tisdag 10 maj 2011

Istanbul dag 2 - Domedagsprofetian...

När jag var liten så hade mamma och pappa DN och redan då hade jag en klar uppfattning om vilken som var den viktigaste och mest intressanta delen att lägga beslag på vid frukostbordet. Det var del ett, för där fanns utrikessidorna. Där kunde man läsa om vad som skedde i världen och i bland, om man hade tur, så kunde man uppleva hur poletten liksom trillade ner och man kände det som om man fick insikter om hur saker och ting kanske hängde ihop i världspolitiken och vad det i sin tur kunde ha för konsekvenser för Sverige. Det var alltid spännande och jag fastnade i läsandet och mina reflektioner kunde efteråt snurra i skallen i dagar när jag läst något intressant.

En av de saker som jag verkligen uppskattar med mitt arbete är möjligheten att få samtala med människor som lever i helt andra verkligheter och sammanhang än jag själv och i dag i en bil på väg från ett förlag i utkanten av stan till en restaurang vid Dolma Bache (bilderna i det här inlägget är från den restaurangen) så fick jag en sådan chans tillsammans med två förläggare. "Jag är rädd för att det ska bli inbördeskrig i Turkiet", sa en av förläggarna och jag mindes svagt ett tidigare samtal jag haft med en vän i Turkiet på detta tema. "Ja, för kurderna ser den arabiska våren och upproren runt om i arabvärlden som inspiration till att gå ut på gatorna och protestera i syfte att bryta loss sydöstra delen av Turkiet och införliva den delen med Irakiska Kurdistan. Turkarna i andra delar av landet kommer inte att acceptera det och det betyder krig", fortsatte hon.

"Man kan se tendenser till misstänksamhet, oro och missnöje redan mellan människorna i byarna och städerna runt om i sydöstra Turkiet och det växer", sa den andre förläggaren och fortsatte; "Det populistislamistiska regeringspartiet AKP försöker med alla stående medel till buds att vinna människornas röster i den delen av landet inför det stundande valet och på det sättet motarbeta separatisttendenserna, men jag är väldigt pessimistisk. Om oroligheterna sprider sig i Syrien och vi får enorma flyktingströmmar i söder in i Turkiet och kurderna gör uppror och kräver en egen stat så blir det inte lätt här." Jag tänkte på vad som sagts och kunde inte låta bli att lägga ihop mina egna tidigare funderingar kring framtiden i regionen och sa: "Ja, om man sedan lyfter blicken lite och ser hur Israel blir allt mer isolerad när tidigare arabiska bundsförvanter vänder dom ryggen, hur axeln Iran/Syrien/Hamas/Hezbolla påverkas av eventuella djupa politiska förändringar i Syrien, hur Iran tricksar med sitt kärnvapenprogram, hur USA rustar för att kunna använda baser i södra Turkiet i händelse av att Israel kräver åtgärder gentemot Iran och sedan dopar hela soppan med den gamla konspirationsteorin om att man inte kan bli vald som amerikansk president utan stöd av den Judiska och Israeliska lobbyn och att det är knappt två år till nästa presidentval i USA, så ser det verkligen inte så positivt ut!"

Vi satt alla tysta en stund och liksom smälte vår samlade domedagsprofetia under tiden vår chaufför med olika utfall visade vad han tyckte om sina olycksbröder och olyckssystrars sätt att köra bil i den kaotiska Istanbul-trafiken. "Men, vad vet man", försökte jag. "Ja, vad vet man", sa den ena förläggaren. "Ja, inte ett dugg egentligen", sa den andre förläggaren och samtalet gled över i vad vi skulle kunna förvänta oss att få serverat till middagen. Jag tittade ut genom fönstret på det livliga gatulivet som passerade utanför och hoppades egentligen mer än något annat att jag inte behövde oroa mig. För det är ju precis så det är; att ju mer man känner till, ju mindre säker blir man på sin sak och jag har säkert fått allt om bakfoten...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar