söndag 10 mars 2013

Bangkok söndagen den 10:e mars 2013 - Här och nu...

Jag har skrivit några gånger om thailändarnas förmåga att leva i nuet. Jag själv är ju en hopplös dagdrömmare som måste kämpa varje dag med att vara här och nu och inte springa till nästa ställe i tanken så fort jag känner att jag har greppat läget. Men som sagt, thailändaren är annorlunda. Hon bryr sig inte så mycket om det som händer runt omkring henne, hon koncentrerar sig på sin situation här på jorden.

Det här kan ta sig lite olika uttryck. Som till exempel när man är i mataffären och står i en gång och frågar butiksbiträdet som står vid ena sida om var ketchupen finns och han svarar att de inte har någon ketchup. "Nähä...det var ju märkligt...jag menar...ni är ju en stor matvaruaffär", kanske man säger och tittar sig om bara för att se en hel drös med olika ketchupflaskor på andra sidan gången - på hyllan mittemot. Men den hyllan var inte butiksbiträdets hylla. Han ansvarade bara för den på sin sida i gången. Han var här och nu och koncentrerade sig på sin situation.

En reflektion kring det där som jag haft är också det här med hur thailändarna hälsar. De för ju samman sina händer och lite underdånigt för dem till pannan (eller lägre beroende på vem det är de hälsar på)  och bugar. Vi västerlänningar, vi för ju bara upp en hand och morsar liksom med en lätt vinkning; "Hej, hej!" Ja, det slog mig när jag var ute och sprang en morgon. Jag springer ju i bussfilen och då och då så möter jag en buss och ibland så väntar chauffören på mig för att jag ska hinna slinka förbi någon plats där det är smalt. Då tackar jag genom att hälsa som thailändarna: Två händer ihop och upp mot pannan. Jag kom att tänka på hur koncentrerad jag blev på att hälsa/tacka. Hur jag släppte alla tankar på att göra annat samtidigt, som till exempel att kolla löparklockan, dricka ur flaskan eller springa snabbare för att hinna undan. Jag klarade ju inget annat än att bara hälsa/tacka. Båda händerna gick ju åt och jag var här och nu och koncentrerad på min situation...

En dag sprang Denise fram och tillbaka mellan sitt rum och vardagsrummet och vi undrade vad hon höll på med. Helt plötsligt sa hon åt mig att jag skulle ta ett kort till bloggen. Hon ville visa alla sina Yu-gi-oh kort och boken hon fått av sin Gudfar Torkel på hennes födelsedag. Så...här är ser ni det...!

En fredag så var det "Dress Down Day" i ungarnas skola. Alla barn i skolan är uppdelade i olika "House". Lucas är i "Green House" och Denise i "Blue House". Varje "House" har elever från alla årskurser. Systemet bygger på att man i varje klass kan få "House Points" för gott uppförande, extra ordinärt skolarbete, ha hjälpt en kompis och så vidare. På en tavla i varje klassrum står namnen på eleverna i klassen och intill hur många "House Points" hon eller han samlat ihop. Om Nisse har 200 "House Pints" och Lisa bara ett så är det så. Inget mjäkande eller tal om att stackars Lisa kan få men för livet för att hon har så få "House Points" och att det står på tavlan till allas beskådande. Noop. Är Lisa inte nöjd med att vara sämst i klassen på att få House Points, ja då får Lisa ta och kamma till sig och få ordning på sitt liv. Här finns inga genvägar.

Till just den här "Dress Down Day" hade eleverna i "Blue House" samlat ihop flest "House Points" så de fick gå till skolan i vilka kläder de ville. Resten av eleverna i skolan fick ha skoluniform som vanligt.  Så, varför har då både Lucas och Denise "civila kläder" på bilden ovan när de är på väg till skolan? Jo, för om man tog med sig en liten slant och skänkte den till ett välgörenhetsprojekt så fick man gå i vilka kläder man ville. Smart tyckte jag.

Så här såg det inte ut när Cissi och Mattias var hos oss på middag, men visst är de fina! Och vilka underbara människor de är. Cissi känner jag sedan Megapol-tiden då vi jobbade ihop där, men Mattias var en ny härlig bekantskap och Pranee hade inte träffat någon av dem tidigare. Cissi och Mattias hade varit på Cissis brors bröllop på Koh Lanta och passade på att ta något dygn i Bangkok på vägen hem och då fick vi chansen att få hem dem till oss på lite mat. Det var verkligen supertrevligt och vi var så glada att vi fick ha dem hos oss.

Ett annat gäng trillade in dagen efter. Det var Ann-Louise och Johan Norgren och deras söner Hugo och Sebastian samt vännerna Gunilla, Benke och sonen Simon och moster Maggan. De hade varit runt i södra Thailand ett par veckor och tog ett stop i Bangkok - även de - på vägen hem. Vi bokade ett långbord på vår favoritkrog för sådana sammankomster, Red Oven på Sofitel Sathorn. Underbart att få ses igen. Vi saknar verkligen alla våra Ekerö-vänner :-(

Ann-Louise är kvinna så hon klarar av att göra två saker samtidigt och tur är väl det. För hur skulle den stackars kvinnan annars klara sig här i livet då hon ju alltid har ett vinglas i ena handen;-)

Hugo och Lucas är gamla klasskamrater från Närlundaskolan, men det blev nog inte så mycket snack om gamla minnen och gemensamma kompisar, om man säger så...

ASEAN är det inte så många som känner till hemma i Sverige skulle jag gissa, men det är Sydostasiens svar på EU - fast mera EU-light - skulle man kunna säga. 2015 ska allt sjösättas som man planerat för sedan 1960-talet. ASEAN består av tio länder: Mayanmar, Thailand, Vietnam, Laos, Kambodja, Brunei, Filippinerna, Singapore, Malaysia och Indonesien. Här ska bli frihandel och rörlighet fullt ut med start om två år alltså. Redan nu kör man speciella nyhetsprogram på TV som bevakar länderna i ASEAN. Till skillnad från EU så har man en lite mer flexibel hållning till den gemensamma marknad man nu sjösätter. Man kallar sin policy för "The ASEAN Way" och den innebär:

  • Mutual respect for the independence, sovereignty, equality, territorial integrity, and national identity of all nations
  • The right of every State to lead its national existence free from external interference, subversion or coercion
  • Non-interference in internal affairs
  • Settlement of differences or disputes in a peaceful manner
  • Renunciation of the threat or use of force
  • Effective regional cooperation 
Det ska bli otroligt spännande att följa denna utveckling i ASEAN-området. Här finns en otrolig kraft. I ASEAN bor 600 miljoner människor. 


Middag hos familjen Lindgren för att fira mitt nya business-visa. Lika trevligt som vanligt!

Jag springer ju tre morgnar i veckan ganska tidigt och när jag är tillbaka hemma vid sexsnåret så tar jag alltid en kvart vid en av poolerna. Sitter ner ett tag, dricker vattnet som är kvar, tar en dusch, hoppar i poolen och stretchar, slappar lite och vandrar hemåt genom vår trädgård. Och då dyker de upp alla dessa små gulliga kineser som vi har som grannar. Förmodligen är det föräldrar till kinesiska expats för de ser inte direkt purunga ut. 
 
De står på alla möjliga olika ställen i vår trädgård och gör sina långsamma dansliknande övningar. Ofta på ett ben och inte sällan, som den grånande farbrorn i bakgrunden på denna bild, med en osannolik vighet. Det är en magiskt stämning och jag brukar försöka vandra långsamt för att inte störa och för att få titta på dem. Det är så häftigt, tycker jag.

I går, lördag, begav vi oss ut på stan för att köpa Mangaböcker till ungarna och lite thailändska prydnadssaker. Lucas har blivit helt såld på att läsa Manga och han läser så fort han får chansen. Känns rätt bra att mobilen fått lite konkurrens kan jag tycka...

Några av de bästa affärerna i Bangkok om man vill köpa Buddhistiska och traditionella thailändska prydnadssaker finns runt templet Wat Suthat som kanske är mest känd för den gigantiska gungan som står vid entrén.

Gungan är dryga 21 meter och är ganska ny, men originalgungan sattes upp här 1784. Vi hittade det vi skulle och begav oss hem när solen sänkte sig över Wat Suthat - magiskt!

Som sagt. Lucas har genomgått en total förvandling. En helgmorgon gryr och lilla herrn väljer att läsa istället för att spela på sin dator. Helt otroligt!


Snart är det dags för halvterminsprov och betyg och tack vare min studiedrivna hustru så är vi sedan ett par veckor igång med att drilla de små i Science och Social Studies så att det som de pluggat under terminen så här långt ska sitta som en schmeck när det väl är dags för prov.


Igår tog jag och Lucas oss an Buddhismen. Det är ju inte alltid så att man känner att det finns så värst mycket att reflektera över efter att man pluggat med ungarna, men igår var det några saker som liksom bet sig fast när vi pratade om skillnaden för oss som katoliker och hur vi tror att man bäst ska leva och vad Buddha lär. 

Jag kom att tänka på att de flesta svenskar jag känner är agnostiker (Jag uppfattar deras åsikt: "Det finns förmodligen ingen Gud") och om man ändå pressar på lite så brukar de säga: "Ja, om jag ändå har någon tro som ligger mig närmast om hjärtat så är det nog Buddhismen." Var kommer denna - oftast ogenerat - positiva känsla för Buddhismen ifrån, brukar jag tänka. Hur kan samma människor som utan att tveka skulle kunna ösa galla över Kristendomens moraluppfattningar så tydligt visa sympati - ja till och med tro - på Buddhismen? Vad skiljer? Självklart en enorm massa saker så klart. Men det jag i detta sammanhang tänker mest på är oförmågan att uppskatta det man har och fascinationen över gräset på andra sidan häcken. För medan man mycket troligt mött Buddhismen på resor till exotiska länder och spännande kulturer, sett fina munkar i vackra tempel och hört Dalai Lama tala om livets sanningar på TV, så uppfattar jag att Kristendomen idag av svensken i gemen mer ses som något katten släpat in...

Anyway. Dit jag ville komma var att jag nog ändå tror att många skulle kunna ha en annan känsla för Kristendomen om de tog sig an den med samma öppna hjärta som många verkar ta emot Buddhismen. För vad säger Buddha? Jo, han säger bland annat att världen är fylld av lidande och att lidande orsakas av att människor vill ha njutning, makt och leva längre. Han lär att det ändå finns hopp, för lidandet kan försvinna från världen om människor bara slutar vilja ha en massa saker för egen vinnings skull och sedan pekar han på sina åtta regler för hur man kan lära sig att sluta vilja ha - bekämpa sitt ego.

Och vad säger Jesus då? Jo, bland annat att de som är fattiga i anden (saknar begär) tillhör himmelriket och att den minste är den störste (den som osjälviskt tjänar andra). 

A la bonheur; universella sanningar. Men hur lyckas man då med detta då? Jo, man måste praktisera religionen och det är här skon klämmer och jag tror att den stora missuppfattningen ligger. Många tror att Buddhismen är ett smörgåsbord som man kan plocka lite från. Ta det som passar, som inte gör det egocentrerade livet allt för besvärligt, som inte sällan faktiskt innebär radikala uppoffringar som att man måste ändra den livsstil man kanske lever som bygger på felaktiga moraluppfattningar. Ja för all del, många tror att kristendomen fungerar så också. Men Buddhismen tycks för svensken te sig lite skönare, mysigare, lite mer kravlös. 

Precis så; "ha:et" spökar igen. Man vill ha, men inte göra uppoffringar.

Men varken Buddha och Jesus är kravlösa, de lär allt ifrån att man inte får döda (inkluderar självklart abort) till att man inte ska dricka alkohol/ta droger, tala illa om andra, hantera sexualitetens gåva på ett felaktigt sett och så vidare. Det är krav som ställs för att det är endast om alla följer dessa bud som kalkylen går ihop. Man kan inte både ha och äta kakan. Vill man det Jesus eller Buddha lär så måste man acceptera helheten. Sedan kanske man inte klarar att leva upp till sina ambitioner jämt (är en syndare - något de flesta av oss är i den bemärkelsen), men man kan inte byta ut sin målbild och ge upp bara för att man inte har lyckats lista ut hur man ska klara av att ta sig dit, till sitt mål...ännu. I alla fall inte om man är ärlig med att man delar målbilden vill säga. Att säga att man "nog i så fall är Buddhist" och enbart mena att man tror på målet, men inte på hur vi ska ta oss dit känns inte särskilt trovärdigt. Självklart ekar det lika ihåligt att säga att man "nog är Kristen"...men vem gör det?!

Min tes är alltså att många svenskar bekänner sig en smula till Buddhismen för att de helt enkelt inte förstår vad den predikar och i motsvarande grad tar avstånd från Kristendomen bara för att de förstår vad den predikar och tycker att kraven känns för tunga. 

I Thailand finns det speciella sedelärande parker som heter "Himmel & Helvete" dit man kan ta sina barn för att visa dem konsekvenserna av att följa eller inte följa Buddhas lära. Där har man gjort olika scenarier som mycket illustrativt visar detta. När vi var i en sådan park för snart tio år sedan så tyckte Christine och Olivia att det var superläskigt. Tror inte så många Buddhismkramande svenska agnostiker varit i någon sådan park...  

Detta på tal om läxläsning alltså...Sorry, det blev en lång litania det där. Hoppas jag inte tröttat ut dig:-)

Hej så länge!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar