söndag 6 januari 2013

Koh Chang söndagen den 6:e januari 2013 - Thailands kanske sista orörda pärla; två öar på fyra dagar i Koh Changs (Trats) skärgård...


På tisdagskvällen hade vi bestämt med hela Finnermansklanen och Perssons att vi skulle komma bort till deras resort och äta middag tillsammans. Lucas och Denise ville hellre stanna på resorten med Wahlströmmarna så Pranee och jag vandrade dit utmed stranden i mörkret tillsammans med Elin, Rasmus, Hanna, Charlotta och Martin (som ju bor där vi bor). Väl framme så hade det smorts planer på att vi skulle gå till ett ställe där våra värdar ätit tidigare och där de enligt egen utsago ätit de bästa vårrullarna någonsin. Så iväg bar det utmed lokalgatan. Dessvärre så var stället fullt och inte en enda av de närliggande haken hade lust att ta emot vårt fjorton man stora utsvultna gäng. Med svansen mellan benen gick vi tillbaka till stranden och till deras favorithak där som utan knussel byggde om med bord så att vi alla fick plats. Sällskapet, maten och hela stämningen vara kanon – ännu en strålande kväll.

När det började grusa sig i ögonen sa vi hej då. Finnerman’s de äldre och Persson’s skulle vidare till Mae Pim (där det enligt Aftonbladet brunnit på Nyårsafton) och Finnerman’s de yngre skulle vara kvar på vår resort. Vi skulle iväg morgonen efter på lite ö-hopping. Stort avsked och mång kramar och en vandring hem hand i hand utmed stranden avslutade kvällen på årets första dag.

Upp i ottan. Frukost klockan sju. Personalen undrade vad som var fel när de såg oss… Packning och tömning av rummen och klockan åtta trettio blev vi upplockade av en taxi. Chauffören hade inte insett av vi var så många och hade packning med så han beslutade sig för att köra oss först och sedan återvända till ett annat hotel för att plocka upp ytterligare åtta personer. Han hade bråttom. Attans vad det gick undan. Ganska läskigt faktiskt. 

Men vi var snabbt framme vid piren där speedboaten låg och väntade.

Tanterna planerade utflykten…

Sedan bar det av. ”Din son har fått din sömngen, Jocke”, sa Tomas och pekade på Lucas som krupit ihop på en av platserna på båten som drog fram med ett dunder utan like i säkert 40 knop och lyfte ikapp med dyningarna. Jag tog en bild och det visade sig vara bra att jag gjorde för det försörjde nämligen mig med ett bildbevis om att det inte alls är så säkert att Lucas förmåga att sova överallt och i tid och otid nödvändigtvis är något som kommer från enbart mig. Kolla in min kära hustru i bakgrunden…

På vägen ut till Koh Mak så släppte vi av lite folk och tog ombord nya på flera olika öar.

Till slut så närmade vi oss Koh Mak. Öarna i Skärgården runt Koh Chang är vackra och Koh Mak är inget undantag. Jag älskar att komma in med båt till stränder och pirar så som vi gjorde – underbart!

Efter en liten stunds väntan så fick vi sitta upp en lokaltaxi och vi skumpade in på ön. Ett tag såg det ut som om öns infrastruktur var förvånansvärt god, med cementvägar och välordnade gator, trädgårdar och så vidare. Några hundra meter senare bar det dock ut i verkligheten…

Framme på Koh Mak Resort…

De kära hustrurna gav sig i lag med att försöka checka in. En grannlaga uppgift när man tror att man ska få bo tillsammans men hotelledningen tycker annorlunda. Vi fick ge oss, men rummen verkade i alla fall lovande. Skulle bara städas, ”sedan om en timme kan ni få dem”, var budskapet.

Ungarna var fortfarande på ett hyfsat gott humör och ställde välvilligt upp på att göra värsta grimaserna när de gungade så att undertecknad kunde få en rolig bild. Jag tycker det gick ganska bra, om jag får säga det själv…

In-checkning klar och resten av gänget slog sig ned i väntan på¨att få tillgång till rummen. Alla var trötta och lite av melankoli spred sig i gänget. Tomas som är värsta mat- och sovklockeavkännaren drog igång och beställde diverse softdrinkar och chips i baren och det var då allt började gå åt pepparn för Lucas.

Först var det idel glada miner. ”De ha gratis wifi i baren, pappa” nästa tjöt Lucas och Theodor. Nästa alla av oss andra kände väl lite glädje och vi började försöka logga in. Det gick bra för alla utom för Lucas. Hur vi än försökte så kom han inte upp på nätet med sin telefon. Katastrofen var ett faktum.

Plötsligt ropade de på oss och det bar av till våra bungalows. När vi precis kommit in i rummen lyckades Lucas – som just hade kommit till sans och torkat tårarna – låsa in sin mobiltelefon i safe:n och kunde inte få upp låset igen. Han störtbölade floder. ”Fattar du pappa, jag är helt dum i huvudet. Jag är värdelös. Mitt liv är förstört. Jag kommer aldrig få tillbaka min telefon. Vi kommer åka härifrån och jag får lämna min telefon här. Det här var den värsta dagen i mitt liv. Allt suger. Åhhhhhhhhhh...ÖhhhhhhhhhhAhhhhhhhhh... MoahhhhhhMuöhhhhh…”

Efter en stund fick jag i alla fall Lucas att tro på att jag minsann skulle kunna få hotellet att låsa upp skåpet och vi begav oss till poolen. Där busade familjen Wahlström redan och när Anna ville ha en bild med alla barnen vid poolkanten och Lucas bara gick och petade tårna i vattnet så puttade hon sonika i honom. Major misstake… Lucas flippade ur totalt. ”Ingen lyssnar på mig, livet suger och så vidare.” Anna fick trösta.

Tomas slog larm och beordrade alla till lunch. Jag gick iväg och snackade med receptionen och fick med en snubbe till rummet som snabbt öppnade safe:n. Jag kunde knalla tillbaka till lunchrestaurangen och informera Lucas om att hans telefon blivit utsläppt ur sitt skåp. Lite mat i magen och telefonen tillbaka gav även vår underbara son tillbaka till oss. Lucas var lycklig och glad igen och livet lekte. ”Vi har underbart här, pappa” konstaterade han efter ett tag…

Vår bungalow är inte så pjåkig. 

Man bör kunna överleva här...

Otroligt relaxed ställe...

Eftermiddagen ägnades åt att softa och leka på stranden…

Djupt försjunken i Amelia som nog berättar saker som unga damer i Denise ålder inte riktigt bör bli varse ännu…

Med den här utsikten i en saccosäck är livet inte allt för dumt…

Theodor ville bara mysa med sin mams. Båda päronen i familjen Wahlström var inte fullt lika lyckligt lottade. I bakgrunden får Tomas sig en omgång av mindre mysigt slag av Oliver och Rebecka…

Min älskade son var nu på så pass bra humör att han till och med lät sig bli omkramad av sin far. Mysigt – tyckte i alla fall jag…

Lite senare tog Tomas och jag vår numera obligatoriska promenad utmed stranden.

Lite längre bort på stranden kom vi till en riktig hippie-resort. Eller vad sägs om denna ”alternativa” julgran!?

När vi kom tillbaka efter vår promenad så var rastlösheten bland de små gofiderna utbredd och de krävde vollyboll. Nedanför Anna och Tomas bungalow fanns en vollyboll-plan som de spanat in. Vi tog en match. Alla barnen var faktiskt förvånansvärt duktiga. Det är inte lätt att spela när man är liten och bollen är så stor och hård och kommer med en sådan hastighet över nätet, men alla klarade sig bra och gjorde flera strålande insatser var och en faktiskt.

På taket på vår bungalow finns en jacuzzi. Den måste självklart testas. Och när man ändå håller på så måste man ju hälla i massor med duschkräm. Det blev bubbel-VM…

När Wahlströmarna dragit sig tillbaka hoppade Pranee i med barnen. Jag kunde inte hålla mig utan var bara tvungen att få en bild på de tre små chokladtopparna i grädden…

Efter middag och ett glas rosé på Wahlströmarnas terrass drog vi oss tillbaka. Denise hann kvarta in och fick sova kvar hos Anna och Tomas. Vi tog med oss Theodor hem så att Lucas slapp sova själv på övervåningen. Stor lycka…”Nu kan vi kolla TV hela natten”, utbrast Lucas.

Vid halvåttatiden på torsdagsmorgonen hörde vi att det rörde på sig utanför huset. Det var Tomas, Oliver och Denise som kommit. Tydligen hade Denise vaknat och omedelbart krävt att få gå över till Theodor och Lucas. Efter att Tomas och Oliver gått tillbaka så spelade ungarna på övervåningen medan Pranee och jag tog det lugnt. Vid niosnåret var alla superhungriga så vi gick iväg för att äta frukost.


Koh Mak Resort är ett riktigt chill-ställe med stora launchiga områden. Efter frukost tog jag genast en saccosäck i besittning. Måste ju blogga lite…


Pranee hade till slut landat i semestern. Det fanns inget hon ”var tvungen” att göra utan kunde äntligen ta fram sin bok. Jag tyckte det var underbart att få se henne bara göra ingenting, vilket inte direkt är hennes paradgren, om man säger så.


Även om ”att göra ingenting” verkar också vara lite av signaturen för Koh Mak så är det business som fått ön att befolkas. Ön ägs av fem familjer och den första bosättaren var Chao Sua Seng som i början av nittonhundratalet kom hit för att starta ett kokosnötsplantage. Ön har genom århundradena legat under olika jurisdiktioner. Alltid som en del av Thailand, men ändå såväl under kinesiskt som franskt styre.


Ska man slappa en hel dag med ungar måste det finnas lite aktiviteter i alla fall. Idag blev det snorkling från stranden. Anna riggade Rebecka…


…som blev så här tjusig när hon var färdig.

En annan snygging – eller inte – var Lucas…

Tomas tyckte dagen var perfekt och…

…Anna sa inte emot…

Gruppfoto i poolen är ett måste. Och ja…de var helt galna emellanåt. Tomas ”Mat- och sovklokeavkännaren” Wahlström höll ett vaksamt öga och öra på läget och lyckades pricka in precis när det var dags för lunch. Imponerande!

”Var är min mobil” sa Theodor och Lucas i kör när de hade satt sig i restaurangen. ”Förmodligen där lämnade dem sist”, svarade vi. ”Ni lade väl mobilerna på solstolarna vid stranden. Har ni inte tagit med dem? Hoppas ingen tagit dem”, fortsatte vi enligt manus. Grabbarna hade när vi började vår baddag nämligen bara lagt sina mobiler på solstolarna vid stranden och sedan hittat på annat. Tomas var uppmärksam och tog hand om dem. Nu hade vi bestämt att skrämma upp Theodor och Lucas ordentligt så att det i fortsättningen skulle ta bättre hand om sina svindyra leksaker. Efter en liten stund kom Lucas tillbaka storgråtandes. ”Den är borta, pappa; borta…fattar du!? Den här ön suger, ja hela semestern suger. Jag gav ju mobilen till er. Var är den?” ”Äh…du Lucas”, sa jag och fortsatte: ”Du har inte givit mobilen till vare sig mig eller mamma.” ”Men jag la den i väskan…vem är så himla dum så de tar en mobil ur väskan, pappa? Den här ön är värdelös!”

Ja, på det temat fortsatte samtalet. Theodor rotade runt bland våra familjers badprylar på stranden men var inte så allvarligt oroad. Han konstaterade lugnt att han minsann hade försäkring så det var bara att anmäla förlusten och köpa en ny mobil. Lucas var helt knäckt. Nu stod dramat på sin höjdpunkt och vi gick mot restaurangen. Där mötte vi Anna som spelade upp en scen där hon beskrev att hon varit i receptionen och där fått mobilerna som ett snällt par lämnat in. Lucas såg ut som om han skulle få hjärtinfarkt och hade vunnit på Lotto samtidigt. Av allt teateraperi jag sett Lucas prestera genom åren var nog hans reaktion – må vara storslaget dramatisk – nog ändå den mest äkta. Han var bara sååååå otrooooooligt tacksam. Lesson learned får man hoppas.

Efter denna lilla – och förhoppningsvis – sedelärande upplevelse åt vi lunch och efteråt var ungarna osedvanligt normala. Ja de började till och med leka vanliga lekar – sådana som barn ska leka när de är i typ Söderhavet – jägare med bambupinnar. Man gav sig ut på jakt i området och såg ut att ha riktigt roligt utan en enda mobiltelefon i närheten. Märklig upplevelse för deras föräldrar… ja kanske till och med sedelärande även den…


Wahlströmarna bor i en bungalow som är av lite äldre modell än vår men som ligger mycket bättre i området.


Konceptet är det samma, det vill säga varsin lägenhet uppe och nere och takterass med solstolar uppe och uteplats nere. Här är sovrummet på bottenvåningen.


Solstol med utsikt mot djungeln – exotiskt!

Uteplats för mysiga kvällar på markplan med havsvy.

Utsikten från sovrummet på övervåningen går inte av för hackor.


Vi testade Wahlströmarnas uteplats på kvällen och där serverades vin och snacks – inte dumt alls!


En skön storfamiljsmiddag på resortens andra restaurang fick avsluta kvällen. Inte direkt läge att hänga allt för länge med tanke på att vi skulle vidare med speedboat till Koh mak morgonen efter. Det visade sig dock inte vara någon större risk att vi skulle glömma bort tiden och sitta där och småäta och dricka inpå småtimmarna. Vid halvtiotiden hade köket nämligen stängt och personalen var på väg hem. Inte för att vi vare sig hade något emot det eller ens hade något val, men vi gjorde som dem.

Det var fredag och supersköna två dagar på Koh Mak var över för den här gången. Nu var det dags att röra sig vidare till nästa ö. Man märker när två reseproffsfamiljer är i farten. Allt är bokat och ordnat, logistiken på plats och det uppstår allt som oftast stunder av väntan. För vad behövs göras när allt redan är fixat? Efter frukost låg vi därför och skräpade lite så här innan vi så sakteliga började röra på oss bort mot piren och båten som skulle ta oss till Koh Kood.


Och när vi vandrat bort till piren var det ändå en stund kvar innan båten skulle komma. Denise och jag tog varsin stol i skuggan vid receptionen och filosoferade lite ihop.


Efter inte en allt för lång väntan dök båten upp…

Under vintersäsongen kör de med speedboats kors och tvärs mellan öarna här i skärgården och det är oerhört smidigt och relativt billigt. I slutet av april och till oktober ligger dock mer eller mindre all trafik nere på grund av det opålitliga och dåliga vädret som råder här ute då. Närmare land och högre upp – mer norrut – är läget annorlunda och båttrafiken går året runt, men här ute vågar man helt enkelt inte köra när det är orkansäsong.


Innan det var dags att hoppa i båten lyckades vi (kors i taket!) få båda familjerna att stå stilla i fem sekunder medan vi high-jackade en tyska som tog denna bild. Inte illa med ett gäng med så mycket spring i benen.


Att Anna tycker att det är roligt att vara på sjön och att åka båt är svårt att missa. ”Får jag sitta längst fram” skulle lätt kunna vara en av hennes kommentarer.


Några av oss andra satte oss i lä bakom vindrutan och njöt av att susa förbi den ena ön vackrare än den andra, medan vissa små gofider inte helt otippat…


…var mer intresserade av sina utsikter att spöa monster eller vad det nu kan tänkas vara som är så spännande med spel i mobilen. Man ger upp…


Efter ungefär en halvtimme nådde vi Koh Kood och vi började åka mellan resort till resort för att släppa av folk. Efter ett tag blev man så där jobbig så man måste fråga besättningen typ varje gång vi stannade om det var vår resort nästa stop. Inte direkt för att det går så mycket fortare, men man blir så nyfiken och när man sett vissa ställen som sett helt underbara ut så vill man så innerligt att ens egen destination ska vara minst lika bra. Till slut närmade vi oss vår resort som låg längst in i en vik och såg så där helt fantastisk ut som man bara kunnat drömma om. Förväntningarna var på topp…i alla fall bland oss vuxna…

Mat- och sovklockan fullständigt dånade, men vi var ståndaktiga – eller dåraktiga – och gav oss på en incheckning och till och med lite bad innan vi intog restaurangen för lunch. Läget var då på gränsen till världskrig, men efter lite mat och dryck var det åter Happy days!


Away Resort på Koh Kood…vad ska man säga…vilket ställe! Här kommer en liten kavalkad av vad som mötte oss…


Resorten sträcker sig utmed en udde in mot en ”klong” – en å eller flod.

De cirka tjugo bongalows:en ligger i sluttningen upp mot ett berg med en vacker trädgård mellan sig och havet.

Båtar passerar och ger lite att titta på utöver allt annat vackert.

Här kan man verkligen dra sig tillbaka några dagar i enskildhet, läsa, äta och sova.

Aha…saccosäckar…måste vara ett bra ställe!

Vem har sagt att livet ska vara enkelt och ofarligt. Är det inte bilar man ska passa sig för så är det kokosnötter…


Man kan inte kalla sig resort med självaktning om man inte har en gunga som fotograferande turister bara inte kan låta bli att plåta…

När man tagit sig ett dopp så vill man kanske duscha av sig och vad är väl då mer naturligt än att duschen sitter på en palm som hänger ut lite så där självklart över strandkanten…?

Våra bungalow’s är enklare än på Koh Mak, men mer genuina.

Här är det mycket bambu och bakåtlutad skön naturupplevelse som gäller.

Inne är det som sagt enkelt, lite exklusiv känsla fat ändå inte särskilt märkvärdigt, men…

…vyn från balkongen är svårslagen – eller vad tycks!?

På eftermiddagen badade vi, simmade och paddlade över med kanoterna till sanddynerna på andra sidan klongen. Vår resort ligger på ena sidan och sanddynorna på den andra vid inloppet och det är – lite beroende på hög- och lågvatten – ungefär 20 meter djupt vatten emellan.

Så småningom tog Tomas och jag en kanot över själva för vår dagliga strandpromenad.

Det här kan man ju stå ut med ett tag kändes det som när vi hittade resorten Peter Pan’s strandgunga. Det visade sig att utmed stranden så låg det två färdigbyggda resorts och två som var under konstruktion. Temat insåg vi var etablerat för detta område när vi efter Peter Pan kom till resorten Tinker Bell (Tingeling). Senare på eftermiddagen bekräftades detta också då det passerade en speedboat från resorten Captain Hook…


Väl hemma på vår resort igen så kunde de flesta av oss ägna oss åt att inte göra något alls, medan vissa andra hade svårare med det. Pranee och Denise begav sig iväg till närmaste kvartersbutik. Tomas och jag vara inte allt för sura över det då vi efter ett tag hörde damerna komma vandrande utmed trädgårdsgången tjoande ”öl, vem vill ha öl?”

Enda problemet med den där ölen var att vi vid ett svagt tillfälle lovat personalen på hotellet att vi skulle ställa upp i en kanottävling. Själva tävlingen gick ut på att man skulle paddla från vår strand upp till resortens brygga ungefär, vilket var ungefär 200 meter, och där plocka upp kokosnötter som personalen skulle slänga ut i vattnet. Sedan skulle man paddla tillbaka och in mellan en öppning i stenpiren utanför stranden, hoppa ur kanoten och springa upp med kokosnöten och lägga den i en trälåda. Första priset var två biljetter till kvällens barbecue, som annars var till sången av 390 baht per person. Efter en alldeles för kort återhämtning efter ölen började de tjoa om att det var dags att börja tävla. Puh…man var inte allt för stark kände man…

Men det gick bra. Efter fyra elimineringsomgångar, där den som var sist blev utslagen, var Denise och jag i final. Då vår motståndare var två vuxna och vi hade tagit oss till final med ett barn och en vuxen tyckte vi att vi gott kunde få toppa vårt lag inför finalen. Sagt och gjort. Anna anslöt och Denise klev av och vilade. Motståndarparet var två tyskar som förvisso verkade vara hur trevliga som helst, men som helt klart, precis som Anna och jag, hade små men elaka begynnande tävlingshorn i pannan ovanför den glada ”det viktigaste är inte att vinna utan att delta masken”. Vi ställde upp och tävlingsledaren sa ”GO”.


Jag tänkte att här är det nog läge att sätta sig i respekt för nu är det allvar så jag satte igång att hojta ”vänster, höger, vänster, höger…” och så vidare. Anna paddlade som en tok och vi skrek allt vad vi förmådde samtidigt. Det var jämnt en bra bit, men när det var dags att plocka upp kokosnötterna ur vattnet hade vi bästa läget, Anna var kvick med att greppa nöten och vi fick runt kanoten och kunde vända hem mot målet lite snabbare än våra tyska motståndare. Efter ett tag kände vi att de började släppa och vi kunde ta en kurs som gjorde att vi prejade dem upp mot stenpiren. De försökte fuska och hoppade av för tidigt medan vi körde hela vägen fram och in där man skulle. Anna hoppade ur kanoten, sprang upp med nöten, tappade den när tyskarna passerade från sin regelvidriga landning och utbrast ”Näääääh(!!!), tittade uppgivet på domaren och alla åskådarna, insåg att alla ansåg att tyskarna fuskat, greppade kokosnöten igen och sprang de sista metrarna och slängde kokosnöten i lådan. Vi var vinnare!!!


Tjo och tjim och kramkalas. Vilket teamwork: Anna och Rebecka hade tagit sig en bra bit tillsammans och Denise och jag likaså och till slut hade vinnarskallarna Anna och Jocke spöat allt motstånd i finalen. Vi tackade artigt våra motståndare och Anna och jag upprepade mellan oss ”det viktiga är inte att vinna utan att delta” typ femtio gånger med ett efterföljande ”muahahaha…” och ett asgarv.

Kvällen avslutade med barbecue. Tyskarna var där vi hälsade artigt, men tänkte…

Sverige – Tyskland 1 – 0

Koh Kood dag två…ja värre kan man ha det. Efter lång frukost så började vi denna lördagsmorgon med ”fritt valt”. För oss vuxna innebar det att Anna och Tomas drog iväg med en kanot uppåt klongen medan Pranee och jag läste på varsin solstol. Ungarna delade upp sig på två gäng; Rebecka och Oliver badade i poolen och resten av busisarna hängde i vår bungalow och spelade spel, tittade på video och slappade. Vi kände ”att va sjutton” kring det där med att hålla spelande och datoriet på lägsta nivå. Det är ju semester, så då ska väl även barnen få välja fritt vad de ska göra någon gång. Ja, ungefär så försvarade vi inför oss själva att vi inte längre orkade ta fighten…


Det var ganska varmt dessutom. Rebecka och Oliver tröttnade snart på poolandet och kröp ner i en hängmatta. Värmen satte uppenbarligen sina spår för de var rätt apatiska när de gungade fram och tillbaka. Snart somnar de tänkte jag.

Det är inte så mycket som händer på ett ställe som Away, så när en pråm plötsligt ska ut från klongen känns det som om det kanske är dagens största händelse och man måste titta upp från sin padda…


Efter lunch gjorde vi i alla fall ett tappert försök att aktivera oss lite rent fysiskt. Tomas hade förvisso redan paddlat med Anna som sagt, men han ställde ändå upp och tog en kanot med Rebecka och Oliver. Denise och jag tog den andra.


Här på Koh Kood är vackert så att det gör ont ibland. Eller vad sägs om de här husen som vi passerade på vår väg uppför klongen!?


Vi paddlade inte så långt, men efter ett tag kunde man ändå ana det Anna och Tomas berättat från deras kanottur tidigare på dagen då de paddlat in i en Amazonas-liknande miljö. De hade börjat prata om krokodiler…och superstora ormar…bäst att vända hemåt…


Vi drog upp kanoten på sandbanken mitt emot vår resort för att bada och vila. Denise vandrade rakt ut i solnedgången – så vackert!


Efter ett tag kom Theodor och Lucas över i en egen kanot. ”Man kanske skulle ta och kasta lite sand på de andra…”


Major mistake. Man ska nämligen inte kasta sand på den här damen om man inte vill ha igen dubbelt upp. Denise tar ingen skit. Det kan man nästa se…


Sandkrig!!!

På andra sidan klongen satt Anna och ritade med Oliver som tittade förvånat på vad de andra hade för sig…”ser kul ut…”


Efter ett tag kom Lucas simmande över till resortsidan. ”Okej dårå pappa, ta bilden då någon gång…skynda!”


Inte långt efter kom resten av sandkrigargänget som snabbt fick sällskap av Lucas. Jag lyckades få Lucas att tänka om kring idén om att välta kanoten med ordet ”gruppbild”. Tydligen var det betydligt roligare att fotograferas tillsammans med kompisarna…


Min vackra hustru gav sig av från stranden medan…

…solen sänkte sig snabbt i horisonten bakom udden i väster.

Kvällen avslutades med lite biljard och…

…fotbollsspel. Barnen hade nog gärna varit uppe bra mycket längre, men för Tomas och mig började tanken på att få välta i våra respektive sängar bli bara allt för lockande. Med lite taktisk information om att vi skulle upp i ottan i morgon bitti för att åka ”hem” till Klong Prao Resort på Koh Chan lyckades vi få alla att tycka att klockan nio nog ändå var en bra tid att gå och lägga sig. Lättlurade ungar, muahahaha…J

Jahaja…söndagsmorgon… Vaknade i koma av larmet på mobilen, släpade mig genom duschen och den sista packningen bara för att mötas av detta irriterande energiknippe när man stoppade näsan utanför husknuten.

Ja men ärligt talat...hallåååå!!! Vad är det här? Själv kan man knappt röra sig efter en natt med Lucas i delad säng och tillhörande misshandel och så står kvinnan och vevar i slowmotion som värsta ”Qi Gong kinesen” eller någon typ av Indisk fakir.

Jag tror Anna förstod min upprördhet och ville väl bara slå spiken i kistan när hon sa: ”Kolla in det här då!” Jo, imponerande…visst…men fattar kvinnan inte att hon inte behöver stå så där när hon är på den här sidan jordklotet?

Denise satt och tittade på Anna, lika tveksam till det hela som jag, så jag slog mig ned.

”Åååhhh - oooooooj!” hörde man från Pranee en bit bort. ”Kom och kolla på den här jättetusenfotingen!” Det blev allmän uppslutning, för vem vill missa en jättetusenfoting? Och den var verkligen stor.

Man kan ha sämre utsikt när man äter frukost…

Sedan segade vi och dega vi lite i saccosäckarna i väntan på båten…

Så kom båten och det var dags att säga adjö till Koh Kood för denna gång.

Det vackra andehuset på revet fick bli sista bilden från denna underbara plats. Vi var rörande överens om att vi säkert kommer tillbaka.

Denise ville som vanligt sitta längts fram. Lucas och Theodor hade annat för sig…gissa vad…

En sådan här katamaran ska vi se om vi kan hyra någon gång och utforska skärgården här ute lite mer.

Det finns otroliga ställen som man skulle kunna ankra upp vid.

Fiskebåtarna är rätt roliga med alla sina spön och riggar som sticker ut överallt.
Efter ett tag började det bli ganska gropigt och trots att skepparen var skicklig på att klara det mesta så blev det några rejäla hopp och efterföljande landningar med skapligt mycket stänk. Roligt tyckte Lucas.

Mitt ute på fjärden mellan Koh Kood och Koh Mak brallade det på rätt skapligt och då lossnade en del av kapelltaket. Med hjälp av buntband och en snabb insats av en av matroserna fixade det sig. Killen var så snabb så det var säkert knappt något som de flesta av passagerarna märkte något av ens.

Allra minst dessa små Wahlströmska gofifer i alla fall…

…och knappast dessa heller…

Här i i hamnen vid Bang Bao på Koh Changs södra sida slutar vår öluff i Koh Changs skärgård för denna gång. Fyra dagar och två öar är hann vi med och det känns som om vi bara smygtittat lite på ena hörnet av något väldigt fint. Det har varit perfekt att lämna Klong Prao Resort på Koh Chang några dagar och komma iväg så här. Det känns som om vi fått uppleva lite äventyr och samtidigt haft det väldigt lyxigt. Det har definitivt varit en avstickare som givit mersmak och något vi kommer att rekommendera andra att göra också. Det här området är en outforskad pärla, helt klart!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar