onsdag 19 januari 2011

Fiji dag 4 - Paradiset har en baksida...




Nu börjar man komma in i söderhavslunken. Vid åtta-snåret på morgonen slår någon av personalen ihärdigt på en trästock och då vet man att det är dags för frukost. Ut ur olika "bures" rör sig i sakta mak alla gäster. Ingen springer, ingen går ens fort, allt sker som i slow motion. Det finns tid, det finns gott om tid, ingen anledning att stressa.



Efter frukost packade vi våra väskor och checkade ut. I väntan på lunch och efter det transport ut till färjan som skulle ta oss till nästa ö, hängde vi i skuggan vid huvudbyggnaden, badade, filosoferade om livet och drack öl. En perfekt förmiddag - riktig semester. Herrklubbens ordförande Peter hamnade i ett långt samtal med några locals och efter någon timme, när vi gick över stranden i ebb och ut i vattnet för ett bad berättade Peter att han nu blivit utnämnd till Ratu, klanledare, här på Tavewa. Eftersom vi andra herrklubbsmedlemmar är snälla och lydiga undersåtar utbrast vi i kör: "Ratu Peter". Peter själv såg inte ut att vara helt missnöjd...



Den här killen spelar bas ihop med några gitarrister när personalen sjunger och spelar för alla gäster. Basen är en lika enkel som genial konstruktion: Ett snöre spänt mellan toppen av vad som närmast kan liknas vid ett sopkvastskaft och en resonanslåda i trä, stor som två läskbackar. Och det mycket geniala instrumentet har ett lika genialt namn: Det är en "Bula Box" så klart!



Efter lunch var det dags att lämna Tavewa och Coral View Resort. Personalen sjöng avskedssånger redan under lunchen och efteråt när vi började vandra ut mot båtarna som skulle ta oss ut till färjan ställde dom upp sig i grupp, kramade oss när vi passerade och vinkade farväl. Dessa otroligt varma människor på Tavewa kommer man aldrig att glömma.



Runt från hela Blue Lagoon området med alla dess resorter anslöt båtar med gäster som skulle vidare med färjan. Det blev kö för att få komma ombord.



Som sagt, vi var inte ensamma och båtarna var ganska överfulla av människor och packning där vi låg och väntade på vår tur.



Jag vet inte om det går att se så bra, men efter en halvtimmes färd med färjan så fick vi sällskap av delfiner. Dom simmade så där lekfullt runt färjan som man kan föreställa sig att delfiner gör. Dom var ganska små, men det är något magiskt med delfiner - man blir glad av att se dom.



Och så helt plötsligt var vi framme, där låg Naviti island och viken med Korovou resort där vi skulle bo.



Precis som uppe vid Tavewa island möttes vi även här av resort personal som kom ut till färjan och plockade upp oss med mindre båtar.



När vi vadade i det otroligt varma vattnet från båten in mot stranden började personalen sjunga från en terass på stranden. När de avslutat sången ropade de "Bula"! Varpå hela bukten fylldes av gensvaret ("Bula"!) från oss gäster. Vi var nu officiellt välkomnade till Naviti och Korovou Resort.



Ja, här bor jag. Det är mycket enklare standard än på Coral View, men min "bures" ligger precis på stranden.



Det är inte långt till ett dopp. Där vid trädet börjar stranden - inte dumt alls!



Till skillnad från på resorten på Tavewa finns här ingen som helst mobiltäckning, men dom har - rätt otippat, minst sagt - ett Internet café. Dessvärre har nämnda café väldigt märkliga öppettider (återkommer om det). Hur som helst... Jag snackade lite med personalen som sa att det skulle finnas mobiltäckning vid en annan strand på andra sidan ett berg, inte alls långt härifrån. Jag ville få iväg ett SMS till Pranee, så jag bestämde mig för att det kunde vara en bra utflyckt att bege sig dit.



Ingen av grabbarna hade lust att hänga på så jag bestämde migvförnatt gåmsjälv. Sagt och gjort: På med långärmat och mosqitomedel sen bar det av uppför smala slingrande stigar i djungeln.



Det var inte utan att det kändes ganska läskigt ibland. Hm...hur var det nu med kanibalerna och ska man hålla utkik efter ormar...?



Väl uppe på toppen möttes man av en fantastisk djungelutsikt. Nu kändes det bättre!



Efter att ha vandrat nedför berget på andra sidan dök det upp små fallfärdiga hus.



Under ett rangligt tak satt en familj och dåsade. En av männen knäckte kokosnötter med en machete, några barn lekte på marken och ett par kvinnor samtalade vid ett bord. Det var helt plötsligt en helt annan värld än den vid resorten. Även om vår resort knappt skulle kvala in som vandrarhem i Sverige var det här något helt annat. Det här var riktigt fattiga människor som levde under mycket enkla förhållanden. Bakom den Fijianska paradisfasaden lurade ett u-land.



Där stigen ned till stranden i den lilla byn tog sin början stod denna insamlingsbössa. 2 Fijidollar bad man snällt om att man skulle donera om man ville gå ned till stranden. Jag gjorde som man önskade och familjen som bodde i huset bredvid utbrast i kör "Bula"!



Utmed stigen till stranden stod denna ruckliga "bures" och man var tvungen att passera den. När jag närmade mig hörde jag barnskrik och genom ett fönster såg jag en närmast apatisk kvinna som låg på en säng, sakta viftande med en tidning som fläkt och bredvid henne låg ett litet spädbarn. Hela rummet var som en missär med skräp över allt. Det kändes konstigt och olustigt. Var allt okej med henne, varför låg hon här helt ensam, var hon kapabel att ta hand om barnet? En massa känslor och tankar som man som öluffande västerlänning i söderhavet inte reflekterat över tidigare - att paradiset har en baksida, helt enkelt.



Stranden var vacker, men stämningen påverkades av det jag nyss upplevt och jag hade ingen som helst lust att stanna och bada. Jag gick fram och tillbaka i ungefär en kvart och jagade en mobilsignal, men det var helt dött. Jag vände hemåt, genom byn och upp över berget.



Väl tillbaka på framsidan så hade grabbarna badat färdigt och det var dags för lite drinkar på Guntas veranda. Ratu Peter berättade att han med sin nya titel, efter ett samtal med management på resortens huvudkontor, lyckats lura ur en tekniker där lösenordet till vårt Internet cafés trådlösa nätverk. Vi provade och det fungerade! Kommunikationsmöjligheterna (långt ord...) med hemmaplan hade helt plötsligt avsevärt förbättrats. Det kändes mycket bra. Nu kunde vi sätta oss i en lägligt placerad solstol i närheten av Internet cafét och helt enkelt tjuvsurfa på deras nätverk. Dessvärre visade det sig att Internet cafét hade ganska snäva öppettider och att det berodde på att resorten stänger av all ström vid olika tillfällen under flera timmar varje dag. Det här var inte bra alls konstaterade vi samtidigt som jag tänkte att I-landsproblemet man brukar prata om för mig helt plötsligt fått en väldigt tydlig illustration: Här springer jag omkring och jagar Internet- och mobiltelefoniaccess på ena sidan berget och på andra sidan knäcker människor kokosnötter och grillar palmhjärta för att överrleva.



Solen var på väg ned i väster och det var dags för middag.



Även om standarden som sagt är betydligt sämre på den här resorten än den förra så visade sig maten vara mycket bättre. En underbar soppa till förrätt och sen grillad tonfisk till huvudrätt. Det var riktigt, riktigt gott.



Det här får bli avslutningsbilden från denna ganska händelserika och lite omtumlande dag. Herrklubben äter middag i solnedgången i söderhavet. Det känns fortfarande helt osannolikt att vi får uppleva det här tillsammans. God natt från Korovou Resort, Naviti island, Yasawas, Fiji!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar