söndag 18 november 2012

Bangkok söndagen den 18:e november 2012 - Bra timing där!

I somras drabbades jag av gallsten. Eller egentligen hade jag två anfall under vintern/våren och när jag fick mitt tredje så gick jag till läkaren. Det hela slutade med att de plockade bort gallan och allt var frid och fröjd. Trodde jag... Någon vecka efter operationen - då de alltså tagit hela gallblåsan och kollat alla gallgångar efter ytterligare stenar  - fick jag ett gallstensanfall som hette duga igen. Svensk "quality in slow motion sjukvård" hittade tack och lov inget annat elände utan det var förmodligen bara en sten som lyckats gömma sig och som sen ville ut.

En riktigt trist bieffekt var dock att alla mina levervärden inte återgick till det normala från sina höga stressade nivåer och det var framför allt ett värde som fortfarande slog i taket...GT... Ja, du läste rätt: GT-värdet... Tant doktorn sa till mig: "Visst, klart du kan dricka alkohol, du kommer inte dö av det idag, men jag skulle verkligen rekommendera att du avhöll dig från det till någon gång innan Jul så kan vi stämma av och se så att det inte är så att du är överkänslig. För skulle det visa sig att du är det så kan vi planera ditt drickande tillsammans och därigenom bespara dig en hel del lidande om sisådär en tjugo år..."

Klart man lyssnar när doktorn kommer med sådana budskap. Så...sagt och gjort. Jag slutade dricka alkohol och har tack och lov inte haft det minsta sug överlag. Visst, det har varit några tillfällen då man gärna velat smaka det där vinet som Pranee eller vänner njutit av, men annars har det varit helt okej.

När det nu i veckan hade gått fem månader så hade tant doktorn och jag kommit överens om att vi skulle höras så jag slog en signal och berättade hur allt hade gått och frågade försynt om jag kunde få ta mina prover nu så att jag kunde få ta en eller många öl och lite vin...kanske till och med en nubbe...åhh...mmm...på jul- och nyårsledigheten. Beskedet var att det där med att ta prover i Bangkok och försöka stämma av mot tidigare resultat i Stockholm hade de nu så dålig erfarenhet av så det tyckte hon var meningslöst, men med tanke på min totala avhållsamhet och GT-värdets ändå inte fullständigt alarmerande nivå i somras så gav hon mig carte blanche.

Det var en riktigt, riktigt bra vecka att få det beskedet kan jag säga. Jag hade nämligen såväl anledning att fira som att gråta. Bra timing där!  

Efter denna långa litania om alkoholens betydelse för Bergman...så går vi vidare:-) 

I veckan som passerade så kom moster Nang ned från Korat till Bangkok för att med en förening hon är engagerad i hemma i sin by laga mat på World Food Day, som gick av stapeln vid templet Wat Suthat som ligger på Bamrung Muang Road. 

Själva templet är en historia i sig. Det tog 27 år att bygga och är mest berömt för sina utsökta muralmålningar i huvudbyggnaden som daterar sig från Kung Rama III's (1824-1851) regeringsperiod. 

Då det var mitt i veckan och somliga av oss arbetade och gick i skolan, så fick Pranee hälsa på Nang själv. Men lite skrivbordsresearch gav vid handen att även "Wiharn" (det eller de rum/byggnad(er) dit vanliga troende går för att be i ett tempel) bör ses för sin Buddha-samling. Framför templet finns också den berömda jättelika gungan "Sao Ching Cha" som från början stod utanför Devasathan tempelt och uppfördes av King Rama I. Under Rama II slutade man genomföra "gung-ceremonin" då gungan hade skadats av blixtnedslag och 1920 renoverades den och flyttades till sin nuvarande plats. Runt templet finns tydligen även ganska många affärer som specialiserat sig på buddhistiska avbilder med tillbehör. 

Det lät intressant det där och jag önskar att jag haft möjlighet att vara med Pranee och fått se allt på plats, men det kommer väl fler chanser hoppas jag. 

Nangs förening har ett speciellt recept på nudlar som vunnit flera tävlingar och som man var på World Food day för att sälja. Då Nang är en hejare på Thailändsk Papaya-sallad bad man henne komma med om komplettera nudlarna så att säga.

Pranee har berättat att Nang genom föreningen fått se så mycket och vara med om så mycket. De reser runt i Thailand och deltar i olika aktiviteter och de går kurser och annat fortbildande för att sedan föra kunskap vidare inom byn. Nang och jag kan ju egentligen inte prata så värst mycket direkt med varandra då hennes kunskaper i svenska och engelska och mina i thailändska är milt sagt begränsade. men hon är en sköning och det var trist att hennes besök i Bangkok denna gång var så kort så att vi inte hann träffas.     

För några veckor sedan hade jag ett samtal över en lunch med en präst jag känner som flyger in från Singapore med jämna mellanrum för att besöka oss här och ge andlig vägledning och vi kom att tala om fattigdomen och de stora klyftorna och skillnaderna i resurser mellan människor i det thailändska samhället.

Jag beklagade mig och sa att jag tyckte det ibland var jobbigt att se människor, som jag förmodar saknar ett hem, sova lite här och var när man rör sig runt i Bangkok.

Vissa sitter och tigger och i början så vill man ju ge till alla - även om jag efter allt kringflackande i länder som Indien och Indonesien blivit aningen avtrubbad - men efter ett tag så slutar man nästan se dem. 

Då sa fader Marin: "Tänk så här Joakim. Hjälp alla du kan med pengar och annan direkt omsorg, men det finns många sätt att hjälpa på och bönen är alltid en möjlighet vi ska använda oss av också. Visst finns det många fattiga i Thailand, men min känsla är nog ändå att fattiga här har det bättre än många av sina olycksbröder och systrar i andra länder för här är varmt och det finns mat. Och just värme och mat är ändå det mest basala för människans överlevnad rent fysiskt. Här i Thailand växer mat på träden och fiskar finns i vattnen i överflöd och som sagt, ingen behöver frysa."

Jag har tänkt mycket på vad fader Marin sa sedan dess. Det tar inte bort känslan av orättvisa och tankar om varför man själv får ha så mycket när andra har så lite, men ger i alla fall lite perspektiv. Något vi svenskar inte sällan missar att beakta när vi gnäller på vilket elände vi själva har. För för den hemlöse i Sverige är omständigheterna något helt annat...

På tal om privilegierade... Nu har Lucas och Denise börjar få ganska många kompisar i området och sedan vi begränsade spelandet till några timmar på helgen så har helt plötsligt andra aktiviteter som fotboll och rullskridskor blivit poppis igen. Riktigt härligt att få höra "Pappa, jag sticker ner och spelar fotboll med Marc och Ping Ping" och "mamma kan du hjälpa mig med rullskridskorna" (bra arbetsfördelning där också...:-) istället för "får vi gå från matbordet nu, vi vill spela MineCraft..."

Anna och Sofias pappa Daniel tipsade om att Svenska Kyrkan anordnade ett Luciatåg varje år och att nu började det dra ihop sig för repetitioner inför det. På torsdag eftermiddag stack Pranee och ungarna tillsammans med Anna och Sofias mamma Dewi iväg på första repetitionen. Tydligen var det väldigt trevligt och ungarna var mycket entusiastiska efteråt så det där kommer vi att fortsätta med, garanterat.

Fredags-pizza från Pizza Hat kostar inte bara skjortan den fyller magen så att man måste gå och lägga sig efteråt också tyckte Denise.

"Ååååhhh, ööööhhh, aaaaahh jag mår ännu sämre pappa. Åååååhhh titta på mig jag vill liksom bara falla ihop och sova...här på pallen...nu...direkt...åååhhhöööhhhääähhh jag lovar!" Jo, tack Lucas... vi vet vem som är familjens drama queen...

Helgen har varit lugn och vi har bara varit hemma och softat. Ungarna ville inte att vi skulle lämna området. De ville leka med sina kompisar och tyckte att vi hade haft så mycket annat för oss de senaste helgerna att vi gott kunde vara hemma denna helg. Idag var vi i alla fall på mässan och söndagsskolan. Vid kyrkan hade de redan gjort lite juldekorationer inför den årliga "träd-ceremonin" då man samlar in pengar och saker från alla som vill och kan skänka som går till vår kyrkas barnhem och till fångar i fängelserna som vi (inte jag dock) besöker och stödjer. 

"Tänk om du, om så bara genom att en annan människa vet att du tänker på den och bryr sig om hur den mår, kan få honom/henne att le. Tänk vilket insats du gjort för en medmänniska då." Det var slutorden som fader Daniel skickade med oss från mässan och som barnen och jag pratade om i taxin på väg hem. Det känns skönt att även lite djupare tankar blir föremål för samtal ibland, tycker jag.

By by från Bangkok för denna vecka!  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar