söndag 8 augusti 2010

Çeşme vecka 4 - Ett historiskt avsked...

Ensam är stark brukar det heta. Men inget kan väl vara mer missvisande än det egentligen. För hur skulle livet se ut om man var ensam? Skulle man vara särskilt stark när man slöt sina ögon på kvällen eller när man vaknade på morgonen? Skulle man komma över allt det jobbiga som en hel människa och skulle allt det roliga vara lika roligt som det är när man får dela det med andra? Jag tror inte det - eller egentligen: Jag vet att det inte är så! Jag har nämligen världens bästa familj och vänner.

Den här kvällen på terrassen på den svalkande baksidan av huset tillsammans med våra kära vänner, familjerna Yeşil och Saka, var en så'n där stund då allt är som bäst tack vare och därför att man får dela stunden med människor man älskar. Pranee hade lagat supergod Thaimat och Tuncer, som hade sina barn på besök, bjöd på härligt rosévin från sin vingård. Alltid varma, generösa och underbara Madelene, Maggie och Murat förgyllde kvällen - inte enbart med sin närvaro - och säkrade upp den på dessa breddgrader livsviktiga Raki-tillgången. Det var länge sedan vi satt ned och åt tillsammans allihop. Underbart!

Alaçatı heter den tidigare grekiska byn som ligger bara 15 minuters promenad från vårt hus och som idag kanske är Turkiets hetaste plats för landets mest förmögna och dess Jet Set. Alaçatı är idag förmodligen mest känd för sina underbara stenhus och för sin windsurfing, men jag kan mycket väl tänka mig att det snart kan komma att få stå tillbaka ett tag för det jag nu ska berätta om.

Alaçatı blev Ottomanskt någon gång under 1300 - 1400-talet. Så sent som 1895 fanns det bara 132 muslimer bland Alaçatıs 13845 invånare. Majoriteten var grekisk ortodoxa. Ayios Konstantinos kyrkan, som ligger mitt i dagens Alaçatı, byggdes 1878. Efter det Ottomanska rikets fall flydde många muslimer från balkan och en del av dessa bosatte sig i Alaçatı. De kristna trängdes bort, kyrkan tappade sin församling och förföll, på 1950-talet konverterades kyrkan till moské och fick namnet Pazaryeri moskén. 

Man satte upp plywood-skivor för ikonostasen (den med ikoner och symboler vackert dekorerade vägg som skiljer den allmänna delen av kyrkorummet från altarrummet i ortodoxa kyrkor), avkristnade kyrkorummet och gjorde i ordning den södra långsidan (den som är i riktning mot Mecka) till att passa de muslimska ritualerna. Inte mycket kom att påminna om att här en gång funnits en vacker kyrka.

I takt med att Alaçatı de senaste 5 - 10 åren upptäckts av de förmögna Istanbul-borna, som alla verkar dela samma intresse för att plocka fram det gamla och genuina när de renoverar och bygger sina hus här, så har även byns allmänna platser och gatumiljö kommit att börja förfinas. 


Så när turen även kommit till stadens centrala moské tog man sig an den uppgiften noggrant. Där det tidigare under pelargången i väster huserat små butiker och kaféer med serveringar under vindruvetäkta pergolas, som i sin tur dolde torget framför moskén, revs allt och den vackra mosaiken på torget framför kom i dagen. Hela byggnaden har fått en ansiktslyft och en återupprättelse som central byggnad i byn.

Men ändå är det som skett inuti byggnaden det mest häpnadsväckande, ja faktiskt även det mest löftesrika, med hela renoveringen. För när man rev plywoodskivorna som dolde det kristna altarrummet inne i moskén upptäckte man att där bakom fanns en underbart vacker ikonostas som skyddats mot tidens tand av den uppsatta plywooden.


Så vad gör man då när man inser att här i dagens Turkiets själva epicentrum för den pietetsfulla renoveringskonsten finns historiska - förvisso kristna men ändå - skatter mitt i en moské? Man hade kunnat gjort som med Hagia Sofia i Istanbul: En kyrka som blev moské som sen för att bevara alla historiska värden och i linje med idén om den allt igenom sekulära staten förvandlades till museum av Turkiets landsfader Mustafa Kemal Atatürk. Men nej. I Alaçatı valde man en annan väg.

Efter samråd med de lokala muslimska ledarna och med den Ekumeniska Patriarken av Konstantinopel, Hans Helighet Bartholomew, har man beslutat att låta byggnaden bli en gemensam plats för tillbedjan och andakt. Så som jag fått det berättat för mig ska man genom olika tekniska lösningar kunna dölja "den andra religionen" när man själv nyttjar kyrko-, respektive moskérummet. Här på bilden ovan ser man till vänster ikonostasen framför altarrummet och till höger den centrala platsen vid den muslimska bönen.

Med tanke på den Islamisering som Turkiet de senaste åren genomgått - och dessvärre fortfarande genomgår - under det populistislamistiska partiet AKP:s ledning är det en välkommen signal när kristna förhållanden i alla dess former synliggörs. Jag hoppas att den ambition om samexistens mellan muslimsk och kristen religionsutövning som uppenbarligen finns i Alaçatı ska kunna ledan till något positivt och att jag i en inte allt för avlägsen framtid ska kunna fira den Heliga Mässan i mitt älskade Turkiet.  
Då var våra fyra sommarveckor i Çeşme över för i år. Det har varit underbart på alla sätt. Barnen har haft det bra och varit väldigt fina och hjälpsamma och Pranee och jag har för första gången på en semester kunnat vila vi med. Barnen börjar bli stora - även de små...

Sista kvällen blev det en liten promenad på kajen i Ilica och en avslutande Kumru med hela gänget på Husseins. Resan hem gick bra och nu, på plats på Världens Bästa Ekerö, kan man leva gott på allt vad vi fått uppleva! Nu när man tittar på bilden här ovanför så här några veckor efteråt så känns den underbara turkiska sommarkvällen fortfarande och dofterna är inte svåra att förnimma de heller. Man längtar verkligen tillbaka! Men det blir fler chanser... 

By by Çeşme - för den här gången!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar