han är min son, helt klart! Det blev en sen frukost och sedan hopp i poolen. Fantastiskt att äntligen vara här!


Att öppna huset är alltid spännande. Ska allt väsentligt fungera, några kranar som sprungit läck, lampor som pajjat, möggel...o s v...? I år var inte värre än vanligt. Men på plussidan är helt klart att vi har begåvats med såväl egen hemtelefon som med fast Internetuppkoppling. Riktigt, riktigt bra och väldigt efterlängtat. Men vi behövde ändå göra en del inköp. Sedan något år har Izmir fått ett Ikea-varuhus. Vi begav oss dit. Märklig känsla att handla där. Som att vara hemma i Sverige fast på turkiska liksom...och en hel del dyrare än hemma faktiskt.

 

Lucas och jag hade blivit ganska långhåriga. Nåväl, Lucas hade blivit långhårig i alla fall. Jag själv har mer en hårväxt på huvudet som påminner om en mikrofon. Det vill säga mitt hår växer inte på längden där utan mer på bredden... Anyway, till frisören bar det av...

Resultatet på lilleman blev toppen. I år ville han inte ha samma frisyr som sin pappa - vilket brukar vara det jag kör på när jag går ensam med Lucas till frisören - utan han skulle absolut själv, tillsammans  med Olivia och Christine bestämma något annat. Så fick det bli och det blev ju bra det med måste jag erkänna.

 
Här badas det igen. Det blir många bilder på småungarna den här veckan. Jag har försökt att plåta Olivia och Christine, men det har aldrig passat så bra har dom tyckt. I fortsättningen ska jag inte fråga...

Pranee och jag har faktiskt varit riktigt duktiga så här långt. Varje dag så går vi en timme. Olivia och Christine har varit bussiga och passat de små och det har efter lite inledande gnissel fungerat över förväntan. Här kommer några bilder från våra promenader.

 
 Underbara Ilica Beach. Det har blivit lite fler parasoller i år, men fortfarande är det min favoritstrand.

 
Det är inte bara jag som tycker att det är skönt att vandra utmed stranden...

 
Dom bygger ju som tokar här. Varje gång man kommer hit har man svårt att hitta för alla nya kvarter och fina hus och vägar. I den gamla grekiska byn Alaçatı är de flesta äldre hus gjorda av stenblock. Nu när det har blivit populart bland rika Istanbul-bor att köpa mark och bygga nya hus gör dom det i den äldre stilen. Sten på turkiska heter Taş och Taş-hus är det som gäller. Här har man laddat upp med sten som ska huggas till för ett nytt hus. Vilket jobb!!!

 
Här äts det lunch. Skönt att bara slappa. Inga krav, bara slöa och njuta av semestern.


En kväll - nja egentligen två kvällar (det var ju lite fotboll man måste se...) - bar det av hem till Yeşils. Dom har ett helt underbart hus. Så så vackert och mysigt inrett.

Det här är deras hundvalp Gizmo. Han är en rolig prick. Fem gånger om dagen är det böneutrop i moskén om hörnet. Så fort böneutroparen sätter igång så ylar Gizmo högt och irriterat. "Han är Kristen", sa Murat...

För några år sedan förverklade jag min dröm om att ha en Bouganville. Ja, det blev faktiskt två. En på vardera sidan om rökkanalen från öppna spisen som löper utmed ena ytterväggen. Redan förra året hade den växt upp för hela väggen och upp över terrassen. I ett virrvarr av grenar, blad och blommor som högst upp bildade ett veritabelt snår bestämde sig traktens alla fåglar att det var toppen att bo. Resultatet blev, förutom all fågelskit då så klart, att det var ett herrans liv såväl morgon som kväll. Jag bad vårt trädgårdsmästare att ta ned eländet redan förra året, men det blev inte gjort. Så nu var det dags. Vår närmaste granne var inte helt lycklig och började tjaffsa med vår trädgårdsmästare om alla blad och taggiga grenar som landade nära deras hus. Jag frågade vår vän och andra granne Mustafa om hur vi skulle hantera den infekterade situationen. Hans svar var enkelt: "Vem bryr sig? Vi känner inte dom, ni känner inte dom, dom pratar inte med er utan med trädgårdsmästaren...så strunta i det där bara!" Nu är den i alla fall nedklippt och alla blad och grenar bortplockade från gräsmattan. Skönt!

Vår underbara vän Sayra tog oss med till Boyalic Beach igår, fredag. Fortfarande en ganska orörd strand. Där finns en del hotell och lägenheter, men annars rätt så orört som sagt. Sayras ena grabb Kaan var med och slafsade med vatten och sand runt våra fötter medan vi uppdaterade oss om varandras liv och leverne under året som gått. Det är ett helsikes oväder i Istanbul och vi får vår beskärda del här iform av blåst och kyla. Alltså, inte 32° längre utan bara runt 28° då...

Denise var överlycklig. Första gången i hennes liv (vad hon själv minns...) som hon badar bland vågorna i havet. Oj oj oj vad roligt det var. Hon och Lucas kunde inte sluta förrän de var helt utmattade av att kämpa med naturkrafterna.

Çeşme upplever en otrolig utveckling. Igår kväll begav vi oss ner till den nya marinan. Helt makalöst vad man lyckats bygga upp här på bara ett år. En hel riviera-liknande marina med lyxyachter, små affärer av alla de slag och ett gäng med restauranger. Äntligen har infödingarna fattat hur de ska göra Çeşme till en internationell resort!

Ser man på...både Christine och Olivia är med på bild - inte illa...det blev pastamiddag i marinan - mysigt!

Solnedgång i Çeşme marina. Första veckan här är tillända och i morgon kommer familjen Reiman-Jansson. Det har vi sett fram emot hela vintern. Hoppas vi kan ge dom en riktigt bra semestervecka!

3 kommentarer:

  1. Hej. Jag åker till Cesme imorgon o ska bo på Boyalik Beach Hotel. Har du några bra tips?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Janet!
      Sorry...jag missade helt din kommentar...
      Hoppas att din resa till Cesme var fin. Jag har bott på Boyalik Beach för hundra år sedan. Nu har de renoverat. Cesme-området är en av mina absoluta favoritplatser. Ska du dit igen så maila mig på jbdirect@gmail.com så kanske jag har något tips om något du missat, vem vet.
      Bästa!
      /Jocke

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera