fredag 15 februari 2013

Bangkok fredagen den 15:e februari 2013 - Tillbaka till verkligheten och hem igen...

Ja Herre Gud, vilka veckor det varit. Så mycket - och så lite - har hänt. Arbetslivet vändes upp och ned och allt annat fick ta baksätet, däribland Bergman International; det här blev det längsta uppehållet från bloggen sedan vi kom till Thailand.

Jag känner alltid en enorm tacksamhet för min familj, men det är inte utan att just familjelivet blir en om möjligt större tillgång när det skakar till lite på jobbfronten. Så när den "dynamiske partnern" fick sitt vansinnesutbrott och sedan satte sina hot i verket om att dra tillbaka mitt arbetstillstånd med konsekvensen att jag skulle förlora mitt visa, ja då var det verkligen balsam för själen att vardagslivet med Pranee och ungarna rullade på som vanligt hemma. Jag menar, kolla på bilden här ovan: Hur ska man kunna vara deppig när Denise får ett skrattanfall mitt i engelska glosförhöret; va!? Det bara går ju inte.

Den här killen gör även han sitt bästa för att locka till skratt. Här sitter Lucas och läser serieböcker - manga - och sin vana trogen så kör han in sina fötter under vad som finns till hands. Denna gång var det nästa sektion av soffan. Jag påpekade det och då brast han ut i gapflabb för Lucas vet att annars hör det till vanligheterna att det är jag eller Pranee som får hans beniga tår inkörda på alla möjliga obekväma och olustiga ställen...

En dag damp det ned en inbjudan från våra grannar Daniel och Dewi om att hänga med på "Burns Supper". Denna lilla tillställning har man till den skotska poet-ikonen Robert Burns ära (han lär vara Skottlands Fröding, typ...) som levde hårt och dog ung.

Festen hölls på Amarin Watergate Hotel, där vi kände oss hemma och blev igenkända av personalen sedan våra dagar här tillsammans med Wahlströmarna efter nyår. Skotskt skulle det vara och tonen sattes bara man kom innanför dörren.

Kan det vara så att Sean Connery har en son som bor i Bangkok? Anyway, trevlig var i alla fall skotten och hans hustru - som jag glömt namnen på båda två tyvärr. Att Daniel var lite av en lokal kändis i detta skotska sammanhang framgick ganska snart. Alla skulle hälsa. Daniel visade sig vara en rutinerad säckpipeblåsare som fortfarande anlitas i olika sammanhang, berättade hans vänner - imponerande.

Det är ansträngande att äta haggis och dricka whiskey. Framåt småtimmarna behövde Dewi lite massage...

Det var inte så lite komiskt att se långa ståtliga skotska gubbar i kjol - förlåt kilt - svinga sina lurviga med lokala skönheter tvärhanden höga. men vilket drag det blev när de drog igång. Skottar kan festa!

Sista veckan med Teo och Erik hos oss och då inträffade deras bröllopsdag. De är ett levande exempel på att interkulturella äktenskap inte bara kan fungera utan också berika dem de berör och alla runt omkring. Erik & Teo, ni är underbara människor, morföräldrar och svärföräldrar och vi är så tacksamma för allt ni gjort för oss och fortsätter att göra och det är alltid en glädje att få ha er hos oss. Att ni har varit här i Thailand så länge den här vintern har betytt så, så mycket - tusen tack för att ni ville hänga med oss!!!

Inbjudningarna duggade tätt. En dag trillade en inbjudan in till lanseringsfesten för Vogue Thailand...

Jag var i toppform och kände att lite fest mitt i allt arbetstillstånd och visa elände kunde man inte få mycket av, men Pranee...stackars Pranee. Kvinnan bakom Vogue i Thailand är en vän till Pranee och mig och med tanke på att det handlade om Vogue så kändes det som om att det här kunde ju bli världens party. Pranee hade haft en eskalerande förkylning som till slut slog till i full kraft som en influensa. Hon var tapper min hustru, hon kämpade på och gick och fixade naglar och hår  på eftermiddagen, men till slut var hon tvungen att inse sitt tillstånd och ge upp. Pranee tillbringade kvällen med feber, huvudvärk och snörvel i soffan medan undertecknad drog på sig sviden och gick på partaj.

Min kompis Collin, som också är vän med Vogues lokala ägare, hade flugit in från Saigon. Det såg lovande ut när vi kom till festen som hölls i rå lagerlokal i Bangkok.

Röda mattan var utrullad och flankerades av ljuskronor som hängde i klädställningar. Alla som kom skulle fotas framför Vogue's logo. det tog lite tid att komma in...

Collin och kvällens stjärna och värdinna, Doi...

Lite mer i glaset och framåt småtimmarna lyckades Doi även få den våldsamt svårflörtade och skygge svensken att ställa upp på bild...

Med jämna mellanrum frågar vi ungarna hur de har det här i Thailand: Har ni det bra, vad är roligast, vad är trist, vill ni stanna eller vill ni åka hem och så vidare. Härom dagen upptäckte jag vad Lucas har skrivit som statusrad i sitt Skype-konto. Alltså där man kan skriva något personligt som alla ser när de ser ens namn. Lucas är "lurre0702" här ovan. Jag tycker han sammanfattar hur han känner rätt bra. Blivande politiker?

På lördagen var det fest igen. Vi var inbjudna till Pranees släktingar för en husvälsignelsefest. Denise och Lucas var naturligtvis tvugna att köpa Coca Cola i platspåse när vi passerade en marknad på väg in i området. Jo, socker-kicken infann sig tämligen omgående...

Klockan var väl inte mer än halv tio på morgonen när vi anlände, men festen var redan igång. Anek hällde upp öl i Eriks och mitt glas. Man var ju inte direkt sugen. jag har aldrig kunnat dricka alkohol på morgonen, tack och lov, men det var bara att le och bita ihop. Ja, bita ihop och bita av...surpla...

Släkten är värst...

De tjuvstartande släktingarnas morgonfestande avbröts tvärt när munkarna anlände och slog sig ner i vardagsrummet. Nu var det fokus på andlighet och den viktiga seremonin.

Munkarna mässade på sanskrit, men även - enligt nya riktlinjer - på thailändska. Sanskriten är ju lite av vad latinet är inom katolska kyrkan.

Olika delar i liturgin avhandlades och ceremonin löpte på. Gästerna satt antingen stilla och lyssnade eller deltog som här när munkarna får motta varsin liten låda med sådant man kan ha nytta av i sitt liv i klostret. Sådant som tandborste, shampoo, tvål och deodorant.

När mässandet var avklarat så serverades munkarna sin mat och sedan fick alla gäster sin. Munkarna får bara äta en gång per dag och inte efter klockan tolv. Så ceremonin var planerad efter det.

Den munk som såg ut att leda resten gick sedan runt och välsignade alla gäster och huset med vatten som han stänkte. han avslutade den delen med att teckna en symbol på dörren till huset.

Från 34°c och härliga tropiska färger till ett nollgradigt och gråtrist Stockholm. Uppvaknandet på måndagsmorgonen kunde inte ha varit mer brutal. "Välkommen hem till Sverige..."

Jag hade ju varit tvungen att slänga mig på planet hem för att ordna med ett nytt business visa och jag hade varit tvungen att lämna Thailand inom en vecka från det att den elake tidigare partnern snodde mig på mitt arbetstillstånd och tillhörande visa så att såväl mamma och pappa skulle till småland och Olivia till New York just den veckan jag kom hem var liksom inte mycket man kunde göra något åt.

Lyckligtvis så var min chef Anders superbussig och lånade ut sin bil till mig ett dygn så att jag kunde hinna med att besöka mormor och ta en fika med henne och mamma och pappa innan de begav sig av och sedan träffa Olivia över en sen lunch innan hon skulle iväg. Det kändes verkligen märkligt kort, men skönt att vi i alla fall kunde träffas - man får glädjas åt det.

På tisdagen blev det middag hos syster yster, Linda och alla djuren. Supermysigt, gott och trevligt - tusen tack kära ni! Inte dumt att få åka runt och bli serverad så där...och att Juana sedan gick att övertala till att köra mig hela vägen hem till Ekerö i snöstöket var ju verkligen en bonus. Jag var nog dessvärre ett riktigt trist sällskap. Juana väckte mig när hon svängde in på Ekvägen...

På onsdagen kom det snö och när jag knallade i värsta snöstormen efter ett besök hos vännerna i Lärkstaden så surrade mobilen till och Pranee lät meddela att hon och barnen skulle bada. Jag kunde inte låta bli att ge en snabb lägesrapport i retur...

Inbjudningsturnén fortsatte och på torsdagen så var Jäverlindarna, Dagobert och jag inbjudna till middag hos Wahlströmarna. Det hade byggt om hela övervåningen - vilket lyft. Nu vill vi bara se väggen där i bakgrunden förvandlas till glasdörrar ut mot terrassen. Sedan kommer vi tillbaka och dricker lite vin i sensommarvärmen, vänner! 

Det hade varit en intensiv vecka, men jag hade hunnit med det mesta: Visat var fixat, jag hade jobbat med mina nya kollegor i stan och jag hade träffat familj och vänner. Och nu stod jag då där på måndagsmorgonen och tittade ut genom Jäverlindarnas köksfönster i väntan på att taxin skulle komma och ta mig till Arlanda. Det hade snöat intensivt på morgonen, det var trafikkaos och taxikillen hade ringt och sagt att det var en stor krock på E4:an. Han sa att det kanske ändå var bäst om jag tog det säkra före det osäkra och åkte in till stan och tog Arlanda Express ut. Snö och trafikkaos...vinter i Sverige...en helt vanlig vinterdag i Sverige...

Veckan hade krönts med en ordentlig förkylning och med den i kroppen och vädret utanför rutan var det inte utan man önskade att man fort som attan skulle vara tillbaka i Bangkok. Jag kunde konstatera att jag hade varit tillbaka i verkligheten men att det nu var det dags att resa hem igen, så att säga...

...vilket jag nu har gjort...

...Så...Godnatt från Världens Bästa Bangkok!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar