söndag 28 april 2013

Bangkok söndagen den 28:e april 2013 - Borta bra men hemma bäst...

Och precis när man trodde att Songkran var över så kom Pranee på den lysande idén att vi skulle ta och rassla ner till Bansaeng som ligger sisådär en tio - femton mil från där vi bor i Bangkok. För i Bansaeng minsann, där hade de förlängt Songkran med två extra dagar. Försök förstå nu vad det innebär... Vi började alltså parta på torsdagen och höll på till söndag och nu var det tisdag och som du ser på bilden här ovan så var festen i Bansaeng fortfarande igång. Tre filer på motorvägen in mot staden var fyllda med gamla som unga som...precis...slängde vatten på varandra, sköt med vattenpistol, kletade puder i ansiktet på varandra och på varandras bilar och framför allt, dansade till värsta discoljudvolymen som om det var den sista dagen på jorden. Helt otroligt! 


Nu kanske det låter som om jag tyckte att Pranees idé om att åka ner till bansaeng var dålig, men inte då; tvärtom. På TV hade vi nämligen sett att de på Bansaengs strand hade pågått en sandkonst-/sandslottstävling och allt såg fantastiskt ut, så det där ville vi verkligen se.

Och man blev sannerligen inte besviken, vilka fantastiska skapelser!

Här är vinnaren förresten. Jag misslyckades med att ta hela skapelsen, men palatset flankeras alltså av två elefanter...i sand...!

Efter ett tag insåg vi dock att det tydligen var några olika klasser där det fanns alltifrån konstverk helt gjorda i sand - som vinnaren - till de där man byggt sand utanpå formar, som denna skulle jag förmoda.

Här är dock en helt i sand. Så vacker!

Något för min flumkompis Anna Wahlström att ha i vardagsrummet kanske?

Den här är ju helt i sand, men det kanske inte är helt tydligt. I alla fall var det inte det för tjejen framför oss som bara inte kunde låta bli att pilla på Buddhas läpp, varpå den gick sönder och hon förskräckt och desperat försökte reparera. Hon sprang fram och tillbaka med sand och petade och ju mer hon petade ju mer gick skulpturen sönder. Lite som Mr Bean när han råkade dra en trasa med vatten på en oljemålning och med samma trasa försöker snygga upp efter sig... Till slut lyckades hennes vänner få henne att sluta. Jag kom osökt att tänka på att tjejen kanske skulle haft nytta av Mark Levengoods levnadsråd och livserfarenhet (!): "Har man råkat få in ett paraply i ändan, så ska man inte försöka fälla ut det..."

Inte helt otippat fanns det i anslutning till sandkonst-/sandslottsutställningen en väl tilltagen matmarknad. Där hittade vi detta inte mindre väl tilltagna stekta ägg...

Två utslagna tjejer efter Songkran i dagarna fem...

När vi framåt kvällen strosade bort mot taxin vi hyrt för utflykten och som skulle ta oss tillbaka hem så var fortfarande festen i full gång. Det var inte utan att vi nog lite till mans så dags kände att det var ganska bra nu; Songkran 2013 behövde få ett slut och vi tackade för oss och kände oss så, så nöjda.

På fredagsmorgonen bar det av till Saigon - eller Ho Chi Minh City som staden heter officiellt. Jag måste lämna landet var 90:e dag för mitt visas skull och vi hade pratat om att Saigon och Vietnam borde vara ett ställe som barnen skulle kunna uppskatta på grund av att de gillar historia. Så vi gjorde en kombination av "måste och roligt" och gav oss av. Flyget gick redan vid sjusnåret så vi var på Don Muang Airport som är Bangkoks gamla internationella flygplats och varifrån lågprisbolaget Air Aisia flyger. Ett bolag som verkligen var en positiv överraskning att flyga med ska tilläggas.

Tänk vilken tur att man inte för en sekund behöver känna in staden och se efter allt nytt när man kommit fram till Saigon och väntar på att mamma och pappa ska ordna med incheckningen...

Men så lätt skulle de små typerna inte komma undan. Efter snabb visit på rummet så var det dags att rekognosera närområdet. Vi började med poolområdet på hotellets tak.

En lite jobbig känsla som växte sig starkare och starkare och som nog började just vid det här tillfället när Pranee köpte typ 12 våfflor för 60 svenska kronor var att allt för många försökte lura en på pengar. Som nyankommen turist så är man ju helt förvirrad med sedlar och mynt och både taxi och andra försökte verkligen dra nytta av det och hade alla möjliga slags förklaringar till varför våfflor kostar som en dagslön eller varför taxiresan som dit kostade 30 Vietnamesiska Dong skulle kosta 200 samma väg tillbaka. Trist.

Som en reaktion skrek hela familjen "fika, glass, läsk" i kör när Pizza Hat dök upp runt hörnet. Ja visst är det alltid en speciell känsla att komma in i en miljö man känner igen och till luftkonditionerad temperatur och västerländskt tränad personal när man befinner sig i allt "för exotiska" miljöer och lurendrejarna blir för jobbiga. Att sedan glassen, fikat och läsken kostar som en hel vietnamesisk familjs samlade årslön har man självklart inte intelligensen att reflektera över alls. Kanske är det för att man ju redan när man kliver in genom dörren skrivit av kostnaden som något ofrånkomligt för att få vila ut i oasen. Vad vet jag. Skönt var det i alla fall och Denise underhöll oss med att systematiskt charma brallorna av personalen. Här tar hon till tricket "se vad söt jag är i min mors solglasögon".

Fredagens stora händelse var annars besöket på War Museum. Det började bra med häftiga helikoptrar... 

...grymt långa kanoner...

...häftiga kulsprutor och...

...monsterstora haubitsartelleri. Krig är häftigt...

...tills man får lära sig vad det kan innebära. Vi hade pratat ganska mycket kring vad som ledde fram till krigen i Indokina, från första till andra världskrigen, kommunismens framfart och så småningom kriget i Vietnam. Vi hade förklarat att vi förmodligen skulle se väldigt hemska saker på War Museum, men att det var viktigt att se för att kunna försöka förstå vad krig är.

Men hur mycket vi än talat om det så tyckte jag ändå att det var otroligt jobbigt att vandra runt i utställningarna och tillsammans med barnen se allt lidande, alla lemlästade kroppar, ja krigets fasor på bilder så närvarande så man bara inte kunde skydda sig. Jag sa till Pranee att jag undrade hur ungarna skulle sova efter allt det här och jag frågade barnen om de kanske ville slippa se och snabbt gå vidare, men de var helt fascinerade och frågorna bara bubblade. Sammantaget var besöket en väldigt bra upplevelse för oss alla och det var hälsosamt att få se detta lågvattenmärke i människans historia beskrivet ur det perspektiv som vietnameserna har, d v s "The American War". Barnen sov gott på natten också, så vad vi försökte åstadkomma landade nog ganska rätt i alla fall - tack och lov.

På lördagsmorgonen var det upphämtning i receptionen klockan sju för avfärd ner till turistbåtshamnen mitt i stan.

Vi hade nämligen bokat en dagstur till Cu Chi tunnlarna som låg någon timme från stan med speedboat uppför Saigonfloden och dess avkrokar.

Det bar av uppför floden och...

 ...jag kunde inte låta bli att tänka på i början på filmen Apocalypse Now, när Martin Sheen's rollfigur kapten Benjamin L. Willard...

...färdas uppför Nung floden från Saigon för att ta reda på vad som hänt med regementschefen Walter E. Kurtz, spelad av Marlon Brando. Hela känslan var svår att slå ifrån sig - det var som på film på något vis. Märklig känsla.

Tror inte Pranee kände samma sak, men hennes look och mystiska sökande blick mot flodstranden passar ganska bra efter bilderna på Sheen tycker jag:-)

Lucas varvade sin tid på båten med att sova och att trött titta på omgivningarna. En flod är en flod är en flod var nog mer hans känsla i alla fall.

Så småningom dök små samlingar av flodväxter upp.

De blev fler och fler och...

Till slut så var det som en vägg och kaptenen på speedboaten började kryssa i 40 knop i små kanaler som han lyckades hitta och ibland bar det av rakt över växterna så att vi var tvungna att stanna för att backa och rengöra propellern. 

Jag älskar att komma in i landet från städerna i Asiatiska länder. Allt känns så annorlunda, så genuint och man liksom bevisa på att man verkligen är så långt borta från Sverige som man är. Något som annars är så svårt att känna i stora städer oavsett var man befinner sig kan jag tycka. 

På morgonen var det fortfarande lågvatten och man kunde se de smarta stationära fisknäten utmed flodstränderna.


Så var vi framme vid "Cu Chi tunnlarna". När vi lagt till så vandrade vi upp till en samlingsplats där vi fick sätta oss i en samlingssal/hus halvt under jord och fick historien bakom tunnlarna beskriven för oss i en kort film. Det visade sig att det vi snart skulle få se var en del av ett otroligt stort underjordiskt tunnelsystem som från början faktiskt sträckte sig hela vägen från Ho Chi Minh City (Saigon) till den kambodjanska gränsen. Sydvietnams Nationella befrielsefront, FNL, använde tunnlarna för att ta kontrollen över ett stort landsbygdsområde utanför Saigon. Tunnelsystemet användes alltså ursprungligen som bas för de räder som befrielserörelsen utövade mot den franska kolonialmakten och därefter följde vietnamkriget och då användes tunnlarna istället av FNL mot amerikanarna. I filmen som spelades upp för oss – som var från själva krigsåren och vars språk och beskrivning av de amerikanska soldaterna efter visningen ursäktades av guiderna (!) - beskrev man platsen och människorna innan allt krigande började som en otroligt fridsam plats med glada lyckliga lantbrukare som bara önskade att få leva i fred, men som när de anfölls av "det stora onda USA" förvandlades till listiga och skoningslösa gerillakrigare.

Tunnlarna möjliggjorde för Vietnameserna att göra räder mot de amerikanska trupperna på alla tänkbara och otänkbara ställen, också direkt i amerikanarnas så kallade "säkrade zoner". Amerikanarna led stora förluster då de försökte säkra Cu Chi området på grund av av tunnlarna och till slut så bombarderades detta område mycket kraftigt med tungt artilleri. Området kom sedan att kallas för "järntriangeln" på grund av av den totala ödeläggelsen. Tunnlarna klarade sig trots de massiva bombningarna bra och det är tack var det man förvandlat delar av systemet till något mer lättillgängligt för turism. Byggandet av tunnelsystemet började 1948 och den fortsatta byggnationen pågick under hela 25 års tid. Totalt finns helt otroliga 250 kilometer av tunnlar och tydligen så finns i ganska många områden stora underjordiska rum och gångar i flera våningar, som hus under marken. Imponerande!

Så... det här skulle alltså bli en lektion i motståndsrörelse. Och precis som den kloke personen en gång sa så är "Den enes terrorist är den andres frihetskämpe" och här skiftades våra perspektiv än en gång från "Vietnamkriget" till "The American War" och vi fick oss en berättelse till livs om vilka listiga motståndsmän FNL var. Det måste ha varit en mardröm att vara amerikansk soldat och söka efter fienden när...

...de likt spöken kunde dyka upp och försvinna precis var och när som helst. 

Klart man måste prova...

I gerillakrigföring får man ta vad man har för att stoppa fienden. Sådana här anläggningar, som när man lade löv och lät markvegetationen växa över dem var de näst intill omöjliga att upptäcka, brukade man ha innan kriget till att fånga djur. Under kriget så dödade man fienden så... 

...här...huga...vilken mardröm!

Efter beskrivning av en massa gerillataktik och enkla, effektiva och bestialiska vapen så blev det "vätska in och vätska ut paus" (som av en slump vid souvenirshoppen...). Där kunde man också prova att skjuta med AK47, M60 och annat - till och med Bazooka faktiskt. Lucas var helt inne på att han skulle testa så klart. Han radade upp alla modeller på vapen man kunde skjuta med och var på gränsen til extas...ända fram till att guiden informerade om att man måste vara arton år för att få skjuta. Stackars Lucas, vars inte så nogräknade föräldrar faktiskt tidigare sagt att han visst kunde få skjuta eftersom alla vapen satt i en ställning, bröt ihop och deklarerade att hela utflykten var värdelös. Hans föräldrar tröstade, men var nog i hjärtat rätt tacksamma ändå...    

Sen var det då äntligen dags att ta sig ner i tunnlarna. Det såg ju inte ut som att det skulle bli helt enkelt med tanke på storleken på ingångarna, men...

...så hittade vi den här och då kändes det bättre. Ända till att guiden berättade att det där var en fälla. Ja, alltså, idén var att amerikanerna skulle bli lockade att se efter då de ju faktiskt för en gång skull kunde ta sig ner i en av de annars så oerhört trånga ingångarna. Väl när de gått ner satt där en FNL-soldat som tog livet av dem eller så fanns där giftiga ormar eller kanske en mina som exploderade.  

Väl hänvisade till rätt ingång, som var rätt så trång, så berättade guiden att man kunde välja mellan att gå tjugo meter, femtio eller ett hundra. Hon sa också att det där med att "gå" var lite relativt. Gångarna hade breddats och gjorts större för att turister skulle kunna ta sig igenom och att de numera var dryga halvmetern höga i alla fall. Vi gav os ner i mörkret. Ungarna var framför oss och tyckte det var hur kul som helst och skrek hela tiden: "vi går hundra meter, mamma och pappa...hundra meter går vi...". Pranee och jag kände däremot att...

...vi efter tjugo meter fått mer än nog och vek av och tog oss upp. Jag tyckte det var mer obehagligt än vad jag förväntat mig när man väl var där nere och allt var mörkt och varmt och syret minskade. Det är också i sådana situationer man inte direkt har någon större glädje av sin livliga fantasi inspirerad av guidernas tidigare information om att tiotusentals av de FNL-soldater och deras familjer som tillbringade krigsåren i tunnelsystemet strök med på grund av ras och markförskjutningar...

Men som sagt, ungarna roade sig och sprang i tunnlarna hej vilt. Kanske lite enklare när man knappt är en tvärhand hög också...

På vägen från tunnlarna tillbaka till speedboaten så kunde man i alla fall tacksamt konstatera att Cu Chi nog återhämtat sig efter amerikanernas bombningar och återfått något av sin rika natur med bland annat bågnande fruktträd. Tragikomiskt nog så upplyste Pranee mig om att frukterna i träden vi passerade hette Kanaon - kriget ville inte riktigt släppa taget ändå, tänkte jag.

Lördagkväll och middag hemma hos fina vännerna Collin och Kate och lilla Mary. Efter ett tag trillade ytterligare några vänner till Kate och Collin in, varav det visade sig att jag var bekant med en av dem. Lustigt nog - vilket jag inte kände till - så var bekantingens man svensk och arbetade för IKEA. Så vi passade på och tog ett litet möte där över en öl och bestämde hur IKEA, H&M och Bonnier skulle dela upp den Vietnamesiska marknaden. Tänk vad enkelt allt blir när alla är på plats...

Missinassen var det dags för hemgång. Förlåt Lucas, men jag kunde bara inte låta denna bild vara i fred. Jag har sagt till Lucas ett par gånger, han har varit uppe ur soffan, gjort tafatta försök att komma loss ur koman, vinglat och vält tillbaka i soffan ett par gånger, Denise var om inte vaken så i alla fall på fötter, taxin väntade utanför och när jag var på väg för att ta tag i Lucas uppvaknande på allvar fann jag honom så här. Är bilden inte underbar; kolla kraschlandningen med rumpan i vädret och nyllet begravd kuddarna!

Vi hade inte direkt några planer dör söndagen mer än att sova ut, äta frukost och strosa runt lite. Första besöket blev till Notre-Dam katedralen.

Dessvärre blev det ingen mässa, ja inte ens ett besök inne i själva katedralen - trist. Det var förmiddag och katedralen var stängd av någon anledning och skulle inte öppna förrän vid tretiden på eftermiddagen. Utanför var det i alla fall flera brudpar som poserade för fotografering, så vi fick nöja oss med att titta på dem.

Dags för lunch på Nhu Lan Market. Lite av en blandning mellan ett hål i väggen och en saluhall. Collin har visat mig stället tidigare och de har grymt goda mackor som heter "Banh Mi" som man med fördel dricker den på plats pressade fruktjuicen till. Mums, tyckte jag och Pranee...ungarna ville ha korv och pommes frites...
Nhu Lan Marlet ligger precis bredvid Bitexco Financial Tower som är en dryga femtio våningar hög skyskrapa mitt i Saigon med shopping galleria i botten och kontorslokaler uppåt. Högst upp finns en våning för att se ut över staden som kostar att besöka, men på Collins inrådan gjorde vi istället ett besök på fiket på våningen under och åt glass. Smart, men knappast billigare för en familj som gillar glass kan jag meddela...

Jag vill minnas att jag skrivit om det här i tidigare blogginlägg från Saigon, men det är verkligen påtagligt likt Shanghai när man ser ut över Saigon från Bitexco. Alltså så som man kan tänka sig att Shanghai såg ut för ungefär tjugo år sedan innan allt tog fart där. I en jämförelse skulle den här vyn vara över The Bund.  

Men vem bryr väl sig om utsikt när det finns spel...

Vi strosade vidare genom staden mot hotellet för att plocka upp våra väskor och bege oss ut till flygplatsen. Det finns många fina hus i Saigon och ja...

...säga vad man vill, men fransmännen har känsla för arkitektur...  

...och den gör sig verkligen i ett skönt Asiatiskt klimat, vilket...

...ibland kan ge en inte helt rumsrena tankar om att lite fransk kolonialism ändå inte var så dumt.

Det känns skönt att vara hemma i Bangkok efter vår weekend i Saigon. Vietnam och Saigon är överlag trevligt, men lurendrejerikänslan är trist och maten i jämförelse med det thailändska köket gör en oftast lite besviken. Bäst för mig var - förutom att träffa Kate, Collin och Mary - den där resan upp och ned för floden när vi besökte Cu Chi tunnlarna. På ett sätt är kriget med USA och allt runt det kanske det mest intressanta med ett besök i Saigon. Ja till och med shoppingen kan man glömma. När vi frågade Collin och Kate och de andra på lördagskvällen om var vi skulle gå och shoppa så såg de ut som frågetecken och utbrast: "varför ska ni handla i här...ni bor ju i Bangkok!"

Och just det kanske bäst fångar den känsla som jag har efter rätt många besök i länder runt om i Sydostasien: Det finns inte mycket - om ens något - som är bättre på andra ställen än i Thailand. Jag förstår hur illa det kan låta när jag säger så och jag vet, vi bor i Thailand, vi har en speciell relation till Thailand och så vidare. Men helt ärligt och utifrån mitt högst subjektiva perspektiv: Är man inte ute efter att se något speciellt som till exempel Cu Chi tunnlarna i Vietnam, Swedagon Pagoda i Myanmar eller Ankor Wat i Kambodja (Thailand...) så har i mitt tycke inte de omkringliggande länderna något att erbjuda som är bättre än vad man kan finna i Thailand. Självklart är Hong Kong något unikt, likaså Singapore så som storstäder för shopping, äventyrsparker och uteliv, men Thailand är banne mig ett oslagbart turistmål med sina vänliga människor, all sin kultur, sin fantastiska mat, underbara stränder, hav... ja all natur! Borta bra men hemma bäst, kort sagt... 

Hej så länge!

2 kommentarer:

  1. Skulle ju egentligen fixa frukost, men råkade hamna på din Blogg och blev helt uppslukad av dina bilder och berättelser ;)
    Helt fantastiskt underbart!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad glad jag blir att höra det!
      Hoppas du fått din frukost nu i alla fall.
      Bästa hälsningar!
      /Jocke

      Radera