fredag 1 juli 2011

Bejing dag 2 – Kvar i stan var inte min plan…




Egentligen är det märkligt att allt går så smidigt som det ändå gör. Jag menar, här skuttar man runt i världen och planerar på timmen när att man ska vara här eller där. Jag tänker speciellt på de gånger jag åkt hit till Beijing och arbetat bara några dagar. Jag har flugit ut från Sverige på måndag kväll efter att ha lämnat Lucas och Denise på skolan på morgonen och hunnit arbeta på kontoret fram till tre snåret. Landat i Beijing på tisdag morgon och börjat jobba efter en dusch på hotellet, för att sedan efter en fullgjord arbetsvecka sätta mig på planet vid två på fredagseftermiddagen och landa i Sverige lagom för att hinna vara hemma till middag med familjen vid sextiden på kvällen. Världen är verkligen liten i vår tid och det är lätt att ta för givet att allt ska fungera (som det ju nästan alltid gör) och att resande ska vara felfritt och relativt enkelt och bekvämt.

Med den glada, sköna och naiva ansatsen hoppade jag ur den kinesiska publisherns bil ute på Bejings internationella flygplats i eftermiddag. Jag tackade publishern för en mycket bra arbetsdag och för att han hade haft vänligheten att köra mig ut till flygplatsen, vände på klacken, tog mina väskor och vandrade in i avgångshallen så där lätt i steget som man bara är på fredagseftermiddagar när helgen väntar (kan ha med fredagsvinet på kontoret att göra ibland också…). Väl inne kunde jag på en skärm konstatera att mitt plan vara inställt så jag tog mig till en in-chekningsdisk för att höra vad som gällde – hur jag skulle göra nu. Den mycket vänliga kvinnan log och pekade bakåt där hon satt och sa: "misser Bellman, pläs go do the tigged tjäns disk ad ramb eijsch". Jag som börjar känna att jag förstår kinesisk engelska riktigt bra tackade för informationen och begav mig med mot "ramp H".

Köerna för att ändra biljetten var lång och stämningen dålig. Så fort någon gjorde minsta antydning till att trängas började folk att skrika. Till slut var det min tur och genom att lägga huvudet på sned på biljettdisken och försöka prata och lyssna genom den lilla springan mellan glaset och disken fick jag reda på att det inte gick fler plan till Shanghai i kväll men att jag kunde bli inbokad på en tidig kärra i morgon bitti. En jättesuck typ "Puuuh", fick jag ur mig och kvinnan på andra sidan disken, som redan tycktes ha åsikter om att jag lagt mitt huvud på hennes disk, lyfte blicken från skärmen och himlade med ögonen. "Well, äh misser, whåd do jo wånna do", sa hon och tittade nu ganska bestämt och uppfordrande på mig. Jag samlade mig och sa att jag accepterade den nya flighten, men att jag då faktiskt ville ha kompensation för det hotellrum i Shanghai jag med största säkerhet skulle tvingas betala för ändå samt pengar för mat och hotel här i Bejing – för övernattningen här som de tvingat mig till. "Is imbossibö, misser Bellman. Bad dåk do de manacher ad ramb jii". Sagt och gjort. Jag begav mig till "ramp J" i jakt på managern som skulle rädda firman från oförutsedda utgifter.

Väl framme vid "ramp J" så var det kaos. Men det var i stort sett bara ganska unga personer där så jag moppsade upp mig och trängde mig fram genom folksamlingen med en si så där hundra "excuse me" och vagnen som murbräcka. Killen som försökte hantera uppståndelsen såg väl sin räddning när det kom ett blekansikte – eller så var det den fina kommunistkina röda färgen som mitt ansikte så lägligt antagit som gjorde det – och han lyssnade omedelbart på min fråga. "Åh no misser, solly. Dis is ramb Jii, bad jo hav do go do ramb eijsch. Lååk ad di ändry tvälv and jå wiihl fand ramb eijsch misser."

Nu började jag ruttna rejält så när jag väl lyckades hitta managerdisken vid "ingång tolv" och "ramp H" var jag ingen glad kille längre. Nu var bara problemet att den sinnesstämning jag befann mig i var jag långt ifrån ensam om. Man skulle lugnt kunna säga att det började bli riktigt, riktigt dålig stämning i den kaotiska massa av folk som trängdes i folkhopen framför managerns disk. Folk skrek på varandra, hötte med nävarna, grät i sina mobiltelefoner och pekade finger år managern. Alla ville ha besked, information och – förmodar jag – pengar som kompensation. När någon lackade ur fullständigt och började slå i glasrutan och polisen kom springande kände jag att det var läge att avlägsna mig. Jag gav upp och begav mig med snabba steg till den allmänna informationsdisken där man hjälpte mig med att shuttle:a till närmaste hotel, som faktiskt bara låg tre minuter bort.

Där befinner jag mig nu och i morgon bitti ska jag göra ett nytt försök att ta mig till Shanghai. God natt från Beijing!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar