onsdag 10 april 2013

Ban Ngew torsdagen den 11:e april 2013 - VM i badbilder...


Så var det då dags för den efterlängtade långweekenden tillsammans med familjen Lindgren till Koh Samet. Fredag morgon bar det av. Samling 06:20 i lobbyn för taxi till Ekamai och bussen därifrån klockan 07:00. Pranee och jag hamnade framför två otroligt högljudda tyskor som babblade som om de var själva på bussen. I början tänker man ju att de ska lugna ner sig så småningom. Ja, klockan är ju tidigt på morgonen och rimligtvis borde ungdomar vara trötta på morgonen så...så småningom sover de nog. 

Men icke. Bla, bla, bla i säkert en timme hann det bli innan Pranee ruttnade, vände sig om och vänligt bad tyskorna att sänka rösten bara för att få svaret: "Kan ju försöka, men min röst är så här". Efter ytterligare någon tid och ytterligare vänliga påpekanden från Pranee's sida så började jag tappa tålamodet. Dessvärre så gjorde jag allt man inte ska göra, d v s suckade högt, kallade dem idioter högt och tydligt men sa inget direkt till dem. Urdåligt, jag vet... När jag till slut hetsat upp mig tillräckligt blåste jag toppen och fick för mig att hämnas på deras arrogans (väldigt moget och kristet uppförande...not...!). 

Jag drog i ryggstödsspaken och fällde bak stolsryggen...ganska oförsiktigt om jag säger så... Det blev tyst. Det är ju inte så att det är direkt gott om plats mellan stolsraderna i en thailändsk buss och när personen framför fäller sitt ryggstöd så känns det lite som om den lägger sig i ens knä, så jag förstod att de blev lite chockade. Men jag måste ändå säga att jag blev lite förvånad när en av tjejerna började knöggla en chipspåse vid mitt öra allt vad hon orkade. Kanske inte så konstigt att det finns krig i världen...

Koh Samet är en ganska liten ö som man når med buss på dryga tre timmar från Bangkok. Snart hade vi lämnat bussen och var på båten som skulle ta oss ut till ön.

Två lite smårosa faranger i rutiga kortärmade skjortor med varsina två brunbrända barn och vackra dito asiatiska hustrur...well...

...lite Bröderna Brothers kändes det allt som...  

När man är enda killen är det bra att ha en bok...

...för brudarna är inte alltid så himla roliga att vara med.

Efter att ha passerat några tämligen välexploaterade stränder med tydlig indikation om att vi där hade tillhört pensionärerna så närmade vi oss Au Wong Deuan, eller Wong Deuan Beach som den också kallas, där vi skulle bo. Där till höger på udden ligger vår resort, Wiman Samet Resort.

Det såg riktigt trevligt ut med traditionella thailändska små bungalows ute på udden med utsikt in över stranden. Lugnt och stilla...

...ja liksom mer i vår stil än de där "dunka dunka stränderna" som vi passerade på vägen. Ja, du hör ju hur man låter...puh...vi har verkligen passerat party- och backpacker-stadiet. Det var som det jag överhörde när Pranee pratade med Anna Wahlström härom kvällen över telefon och de samstämmigt konstaterade: "Det får gärna fortfarande vara lite äventyr, men nu vill man ju bo på 5-stjärningt hotell"... Au Wong Deuan såg ut att kunna bli bra.

En skön sak tycker jag är när man öluffar och inte anlägger vid en pir eller brygga utan blir upplockad av en mindre båt som tar en in till stranden. En mindre skön sak är när den mindre båten lägger till så långt bort på stranden som möjligt från det hotell man ska bo på och man har glömt att be hotellet att möta upp och bära ens väskor...

Aaaahhh...äntligen framme...

Trevligt ställe det här även vid lite närmare besiktning. Riktigt mysigt faktiskt.

På eftermiddagen tog Daniel och jag en längre promenad utmed stränderna söderut. Det var ju Daniel och Dewi som rekommenderat både ön och resorten som vi bodde på och då Daniel hade varit där flera gånger tidigare och bekantat sig med ön så tog han täten. På den östra sidan av ön är det fullt av fina sandstränder och vackra formade klippiga uddar. På den västra sidan - där den här bilden är tagen - så är det i princip enbart klippor. Men inte mindre vackert för det. Koh Samet ligger nära fastlandet. Daniel pekar.

"Åååååhhh,...Jocke...Det här...det är semester..." blev något av Daniels signaturmelodi den här resan. Här fälls kommentaren första gången när vi har stannat på ett hotell för lite glass och en öl. Ett välförtjänt avbrott på vår motionsrunda.

Fredag kväll och två semesternjutande men trötta familjer äter sen middag på en av alla krogarna på vår strand. Ungarna tog chansen och valde att ligga till bord. Lucas verkade vara måttligt road. Han är som sin far: Sitter helst rakt upp när han ska äta.

Därmed var frågan liksom avgjord innan Dewi, Daniel och Pranee ens hunnit överväga hur vi vuxna skulle sitta. "Jag sätter mig vid bordet där", sa jag. De hängde på tack och lov.

Lördagsmorgon. Inget planerat mer än en dag på stranden. En bra sak med vår resort var att man kunde sitta i skuggan och äta frukost och se ut över stranden.

När vi ätit färdigt så sprang ungarna iväg och bytte om till badkläder och drog sedan ner till stranden och badade. Pranee och jag konstaterade att nu är det verkligen enkelt att resa med Denise och Lucas; de klarar i princip allt själva, bär sina väskor och kan ta ansvar. Då finns det tid för oss och vi fann oss själva vara på Koh Samet på tu man hand en liten stund - mysigt!

Men vuxentiden blev kort; vi fick inte vara ensamma så länge. Plötsligt landade ett mystiskt kryp.

Lite läskig var den allt, men det stack inte eller bet så...

...då är det klart man måste kolla om den vill sitta på näsan, tyckte Daniel.

Härmapan har mindre snok, men kunde erbjuda lite stadigare underlag i form av glasögon. Krypet var nöjd med livet där den satt i lugn och ro. Så pass nöjd att den tog och dog på fläcken faktiskt. Tänk vilken tragisk sista syn; en svettig rosa panna...

Som jag antydde så blir detta inlägg något av VM i badbilder. Så häng med, nu kör vi...

Det var en del sådana där små "hämta upp från stora båtar och släppa av lång bort på stranden båtar" förtöjda i viken. Ungarna hade hur kul som helst med dem.

Inget sandslott denna dag, men väl en sandtunnel. De små gofidernas ingengörskonst utvecklas måste jag säga.

Vid lunchtid på en strand i Thailand inser man alltid vilket otroligt bekvämt semesterland det här är. Man viftar lite med handen i luften och sedan kan man beställa topp-thai-restaurangmat till solstolen. Inte dumt alls.

Om man sliter blicken lite från skönheten mitt i bild så ser man en ganska bra bit av Au Wong Deuan. Stranden är precis på rätt sida om gränsen visavi exploatering i min smak. Här finns fullt med restauranger och resorts. Men inga långa rader av solstolar och restaurangerna och resortsen är alla väl införlivade med naturen, vilket gör att stranden känns lugn och exotisk. Sanden var förövrigt, på alla stränder vi besökte på ön, underbart paradisiskt vit - det gillar jag. 

Här i bakgrunden ser man andra udden av viken sett från där vi bodde. Killen på bilden generade sig med att posera framför alla på stranden så att hans hustru skulle kunna plåta honom i någon fördelaktig vinkel. Det var inte helt lätt.

Lunch i gummibåt...

Framåt eftermiddagen så kom en henna-tatueringsgubbe förbi. Klart ungarna ska få varsin tyckte både Pranee och jag. Men det var inte lätt att välja...

Och när de väl valt så var Lucas först. Då blev det lite läskigt. "Gör det ont pappa?"

Jag tycker den här bilden är underbar. Vilken lycklig kille!

Två små kaxiga poserar...

Fyra små kaxiga poserar...

Söndagsmorgon och det stod båtutflyckt och snorkling på programmet.

Vindstilla och närmare fyrtio grader varmt redan klockan nio på morgonen. Då får man försöka ordna med brisen själv.

Att få de här två på samma bild och dessutom sittandes bredvid varandra på en gunga kändes rätt otippat. Alla retar nämligen dem om att de gillar varandra - vilket de med enfas bestrider - och därför vill de sällan bjuda på något sådant här tillfälle. Jag är glad att jag fick den här bilden i alla fall.

Som sagt...det gäller att hålla sig undan...

"Vi här bak i båten..."

En femton till tjugo minuter rakt österut från Koh Samet kom vi till vårt första stop, där vi skulle dyka och äta lunch.

Ön var lite som ett mini Koh Samet; dramatiska klippor och undersköna stränder.

Det var väl ingen direkt höjdarsnorkling, men...

...lunchen var god...

...och som sagt, klipporna dramatiska och stranden underskön.

Skepparen körde lite på känn upplevde vi det som. Inte så att man var rädd på något vis, men som dagsutflyktsarrangör sköt han nog lite från höften och valde öar och program under gång. Han hade heller ingen särskild koll på den snorklingsutrustning han lånade ut för när vi skulle åka från första ön så saknade han en uppsättning och började ifrågasätta om vi hade slarvat bort den. Vilket vi visste att vi inte gjort. Efter att en begynnande dålig stämning infunnit sig så behagade även våra thailändska medpassagerare lyfta på sina rumpor och ta en titt och tadaaa...(!)...kunde man tänka sig...där låg cyklop och snorkel. Skepparen bad om ursäkt och allt var frid och fröjd. Mot nästa stop!

En bit ut från en stenstrand och stora klippor så ankrade vi upp och här fanns gott om färglada fiskar. Nu skulle det bli dykning av!

Lucas var först i...

...och det lönade sig. För skepparen hade sparat resterna från lunchen som han slände i och helt plötsligt kokade vattnet av fiskar i alla regnbågens färger.


Daniel, som är en vad jag förstår ganska erfaren dykare, tog med sig Anna och Lucas och snorklade närmare klipporna. "Äventyr, Jocke...Lucas gillar äventyr. Han vill att vi ska dyka på alla spännande platser", sa Daniel när de kom tillbaka.

Det tredje stoppet var egentligen rätt så meningslöst. Det var en vanlig ganska karg ö med en småstenig sandstrand. Daniel och jag hittade en kiosk, köpte varsin Magnum och gav oss ut i djungeln upp på berget.

Knappast en tur för ungarna just denna dag och stund då de verkade börja bli allt mer trötta och slitna. Men två sega gubbar kämpade sig i alla fall ända...

...upp till toppen.

Vi hade köpt utflyktsprogrammet "A - Five islands, five stops". När vi efter stopp nummer tre började närma oss Koh Samet började vi räkna...hm... Sista stoppet var dessutom som av en händelse på en krog på Koh Samet som bar samma namn som båten vi åkt med och skepparen gick som barn i huset. 

Pranee berättade att när skepparen annonserade sista stoppet så blev alla våra thailändska medpassagerare så glada, för här vankades mat och dryck. Vad vi utlänningar ville ha ut av dagens båtutflykt var nämligen något helt annat än vad infödingarna hoppades på: Vi ville snorkla och åka båt. De ville se fina öar och äta mat. Ungarna hade i alla fall funnit sig tillrätta och kastade pil allt vad de orkade. De brydde sig inte det minsta om två stopp på Koh Samet verkligen skulle få räknas in som ett av fem stopp på fem öar eller inte. Vi vuxna droppade frågan och tog några öl...

På söndagskvällen hittade vi till slut helt rätt bland krogarna på stranden och fick en fantastisk barbecue. De tidigare hade varit helt okej, men denna gång var det riktigt bra. Njutning. När jag satt där efter avnjuten middag i glada vänners lag på stranden i den thailändska natten så tänkte jag för mig själv att det nog inte kommer att bli enkelt att komma hem i höst. Om jag bara kunde få ha Olivia, resten av våra familjer och vänner här så skulle livet verkligen vara komplett. Jag saknar egentligen inte Sverige som så, men definitivt de människor jag älskar.

Ungarna låg till bords som vanligt...

Anna Hallbrink Persson hade hört av sig och tipsat oss om att vi måste gå till viken efter vår, söderut, som hette Ao Thian. Sagt och gjort. På måndagsmorgonen begav Pranee och jag oss genom skogen och över dit. Det var alldeles utmärkt för jag hade lovat att researcha Koh Samet åt en kompis och hennes familj som planerade att åka hit nästa sportlov och sedan hade vi också en idé om att vi kanske skulle ta med familjen Waligorskiis hit till Koh Samet i sommar när de kommer.

Om Ao Wong Deuan var en perfekt familjestrand så visade sig Ao Thian vara lite mer remote och backpackerstil. Där fanns superfina små stränder mellan klipporna och resorts som klättrade upp på berget. 

Baren som tydligen hette något i stil med "Rogers" passade bra in i konceptet "remote och backpackerstil". Ett superskönt ställe. Jag fattar att Anna H-P gillade det. Hit ska vi tillbaka, definitivt.

Finalbild på Au Wong Deuan på Koh Samet. Vi hade verkligen haft en underbar helg tillsammans med Lindgrens. Tack snälla Sofia, Anna, Dewi och Daniel för att vi fick följa med er till ert smultronställe!

När vi skulle hem från ön så missade vi så klart båten och blev kvar några timmar till. Men vi överlevde även det:-)

Koh Samet var en allt igenom positiv överraskning. Fördelen jämfört med många andra weekendställen, om man utgår från Bangkok, är självklart att det är så pass nära. Och detsamma gäller ju självklart även den som flyger in från till exempel Stockholm och ska vidare ut till någon resort. Även om det tog tre dryga timmar med buss så tror jag nog att man skulle kunna köra till båten i Ban Pe på två om man hade egen bil. 

En sak som jag dock kände väldigt starkt med Koh Samet var att det är väldigt viktigt att man väljer strand och resort utifrån vad man söker. För inte bara finns det olika "partygrad", om man säger så beroende på vart man är, utan dessutom så påverkas man rätt ordentligt i känslan av var man befinner sig beroende vart på ön man är. Om man till exempel är på nordsidan och kan se fastlandet så blir upplevelsen lite som på Fjäderholmarna. Husen, havet, bryggorna och så vidare ser ser ut precis som i skärgården, men eftersom man om man lyfter blicken kan se staden i horisonten så blir det lite plastigt liksom och inte ett dugg genuint. På Koh Samet så är det likadant och då jag vill känna att jag är långt borta från civilisationen så var Au Wong Deuan och Ao Thian på södra sidan av Koh Samet, helt perfekt.

Idag är det torsdag och det blev inte många dagar hemma i Bangkok den här veckan för nu på morgonen åkte vi upp till Pranee's by Ban Ngew för att fira Songkran. Men mer om det i nästa inlägg.

By by från Ban Ngew!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar