söndag 23 september 2012

Bangkok söndagen den 23:e september - Hem till Bangkok...

Veckan kunde inte börja bättre. När jag efter lunchen på måndagen som vanligt ringde hem till Pranee som berättade hon att hon ringt till den lokale importören av Clausthaler, det alkoholfria ölet som jag gillar så mycket, och köpt 3 backar ,ed utlovad hemleverans dagen efter. Jag blev så rörd av Pranees omsorg om mig och samtidigt så ölsugen så det tårades faktiskt i ögonen samtidigt som det läskades i munnen. Märklig känsla...

Clausthaler-ölen har ju blivit något av min räddning under de senaste månaderna. För sedan mina levervärden efter gallstensoperationen i somras inte gick ner som de skulle blev jag satt på torken av farbror doktorn fram till nya prov ska tas i december. Det var Torkel som tipsade om dem och jag tänkte att han om någon borde ju veta... Och visst; de var grymt goda. Inte "för att vara alkoholfria öl" utan för att bara vara öl helt enkelt. Nu är i alla fall hyllorna fyllda och kylskåpet likaså, så nu ska jag nog klara mig en stund:-)

På onsdags morgon bar det av till Seoul för en stor konferens om digitala medier för magasinspublishers från runt om i världen i allmänhet och dito från Asien i synnerhet. I launchen på flygplatsen här i Bangkok så läste jag Bangkok Post och en artikel om hur den thailändska oppositionen försöker få utrikesministern fälld för tjänstefel då han låtit utfärda ett pass åt den avsatte tidigare Premiärministern Taksim. Jag kände till det sedan tidigare, men visst är det lite cool - som i texten ovan - att det svenska begreppet och funktionen "Ombudsman" är vår uppfinning och att "Ombudsman" därför har blivit det internationellt erkända ordet när en sådan ska beskrivas. 

Utan att överdriva så sa jag i slow motion "Grand Hilton, G R A N D   H I L T O N...!" säker tio gånger ute på flygplatsen innan jag lät taxichauffören starta in mot stan. Det är två saker jag har lärt mig att man ska kontrollera mycket noga innan man påbörjar en resa med en taxi: 1) Att chauffören vet var vi ska och 2) vilka betalningsmedel som fungerar. Har man inte detta klart innan det bär av, ja då kan man ge sig den på att det blir knas. Hur som helst så kollade jag och dubbelkollade jag och sedan åkte vi. 

Så när vi efter en timme svängde av motorvägen och det bar upp i en stadsdel och chauffören sa "Hran Innehontintl"och pekade började alla varningsklockor ringa. När han utanför entrén till Grand Intercontinental med en hotellanställd hängande in genom vindrutan som tydligt kommunicerade att jag hade en poäng när jag påpekade att detta inte var Grand Hilton ändå gestikulerade "joo, men det är det visst, det är Hran Innehontintl", ja då insåg jag att det här är kört.


När hans misstag till slut gick upp för honom blev han jättearg på mig och ringde upprörda samtal till sina kompisar mellan det att han stönade högt "AAAHH Hltååååån, Hltååååån...!!!" Snart börjar han väl gråta också - har ju hänt mig förr i den här stan - tänkte jag...

Efter två timmars irrande runt i Seoul landade vi till slut på Grand Hilton. Jag hade missat hela välkomsmottagningen och invigningen av konferensen, men jag var i alla fall framme. Upp på rummet och in med middag, lite mailande och sedan i säng; det var planen. Det två timmarna i taxin kändes i blåsan och det var då kom ihåg att koreanerna är lika galna i high-tech toaletter som japanerna. Ja, men fatta, det finns ju ingen vanlig spolknapp på deras muggar! Men väl en fjärrkontrollsliknande manöverpanel som med små illustrationer visar att här kan man minsann få såväl dusch som fön av underredet. Det är ju onekligen något lätt surrealistiskt när man inser att man står där på alla fyra och detaljstuderar illustrationerna för att undvika en rundsmörjning eller än värre att spola ner hela badrummet, när allt man ville bara var att få tömma blåsan och sedan spola.

Höll ju på att glömma... Självklart måste en toalett ha poolbelysning för att skapa lite stämning om ett besök skulle bli nödvändigt mitt i mörkaste natten...

På torsdagskvällen gav jag mig ut runt kvarteret tillsammans med en kollega för att äta och sprang för bi denna sköna restaurang. Kolla ventilationsslangarna som hänger ned från taket över varje bord!

På lunchen på fredagen blev det japanskt. Jag och en konsult till oss skulle träffa en kinesisk förläggare som visat intresse för en av våra titlar. Vi drog oss undan från konferenslunchen och gick till den japanska restaurangen som låg i hotellet. Det blev Bentolåda; supermycket mat och otroligt gott!

Seoul Incheon heter den koreanska huvudstadens flygplats och det håller toppklass. Med arkitektur, personal och events har man lyckats få till en stämning som jag aldrig möter någon annanstans när jag reser.

Till exempel en liten konsert på vägen till gaten, bara så där...

Jag kom hem sent på fredagskvällen, men familjen var vaken och väntade. Känds lyxigt att få träffa alla vakna fastän klockan var sen. Ja, "hem" förresten...märkligt det där. När jag åker hem från någon plats jag besökt brukar jag alltid skriva på Facebook: "Heading back home to Världens Bästa Ekerö". Den här gången blev det "Heading back home to Bangkok" Det var en märklig känsla.

När jag var borta så hade Pranee varit och hämtat Denise nya glasögon. Visst blev hon fin!

Lördagen blev lugn och skön. Simmade mina längder medan barnen lekte och busade, sedan slappade vi en stund innan vi gick bort till Central gallerian och åt lunch. Eftermiddagen ägnades åt att prata med underbara vänner hemma i Sverige och för barnen var det Minecraft och Skype som gällde.

Söndagen blev inte riktigt som vi tänkt oss. Vi gick tillsammans i mässan och sedan var det meningen att barnen skulle gå i söndagsskolan, men mitt i mässan började Denise få ont i magen och så pass att hon faktiskt grinade. Vi lämnade och fick tips om ett bra sjukhus i närheten. Vi kände att det var dags att kolla upp vad det kunde vara för Denise har haft flera sådana här attacker av magont sedan vi kom hit.

Sjukhuset visade sig vara något alldeles speciellt - i alla fall i våra ögon. Här ovan har vi precis anlänt och blir mottagna i receptionen på barnsjukhuset.

Inskrivning. Lite skillnad mot Astrid Lindgrens Barnsjukhus...

Sedan direkt vidare till våning fyra där mottagningen för mage var. Lekrum med datorer, filmvisning, klipp och klistra bord, rutschkanor med mera var onekligen fantastiskt och kvinnan som stod utanför och serverade alla barn vatten och soyamjölk var inte heller det riktigt vad vi förväntat oss. I receptionen visste man redan om oss och tilltalade oss med namn när vi kom in på avdelningen.

Efter mindre än fem minuters väntan kom en syster och tog lite prover, vägde och mätte.

Ytterligare tio minuter senare fick vi komma in till doktorn.

Hela avdelningen var designad för barn. Fina dekorationer och en varm och fins stämning. Doktorn rum var inget undantag.

Doktorn var jättemysig och hade gott om tid att lyssna och prata med oss.

"Så Denise, hur ser ditt bajs ut när du går på toa...?" Lucas höll på att garva ihjäl sig, men det var pedagogiskt och det fungerade; Denise berättade.

Efter ultraljud började det kurra lite i magen för oss alla - Denise också. Vi lämnade våra mobilnummer till systrarna på avdelningen som uppmanade oss att gå och äta och sa att de skulle ringa när vi kunde komma upp på avdelningen igen. Klart att ett barnsjukhus värd namnet ska en egen food court med bland annat ett McDonalds...!

Efter två och en halv timme var vi klara. Doktorn gissar på laktosintolerans igångkickad av en smärre maginfektion. Han vill att vi testar tesen genom att Denise inte ska äta laktosprodukter på en vecka och att vi ska ta lite fler prover. Som sagt, efter två och en halv timme lämnade vi sjukhuset med medicinen i en liten påse och en betydligt gladare Denise.

Avfärden från sjukhuset var lika vänlig och stilfull som ankomsten. Personalen ser till så att vi kommer in i taxin och vinkar farväl.

Nu är gamla vanliga Denise tillbaka igen. Efter lite bad, spelande och läxläsning så gjorde vi det enkelt för oss och gick ner i restaurangen i trädgården för att äta middag.

Helgen är över och en ny vecka börjar i morgon - spännande. Det är mycket som är annorlunda i Thailand; både det som är bättre och det som är sämre. Sjukvården verkar det i alla fall sannerligen inte vara något att klaga på och att få avsluta helgen med en mysig middag i kortbyxor är definitivt inte heller något som hamnar på minuskontot i min värld. Godnatt från Bangkok! 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar