söndag 7 oktober 2012

Bangkok söndagen den 7:e oktober 2012 - Om att vila i förvissningen om att allt blir bra till slut...

Det har varit lite omtumlande tider i veckan som gått. Det är lätt att kastas mellan hopp och förtvivlan när så mycket händer både på jobbet, hemma och på Världens Bästa Ekerö - på en gång. Ja, alltså hemma är alla friska och stämningen fin och jobbet är toppen, men det är full speed och när då ens hyresgäster hemma på Ekerö hoppar av skakar liksom tillvaron till. Så var det i veckan och jag fann mig fler än en gång sittande i en fåtölj i vardagsrummet och med Bangkoks natthimmel som fond reflektera över mina egna reaktioner. 

Förändringar är viktigt att kunna hantera. Ja, det tillhör liksom vuxenlivet att klara det och inte minst viktigt är att man har en positiv attityd till förändringar i arbetslivet. Men hur kul är det egentligen när någon annan dikterar ens verklighet, hur lätt är det att släppa sina föreställningar om hur allt är och skall vara när någon annan bestämmer? 

Jag har ju tagit på mig att läsa i mässan i Holy Redeemer varje tisdag- och torsdagsmorgon och i tisdags kom jag väl förberedd dit vid 06:40 som vanligt. Jag gick in i sakristian, slog upp Missalet och läste igenom dagens texter igen. Det är ju inte helt lätt för en som inte har engelska som modersmål. Det är många svåra ord i bibeln kan jag lova...

Nåväl. Mässan på thailändska som är innan den på engelska avslutades och jag gick in i kyrkan, ställde ifrån mig min väska på min plats vid bänkraden längst fram till vänster och gick upp i predikstolen för att  se så att bokmärkesbandet låg rätt i missalet och mikrofonen fungerade Allt var i sin ordning. Tillbaka till min plats, en liten stund för bön inför Jungfru Maria i väntan på att prästen skulle komma in i kyrkan.

Det är då det händer. Någon knackar på min axel. Jag hoppar till och vänder mig om. Där står kvinnan som "rekryterat" mig för att läsa och med ett glatt leende på läpparna säger hon: "And you know it's the second reading today, don't you!?"

"Second reading", får jag ur mig. "Eh...what do you mean...I thought..." Hon avbryter mig och säger: "It's alright, everything's gonna be just fine. You will find the second reading in the back of the book. They will be fine!" "THEY will be fine", tänker jag och undrar hur i hela friden jag ska klara detta och vad menar hon med "They"?! 

I den stunden känner jag att jag bara vill springa ut och kräkas. Jag kommer att misslyckas fullständigt. Göra bort mig så det dånar. Jag kommer inte att hitta vad jag ska läsa, jag kommer att staka mig, bli högröd i ansiktet och svimma av nervositet om inte mina ben innan dess kommer att börja skaka så mycket så att jag välter hela predikstolen och jag får den över mig. Herre Gud, vad har jag givit mig in på!!!??? 

Då ser jag utsmyckningen på ena långsidan av kyrkorummet. Det är korsvägen och jag ser Jesus sista timmar och jag känner att vad har jag att gnälla över egentligen. Är inte min tro och kärlek till Honom och kyrkan mer värd än att jag ska bryta ihop för att det blir lite förändringar som jag inte är förberedd på? Mitt kors är ju knappt tungt som en tändsticka i jämförelse med det Han bar.

Jag blundar och tar ett djupt andetag. Prästen kommer in och mässan börjar. Det infinner sig något slags lugn inom mig. Det är dags för Ordets liturgi och jag går sakta upp mot predikstolen.

Sakta, sakta öppnar jag Missalet och där vid det gula bokmärkesbandet finner jag dagens "Second Reading". "Memorial of the Guardian Angels", läser jag. "THE GUARDIAN ANGELS...", vad märkligt. Det måste varit de hon menade när hos sa "They"; "They will be fine", tänker jag och börjar långsamt läsa de rader jag inte tidigare sett och som därför givit mig en sådan oro.

Jag tar mig på något märkligt sätt igenom texten utan några större bekymmer alls. Jag gissar att änglarna var okej med min insats. De lät mig i alla fall vila i förvissningen om att allt skulle bli bra till slut och det kändes som att det blev det.

På jobbet rullar allt på i en hisklig takt. Nu har vi en massa företag som väntar på att få offerter och i veckan som gick hade vi en kollega från Stockholmskontoret här för att lära upp de av vår partners designers som ännu inte behärskade vår publiceringsplattform. Otroligt roligt att få vara med om den här utvecklingen som vi haft på så kort tid. Som det känns nu har vi väldigt goda förutsättningar att lyckas få fart på verksamheten så som vi hoppats på.

Det här är min kollega David. Den här dagen var vi glada att vi inte skulle på möte tillsammans. Det kan ju bli lite pinsamt att dyka upp som Bröderna Brothers...

I onsdags blev det torsdag när Pranee drog igång och stekte pannkakor. Vilken lyx att få byta ut thaimaten mot lite klassisk svensk husmanskost och riktigt god mjölk har vi ju också så lyckan var fullkomlig.

Mitt i veckan slog den till. Förkylningen. Jag hade noterat hur flera av mina kollegor börjat nysa och hosta och Pranee sa att hon hade ont i halsen. Själv insåg jag läget när jag fann mig huttrade på kontoret och tyckte AC:n var inställd på väl låg temperatur och för att när jag väl kom ut i den 30-gradiga värmen så frös jag ändå.  

Det är då man ställer löparskorna på hyllan. Jag hade efter min lyckade 1-milalöpning förra fredagen planerat för att ge mig på en halvmara för mig själv på lördagsmorgonen (som nu i lördags alltså) för att känna på hur mycket jag egentligen pallade här i värmen, men det var bara att lägga ner. När jag började träna för många år sedan så var varje avbrott något som nästa knäckte en. Man blev frustrerad och kunde inte vänta tills man var riktigt frisk utan drog igång igen så form man bara kunde står upp, ungefär. Numera så är lite förkylningar och andra avbrott som en del av träningen. När de kommer tar man en paus och njuter av att inte behöva gå upp i ottan, vilar kroppen lite och så vidare. För man vet att man lugnt kan vila i förvissningen om att allt kommer att bli bra till slut...

Lucas kör igenom engelskaglosorna en sista gång innan han ska iväg till skolan på morgonen. De är duktiga barnen. Så gott som inget gnäll över den stora mängden läxor. Tvärtom. De planerar sina lekstunder utifrån hur mycket de har att göra med sina hemläxor. En dag satt vi och pratade vid middagen och jag frågade Lucas om hur det är i klassrummet; om det pratas mycket, om lärarna är stränga och så vidare. "Nä, det är lugnt", sa Lucas. "Jaha", sa jag. "Men blir aldrig lärarna arga, fortsatte jag. Vad händer till exempel om någon moppsar, pratar en massa eller så?" "Ja, alltså då får man stå upp resten av lektionen och så kan man bli av med Hose Points", sa Lucas. "Men, vadå, har du fått stå upp en hel lektion", sa Pranee. "Nähäru", sa Lucas. "Men Ping Ping, han har fått stå upp en hel lektion när han inte kunde hålla babblan. Han fick stå och skriva, fattar du vad jobbigt!"


Det är onekligen lite skillnad på skola här och i Sverige och jag är inte så säker på att jag tycker att det är bättre i Sverige, om jag säger så... 

En annan sak jag noterade i veckan när Pranee och jag satt och förberedde läxarbetet inför "First Quarter Exams" som är här om någon vecka. Jag bläddrade i Denise "Social Studies bok" och fick syn på det här på bilden här ovan. Tänk om vi indoktrinerade våra ungar lika klokt i våra skolor i Sverige så att de redan från tidig ålder fick klart för sig att polis-, vård- och räddningspersonal är samhällets hjältar. Det skulle jag tycka var fint!


I går var det dags för klippning av familjens herrar. Vi begav oss till en frisörsalong som Pranee hittat och som ligger bara tio minuters promenad från där vi bor. Här faller Lucas lockar...

Skönt att bli lite ompysslad. Det tyckte Denise också och bestämde sig för att tvätta och föna håret. Ja, i det här landet kan hon ju få kosta på sig att göra så. Lucas och min klippning och Denise hårtvätt och fön gick på hundra kronor...

Så var man nysnaggad då. Det är ju inte lätt det där att försöka förklara för någon hur man vill se ut i skallen när man inte pratar varandras språk och inte har en aning om hur ens vanliga frisör brukar göra. Men Pranee var en god tolk och innan vi gick därifrån så försäkrade hon sig om att min nya frisör nu minsann visste hur jag ville bli klippt till nästa gång. 

Bus och bad i poolen. Helgerna är verkligen underbara här. Vilken ynnest att vi får vara med om detta äventyr. I kväll ringde den familj som var och tittade på vårt hus i går och sa att de bestämt sig och vill hyra. Som sagt: Allt blir bra till slut...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar