onsdag 14 december 2011

Singapore & Jakarta – På besök i världens rumpa…

Efter en hektisk dag med möten i Singapore landade jag i Jakarta vid åtta-snåret på kvällen. Det är minst sagt en chock att komma från det superorganiserade Singapore till "the arshole of the world" som en av våra konsulter en gång så målande beskrev denna mångmiljonstad. Jag delar definitivt inte konsultens uppfattning. Jakarta är fantastiskt, inte minst på grund av människorna. Anyway. Ingen ordning på någonting på flygplatsen med jätteköer till passkontrollen och lång väntan vid bagagebandet. Väl ute ur den muggiga utrikesterminalen blev jag påhoppad av ett gäng olika taxichaufförer som tyckte de skulle köra mig för dubbelt så mycket pengar som turistservicedesken sa att det skulle kosta för att komma till hotellet. Jag lyckade skaka av mig de flesta, men en kille gav inte upp och han visade sin legitimation och förklarade att han visst kunde köra på taxameter ("helt upp till dig, min vän"), men att jag inte skulle tjäna på det. Jag gick med honom bort till taxidesken, bara för att få en känsla av om de vanliga taxigubbarna skulle acceptera honom och de gjorde de så jag slog till och sa okej.

Han tog min väska och det bar av mot bilen. Vi hann väl bara en tio meter sådär så frågade han varifrån jag kom. "Från Sverige", sa jag. "Åh, fantastiskt", sa taxikillen och fortsatte: "Min präst kom från Sverige. Han har lärt mig så mycket. Jag är kristen ser du, katolik faktiskt, och min präst han hjälpte mig att studera. Han gav mig böcker i en massa ämnen och frågade aldrig om att få något tillbaka. Han gav och gav av sig själv och vad kyrkan hade till mig som inget hade och jag var inte den enda som fick hjälp ser du. Ja, jag heter Mathiew förresten. Men du då…om du är från Sverige så är väl du protestant." "Nä, jag är faktiskt katolik", sa jag. "Va, helt otroligt" sa Mathiew och sken upp som en sol i den kolsvarta taxibilen. "Vänta, jag har jättebra kassetter med katolsk musik här" fortsatte han och lyckade hålla bilen kvar på vägen samtidigt som han rotade runt i sina gömmor och fick fram en hel hög med kassetter varifrån han omsorgsfullt valde en och laddade stereon med den. Vacker körsång klingade ur bilens högtalare och den lätt förvirrade och fortfarande chockade svensken på besök i världens rumpa och den entusiastiske katolske taxichauffören hade funnit varandra.     

Mathiew visade sig inte bara vara en trevlig prick utan även en källa till kunskap. Han berättade om sin familj och hur livet som kristen kan vara i Indonesien – den största muslimska nationen i världen. Han berättade om hur han ännu inte hade råd med att låta alla sina tre barn gå i katolsk skola (den statliga skolan var gratis och den katolska fick man betala skatt för att få ha sina barn i) och hur jobbigt det var eftersom den muslimska indoktrineringen är så hård i skolorna. Härom dagen hade de visat en film i den statliga skolan där hans ena dotter går som utmålade präster och nunnor som djupt omoraliska och att de levde som gifta och vissa även i bigami. "Alla flickor måste ha slöja i skolan, men jag har sagt till min dotter att det viktiga är vad hon tror på i sitt hjärta inte vad hon har på huvudet. Men jag har lovat henne att så fort jag får råd ska hon få gå i en katolsk skola som sin storasyster och storebror gör", sa Mathiew. 

Han berättade om att hans grannar skulle slå ihjäl honom om han spelade musiken vi lyssnade på i bilen hemma hos sig. Mathiew visade sitt ID-kort och att det där stod att han är katolik och att eftersom han måste visa ID vid anställningsintervjuer aldrig kan få jobb hos många av de vanliga Indonesiska företagen för de vill inte ha katoliker.  Mathiew fortsatte hela resan till hotellet att dela med sig av sitt liv. Det var verkligen ingen klagosång ändå. Skratten och de roliga historierna blandades med de mindre roliga och när de senare kom på tal sa han om och om igen att "vad har jag att klaga över och varför ska jag vara arg" och jag tänkte att den mannen lever verkligen sin tro på riktigt.

God natt från Jakarta!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar