söndag 21 oktober 2012

Bangkok söndagen den 21:a oktober 2012 – En lång berättelse om en kort arbetsvecka och en weekendtrip till Chantaburi…


I veckan har Denise varit på utflykt med skolan till en krokodilfarm. Det var inte utan lilla damens föräldrar var aningen oroade över den idén. Jag menar, hemma i Sverige så har man utflykt till Ekebyhovsparken eller kanske Skansen. Men krokodilfarm…det låter ju livsfarligt! Och ja…självklart tyckte Denise just därför att det skulle bli hur kul som helst.

Allt gick i alla fall bra och Denise kom hem i ett stycke. Alla barn hade med sig lite pengar att köpa souvenir för och när Denise tjejkompis köpte en trumma så köpte Denise och hennes killkompisar leksakspistoler och pilbågar. Men det var ju bra, för om man har en pilbåge så kan man ju jaga och skjuta sin storebror och hans polare Marc när man kommer hem!

På onsdagskvällen var det dags för den månatliga barbecuen som alla som bor i Bangkok Gardens Serviced Apartments bjuds på. Förra månaden var jag i Seoul så då kunde jag inte vara med (Pranee och barnen var i alla fall där) men den här gången var jag hemma.

Det var en hisklig mängd med människor, gratis mat och dryck och mingel i kubik. Allt var uppdukat under ett av husen i kvarteret så luften stod i princip stilla. Efter ungefär en och en halv timme gav vi upp och gick upp för att duscha allihop, vi var helt dyngsura. Även om vi i ärlighetens namn inte deltog värst mycket i själva minglet så träffade vi i alla fall några vi kände och barnen for runt med alla sina polare och lekte kull tills musten gick ur dem fullständigt.

Runt sjusnåret fredagsmorgonen gav vi oss av. Det hade varit bestämt sedan länge att vi skulle åka iväg den här helgen. Redan när det gick upp för oss att det var lokala helgdagar i antågande så pratade Pranee ihop sig med sin moster Nang och morbror Anek om att vi alla skulle träffas hos Anek och hans hustru Sao med familj i Chantaburi, som ligger ungefär fyra timmars bussfärd sydost från Bangkok. Mot gränsen till Kambodja. Jag tog ledigt i fredags, men ungarna hade ledigt från skolan fram till och med tisdag nästa vecka. Många familjer reser bort hela nästa vecka, men det funkar inte för mig jobbmässigt, så det fick bli en helgutflykt.

Som sagt…buss kan man åka och buss blev det. Så iväg till bussterminalen och försöka hitta rätt buss och köpa biljett. 

Pranee gick fram till en lucka och så hörde jag ett stön från henne och sedan lite mer prat och så pekade tjejen bakom luckan åt ett annat håll i terminalen och så gick Pranee i rask takt ditåt. Tydligen hade beskedet varit att bussen till Chantaburi var full och att nästa gick klockan tolv. Men det gick alltså fler bussar med andra bussbolag och det stämde. Biljett införskaffades, vi letade rätt på bussen och installerade oss.

När jag var liten och skulle åka buss – och det gjorde jag typ semiprofessionellt alla år med Stockholms Gosskör – så var man glad om man hade en bra bok att läsa eller kanske om man till och med kunde få låna någon kompis Walkman så man kunde lyssna på musik. Nu snear ungarna ur för att det inte finns Wifi på bussen…

I väntan på att bussen skulle gå gav sig Pranee ut lite snabbt för att köpa några mackor och lite dricka.

Det fanns toalett på bussen också. Synd att det skumpade så på vägarna bara…

Väl framme i Chantaburi så sov ungarna. Vi satte oss i den lilla vänthallen i väntan på att Anek skulle komma och plocka upp oss.

Sao tog Denise på flaket. Lucas hade inget mot det för då fick han Pranee's mobil för sig själv…

Det här är Anek och Sao's hus. Allt är som det ofta är hos medelthaison här; enkelt på gränsen till spartanskt, ordning och reda och välstädat. 

Vid grinden till tomten hittade jag de här fina andehusen. 

Anek är en pensionerad gränspolis och visst var han tjusig när det begav sig!

Ungarna gjorde sig hemmastadda i vardagsrummet (äntligen Wifi!!!) och…

Pranee fanns sig till rätta i köket medan…

…Anek och Sao började förbereda lunchen.

Som sagt; enkelt på gränsen till spartanskt. Det här är spisen och… 

…det här är köksbänken och…

…här är diskbänken.

Efter någon timme rasslade Pranee's moster Nang in. Hon kan några fraser på svenska så vi hälsade på varandra och hörde oss för hur allt stod till. "Nä, ta ingen bild nu på mig", sa hon och fortsatte med glimten i ögat: "Du får vänta till i morgon när vi ska till stranden…"

Lördag morgon Det märktes att vi var på landet. Vid sisådär tresnåret på morgonen brakade allt igång. Hundar började skälla, tuppar gala och Gud vet vad alla andra ljud kom ifrån. När jag gled ur sängen vid sexsnåret så hade det lugnat ner sig och familjen sov sött.

Jag smög omkring lite där på övervåningen, där vi sov, och tittade och se vad jag fann. Familjens Buddha-altare var där i ett hörn. Vacker och enkelt.

Plötsligt skar Denise stämma genom den efterlängtade fridfulla morgonen: "Pappa, varför måste Lucas ligga och sparka mig i ansiktet hela tiden?" "Fråga honom", sa jag och kunde inte låta bli att tänka på när vi var i Chao Lao för ungefär nio år sedan och Olivia sparkade och misshandlade Christine så pass att hon inte ville dela dubbelsäng med Olivia längre. Ja, själv är jag bara den gemensamma nämnaren...

Familjen var vaken och det var dags att gå upp. Efter lite bestyr så kom jag ned i köket och där höll Sao och Pranee på med att förbereda frukosten medan morgonsolens strålar silade in genom luftspringor och fönsterluckor - underbart!

"Vad vill du ha till frukost älskling", sa Pranee och fortsatte; "Scrambled egg och korv? Rissoppa, kaffe, juice?" "Japp, det blir bra", sa jag och tänkte, vilken lyx...vilken lyx med lyxhustru...:-)

De glada thailändarna de har lite andra frukostvanor än vi faranger för...

...det här är inte riktigt vad jag skulle fylla frukostskålen med. Själv föredrar jag müsli...

Efter frukost bar det av. Mot Phliu!

Phliu är en regnskogspark uppbyggt runt ett antal vackra vattenfall. Från Anek och Sao var det bara ungefär tjugo minuters bilfärd.

"Tjugo för de stora och fem för de små" känner vi ju till. Men vad sägs om 40 baht för thailändare och 200 baht för faranger (utlänningar)...!

Vi vandrade upp på berget och med jämna mellanrum fanns det avsatser där man kunde stanna. Här hittade vi en där vi pustade ut och njöt av morgonsolen som lyste ned mellan träden i regnskogen.

Klättra på berg och klippor vid vattenfall är jätteroligt...tycker inte livrädda pappa...

Phliu är kanske mest känt för att man kan simma med fiskarna där. Har inte en aning om vad det är för sort, men de gillar bönskälkar. Helt galet. Som att bada i en karpdamm. Först vågade knappt ungarna gå i men det dröjde inte länge innan upplevelsen av att få mata fiskar med bara händerna och se vattnet koka tog över och det bar i.

"När Olivia och jag var i Singapore så gick Olivia på fisk-spa där fiskarna knaprade bort lös hud på Olivias fötter", sa jag "Men då var väl fiskarna lite mindre", sa Denise.

Efter ungarnas lek och bad med fiskarna i säkert en timme så var jag rejält uttråkad. Men Pranee ville visa oss ett större vattenfall högre upp och jag kände att jag väl lika gärna kunde hänga på som att sitta där nere och vänta. Så det bar av uppåt och...

...det var verkligen ingenting jag ångrade. Det var häftigt. Det var en sådan där nästan magisk stämning som man ibland kan se på film där handlingen utspelar sig i Amazonas jungler.

"Hej pappa...!"


"Kolla pappa, kolla...man nästan slits med i det strömmande vattnet nedför forsen!" Jo, det är ju precis vad en curlande far med allt för livlig fantasi vill höra...

Den här lilla killen heter Ford - eller i alla fall är det hans smeknamn - och han är Sao's systerson. En riktig sköning. Hans stora grej med att följa med oss den här dagen det var att få se farangerna bada nakna. När Pranee påpekade att nu badade de och de var minsann inte nakna för de hade badbyxor och baddräkt på sig, då svarade Ford lugnt att "det där (och så pekade han på Denise och Lucas), det är vad vi kallar nakna; de är nakna ser du inte!? De badar nakna och det gör inte jag..."

Det är något speciellt med stora killar när man är en liten kille och...

...när man är en stor kille som inser att man fått en beundrare då...

...måste man ju bara får showa loss lite. För vad sjutton...man har ju publik!

Från Phliu ut till Chao Lao tar det ungefär en halvtimme. Det första vi gjorde när vi kom fram var så klart att åka förbi tomten, prata med grannen och filura lite på framtida planer...

Sedan bar det av över gatan och ner till stranden. Denna underbara stilla och vackra strand som Pranee och jag kärade ner oss i första gången vi var i Thailand tillsammans. Ja, "vår strand" kan vi ju faktiskt till och med säga nu!

Bada i vattenfall på förmiddagen och havet på eftermiddagen; vi är grymma!

Själv gjorde jag det jag gillar bäst. Jag tog en promenad utmed den 5 km långa stranden och njöt av solen som värmde i nacken och det ljumma vattnet som i vågor sköljde upp på stranden och över mina fötter. Lite livskvalité sådär en lördag i oktober...

När jag kom tillbaka efter säkert en timmes promenad så satt resten av familjen och åt.

Pranee hade lovat ungarna att de skulle få åka bananbåt, men lyckades övertyga Anek om att ställa upp och åka med - smart!

Det började bli sen eftermiddag och det var dags att lämna Chao Lao för denna gång. Men vi kommer snart tillbaka. Det är ju trots allt ganska enkelt att sticka hit över en helg. Bara dryga tre timmar med buss från Bangkok och sedan är man i denna undersköna miljö.

Söndag morgon. Hela familjen vaknade vid kvart i sex av att byns alla hundar tyckte det var dags. Tuppen - ja egentligen tupparna - hade gjort tappra försök sedan tresnåret ivrigt påhejade av hela floran av thailändska fågelfän utan att riktigt lyckas väcka Bergmans. Då gick uppdraget till hundarna.

Nåväl. Pranee skulle ändå till marknaden med Nang och Sao vid klockan sex, så för henne var väckningen vältajmad. När Denise fick reda på att tjejerna skulle på marknad då utbröt stora klagovisan och den pågick ända till Pranee sa att det var okej att hon fick följa med.

Själv gick jag så småningom ned för en dusch och som bilden antyder fick jag inte vara ifred. Den lilla snigeln bara satt där i ljusinsläppet och liksom nosade efter dropparna som for omkring när jag duschade. Den gillade verkligen den extra fuktigheten - hur någon levande varelse nu kan vilja ha mer fukt än vad som redan är! När jag slutade duscha så kröp min nyfunna snigelkompis sakta tillbaka ut igen. Lustig typ!

"Jaharu, så nu är du kompis med prinsessan Maha Chakri Sirindhorn", sa jag till Anek och han garvade. "Jo, men jag såg dig allt på tavlan i vardagsrummet", försökte jag. "Nej, nej", sa han och skrattade. Pranee fyllde i och berättade att Anek tydligen hade varit en väldigt flitig blodgivare och som sådan hade han fått motta en utmärkelse ur prinsessans hand. "Var du nervös", frågade jag. "Jo, jo..." nickade Anek och himlade med ögonen.

Ett familjefoto fick avsluta vår härliga helg hos Anek och Sao. Nu är vi hemma igen i Bangkok och i morgon är det jobb som väntar för mig, men ungarna är som sagt lediga två dagar till. Jag fick en sådan otrolig känsla av frihet och avkoppling ute på Chao Lao, så jag sa till Pranee att jag redan längtade tillbaka och hon höll med om att vi snart borde åka dit igen. Men då tror jag vi ska bo ute på stranden på någon resort, slippa tuppar, hundar, alla fåglar och få sova lite längre när man är ledig låter som en bra idé... 

Godnatt från Bangkok!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar