söndag 11 november 2012

Bangkok söndagen den 11:e november 2012 - Ja, så kan man kanske också göra...

Den 11:e november 1993 föddes den här lilla tjejen och idag fyller hon 19 år och är inte så liten alls längre. Det känns inget vidare att vara så långt borta när Olivia fyller år. Jag älskar henne så, så mycket. Jag vill vara nära henne, krama henne, vara med och fira när hon fyller år och idag fick vi inte ens till ett samtal för Olivia jobbar och när hon är klar sover vi här borta sedan länge. Men jag gissar att det bara är att vänja sig. Det ligger ju liksom i konceptet att bli vuxen att man inte springer runt benen på sina föräldrar - även om det nu i och för sig inte är Olivia som lämnat landet utan vi andra...

Idag satt jag och gosade lite med en liten kille på två år, som du snart kommer att se på några bilder här nedan, och jag fick ett par sådana där riktigt sköna kramar som små barn kan bjussa på. Det var mysigt och jag kände så starkt att tiden med barnen när de är små går så fort. Jag vet att det är en klyscha men den är verkligen sann: När ungarna är små vill man att de ska bli stora snabbt och när de är stora önskar man att det inte gått så fort.  

Annars har veckan varit bra. Full fart på jobbet och hemma. Vi var ju lediga i måndags så veckan blev kort och därför rätt intensiv. I torsdags, på jobbet, drog vi i alla fall iväg med bil på lunchen till en riktigt bra hamburger restaurang i stil med Bagpipers på Rörstrandsgatan. Utanför restaurangen var det som en stor innegård och där blev vi hänvisade att parkera på ett ställe. När vi kom ut efter att vi ätit så var hela gården full med bilar som stod parkerade i rader. Konceptet som användes för att komma ut var snudd på overkligt. Inga bilar hade handbromsen i, så vi puttade och rullade sonika en hel rad bakåt, backade vår bil in i en lucka i raden bredvid, rullade nästa rad så det blev en lucka och backade vår bil in i den och så vidare. Det var precis som ett sådant där pusselspel med bokstäver som ska bilda ett ord, där man liksom skyfflar pusselbitarna mellan raderna och flyttar dem så till man får ihop ett helt ord. Mycket märklig upplevelse, men roligt att få vara med.

På vägen hem från jobbet i fredags så körde det upp en lastbil med en betongblandare bredvid taxon jag satt i. Det var kö så vi blev stående där bredvid varandra ett tag. Helt plötsligt kom det betongsmet ur ett rör bak på bilen som landade som på bilden. Chauffören satt lugnt kvar och gjorde inte en min. Han måste ha glömt bajspåsarna... 

Lördagen blev en hemmadag. Jag och Denise badade och spenderade några timmar vid poolen, Lucas spelade Minecraft med kompisar och Pranee pluggade med ungarna mellan varven. Själv fick jag några timmar att gå iväg på bio och se nya James Bond-rullen "Skyfall". Vilken höjdarfilm. Se den om du inte gjort det!

Idag efter mässan bar det av ut till förorten. Vi skulle träffa Pranees släkt. På vägen stannade vi och köpte lite frukt att ta med. Lucas blödde näsblod och hittade en diskret liten tuss att stoppa i näsan...

Taxin tog oss över floden och ut till ett ställe ungefär 20 minuter väster ut från där vi bor. Hela området var uppbyggt på betongpelare i en sjö eller ett träsk, typ. Alla hus var byggda så och man tog sig fram på bryggliknande konstruktioner mellan husen. Fascinerande.

Vi skulle träffa Pranee's mormors systers barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Onkel Chat mötte upp och ungarna fick åka med sista biten. Vilken lycka!

Här gäller det att hålla tungan rätt i munnen tänkte jag och frågade om det hänt att någon kört ner i plurret. Chat sa att det aldrig hänt, men jag undrar jag...

Husen ligger i små gränder huller om buller. Allt "på vatten" så att säga och mellan husen i klongerna kör man båt.

Hur mycket fisk som helst verkade det finnas. Här var det inte metspö som gällde, här fiskade ungarna med spjut... 

Här är Chat, hans fru Jin, sonen i militäruniform i mitten och deras dotter längst bort till höger. Fråga mig inte hur de andra personerna passar in i släktträdet, men jag är ganska säker på att på något vis gör de det. 

Jin och Chat hade huset fullt med hundar. Inte mindre än sex små söta gatukorsningar i Chihuahua-storlek eller något större. Denise var i sjunde himlen.

Efter lite småsnack och uppdatering om läget i släkten så bar det av med Chat's och Jins minibuss till Chats syster Deang och hennes familj som bodde ungefär en timmes bilfärd ytterligare västerut från Bangkok. Vi hann knappt landa innan det dukades upp för lunch på golvet i vardagsrummet.

Daeng's svärdotter preparedade bambuskotten...

Alla samlade till klassisk thailändsk söndagslunch - trevligt!

Och så fick vi tillfälle att introducera de allra minsta till Steve Jobs underbara värld.

Som bekant är den helt intuitiv och således lekande lätt för stora och små. Det dröjde bara någon minut så var barnen igång trots att de aldrig ens varit i närheten av en iPad tidigare. Så fantastiskt att få se, tycker jag. Tänk vilken makalös maskin en iPad ändå är.

Lillkillen på endast två år kom och klättrade upp i mitt knä och vas snabbt igång med ett Angry Birds-liknande spel där man skulle skjuta kanonkulor på träslott.

Eftermiddagen gick fort och snart bar det av hemåt. Jag uppskattar verkligen att vi har chansen att träffa och umgås med Pranee's familj här i Thailand på det sätt som vi hittills gjort. För som västerlänning och - och speciellt skulle jag säga - om man jobbar och lever expatliv i Bangkok skulle man annars enbart glida omkring på ytan och egentligen inte ha en aning om hur vanligt folk har det. 

En av de saker jag imponerats mest över i mitt möte med vanligt folk här så här långt är hur man materiellt kanske saknar mycket men hur väl man tar hand om det man har och hur rent och välordnat allt är i hemmen även om de långt ifrån ser ut som tagna ur en Ikea-katalog. Man kanske skulle kunna sammanfatta thailändsk heminredning med ett: "Ja, så kan man kanske också göra..."

Godnatt från Bangkok! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar