tisdag 23 april 2013

Bangkok tisdagen den 23:e april 2013 - Jasså Båstad, jag trodde du sa Bålsta...

Torsdag morgon bar det av i ottan. Vi lämnade Bangkok Garden vid 04:00 för färd mot Bang Ngew och Songkran-firande på riktigt skulle man kunna säga. Pranee hade utlovat "the real stuff" och jag var väldigt glad att nu skulle vi få uppleva något som Pranee varit med om när hon var liten och bodde i sin by. 

Det dröjde inte länge innan taxichauffören som skulle köra oss till busstationen undrade vart vi sedan skulle. Pranee berättade varpå killen undrade om det med tanke på trafikläget kanske skulle kunna vara av intresse om han kunde köra oss hela vägen. Han visste vilken lockelse det låg i erbjudandet  då hela Songkran-helgen är sanslöst kaotisk för ALLA ska hem till sina byar och åker kors och tvärs i landet. Ingen vettig människa vill ut och åka buss och det var också därför vi var ute så tidigt. Pranee vände sig till mig och sa: "Han vill ha 2500 baht för att köra oss hela vägen" och jag som - precis som Pranee - hade ångest inför milslånga köer på bussstationen och överfyllda bussar tvekade inte: "Kör, ta det...det är ju kanonbilligt. Dryga femhundringen för att bli körd i en luftkonditionerad ny taxi de tjugofem milen till Bang Ngew är ju värsta kapet!"  "Jag ska försöka pruta", sa Pranee och lyckades få killen att acceptera 2200 baht, eller 284 kronor...

Det bar av. Jag och barnen somnade men Pranee höll igång. När jag vaknade någon eller några timmar senare så berättade Pranee att taxikillen efter ett tag hade insett att han missuppfattat vart vi skulle. Han hade uppfattat att vi om vi var på Ekerö skulle till typ Bålsta, när vi egentligen skulle till Båstad. Vi tyckte synd om honom och gav honom 3000 baht. Han var jätteglad och det var inte utan att vi ändå kände att vi gjort en kanondeal. Eller vad sägs om Stockholm - Ödeshög för 660 kronor...

Det var klokt att vi åkt upp redan på torsdagen och därigenom sluppit den värsta trafikkaosen. Resten av dagen kunde jag jobba och familjen vila. På fredagsmorgonen så drog förberedelserna inför Songkran-festlighetens första event igång. Stor parad med alla byar i Amphoen (kommunen) som Bang Ngew ingår i; Amphoe Pak Thong Chai. Alla byar skulle tävla i bästa dansgrupp och Nang ställde naturligtvis upp.

Nangs man som heter Son är måttligt road av allt som inte handlar om att arbeta som målare eller arbeta hemma med djuren och vad som behöver göras där, ta en bira någon gång då och då med kompisarna eller pyssla med sina fina tuppar som tuppfäktas (tydligen inte på liv och död längre, ska kanske tilläggas). Son skulle inte gå i parad om jag säger så...

Från och med nu och ett tag framöver blir alla bilder lite mer suddiga än vanligt och det beror på att ingen går säker från att bli överöst med vatten under Songkran och således så har min mobil blivit inlindad i plastpåse. Här har vi i alla fall klätt upp oss i klassiska Songkran-skjortor och står hos grannen och väntar på att bli körda till paraden.

Vi hann bara ut på stora vägen så hamnade vi i en bilkolon med andra som också skulle till paraden.

Efter en stund hann vi i kapp bilen med Nang och hennes danskompisar.

Nang är redo att svinga sina lurviga...

Denise vill också vara med...

Det började byggas på. Allt fler byar anslöt och paraden var så lång att man varken kunde se början eller slutet. Helt otroligt!

Alla byar hade ett danslag och ett fördon som var utsmyckat samt ett gäng med andra bybor som också var med och festade/paraderade.

Uppställning. Songkran kan börja!

Efter säkert en timmes väntan i hettan började äntligen paraden röra på sig.

Grannbyns monsteråk...

Vissa byar var välkoreograferade som värsta nordkoreanerna.

Alla byar hade också sin egen "Miss" och snyggast "Miss" vann.

Förutom att spruta och kasta vatten på varandra så smetar man puder på varandras kinder. Denise var inte så kinkig...

...och Pranee var ju van, men...

...Lucas hade rätt svårt att förlika sig med att han skulle gå i en parad och visa upp sig med puder i ansiktet. "Lääääg aaaaaav...!"

Själva danstävlingen togs väl inte riktigt på så stort allvar av byborna ända fram till man fick klart för sig att 1) alla byar måste ha ett danslag och 2) den by som har bäst danslag kunde vinna trehundra tusen baht. Här dansar Bang Ngew.

Paraden var milslång kändes det som och ju längre vi gick ju mer lössläppt och partyaktigt blev det.

Förhållningsreglerna avseende alkohol under paraden var stränga med påbud om kännbara straff, men gubbarna hade andra planer...

Som sagt, mer partystämning...

...ju längre vi gick...

Och nu började människorna som kantade gatorna få ordning på sina vattensprutor också....

Den här bilden är väl underbar? Denise älskar verkligen att dansa!

Efter att vi avslutat paraden bar det hemåt för välförtjänt vila. Son höll på med att skala kokosnötter för att komma åt mjölken som skulle användas till någon gryta till middagen. Underbart att vara på landet och kunna plocka ingredienserna till en middag i träden.

På lördag morgon i ottan så var det dags att bege sig till templet mitt i byn för att ceremoniellt inleda Songkran-helgen. Lite uppklädda och med mat i famn bar det av.

Här är den vackra entrén till tempelområdet.

Hela byn var på fötter och strömmade till templet från alla håll. De flesta hade med sig mat till munkarna. 

Och det blev en del kan man lugnt säga...

Vid ett sådant här tillfälle så blir det mer mat än vad munkarna behöver (de äter ju bara en gång per dag) så när munkarna ätit efter ceremonin så får de bybor som är kvar kalasa in på allt det goda. Här lämnar Pranee och Lucas ris. Notera den den stora grytan till vänster i bild.

Folk kom i ett stadigt flöde och templet fylldes vartefter.

I väntan på att ceremonin skulle dra igång så var det många kära återseenden för Pranee som inte varit i sin by kanske mer än fem gånger sedan hon flyttade därifrån för trettio år sedan. Det var väldigt rörande att se hur gamla vänner kom fram och frågade om det verkligen var Pranee och hur Pranee i sin tur först tittade på den som kom fram och såg ut som ett frågetecken och sedan sken upp i sitt mest fantastiska leende. Tårarna var inte långt borta och jag som är så blödig fick torka dem hela tiden. Vilken underbar upplevelse att få vara med Pranee och se henne i det här sammanhanget.

Till sist var templet fyllt med folk och förmodligen var det faktiskt alla i byn plus alla som åkt hem för attg fira Songkran från runt om i landet. I en sådan här liten blir det onekligen en otroligt community-känsla och sammanhållning. Och även om man är lite av en utomjording så kände i alla fall jag mig väldigt välkommen och uppskattad.

Väl hemma från templet så fick ungarna känna på livet på landet med djur och självhushållning. Förra julen (2011) så åkte Nang iväg med denise och Lucas och köpte små kycklingar en dag. Nu har dessa små söta gula saker växt upp och en har blivit en supervärparhöna som levererar bra med ägg.  

Det var stor entusiasm när det gick upp för Denise och Lucas att äggen de kunde plocka och äta till frukost hade värpts av en av deras små söta kycklingar. Kanske inte hade varit fullt lika stor entusiasm om vi berättat att vad det var vi åt till middag kvällen innan...

Bonnläppslivet fortsatte med att plocka mango från träden och lära sig att skala. Inte dumt med ett land där det finns mat i princip överallt. 

Och så var det då äntligen dags för själva kärnan i Songkranhelgen. Vattenkriget. De för några veckor sedan inköpta supervattenpistolerna laddades, mobiltelefonerna förpackade si plastpåsar och de blommiga Songkran-skjortorna åkte på sedan gick vi ut i byn för att kriga.

Vi hann knappt om hörnet på gatan så blev vi överfallna av några grabbar. Det här skulle helt klart bli en riktigt blöt dag.

Alla är legitima mål för vattenöverfall under Songkran: Gammal som ung, de med vattenpistoler och de utan, de som promenerar och de på motorcyklar och i bilar och på bilflak, de som ligger och vilar och de som är vakna. Ja ni fattar; alla... 

När vattnet tar slut får man leta upp en klong (å, flod, dike, vattendrag) för att ladda om.

Efter ett tag kom vi ut till stora vägen och vi slog oss ned under ett träd mellan vägen och den stora klongen som försörjer området med vatten från den stora dammen nära tre mil därifrån.

Puder på kinderna och en bira i handen. Bergman firar Songkran och tycker att livet ändå är rätt så trevligt...

Klongen är inte enbart en fantastisk vattenförsörjing för risfälten utan fungerar även alldeles utmärkt som pool för gammal som ung att bada i. I och med att vattnet sakta men stadigt flyter nedströms från dammen så är betongbotten och väggar rena och fräscha och så även vattnet. Kusin Ple - alltså moster Nangs dotter - har berättat att hon och hennes brorsa Po brukade gå till klongen efter skolan för att ta sig ett dopp. Det var strängeligen förbjudet av Nang. "Vi fick stryk varje gång, men det var det värt", sa Ple och lade till lite så där en passant: "vi hade ju inga badkläder med oss så vi badade med skoluniformen. Mamma gillade nog inte det..." 

...för snart hade Pranee dealat med någon inföding som ställde upp och körde sin flakbil så att vi kunde ge oss ut på vägen och vattenkriga med alla andra bilburna.

Det var verkligen otroligt roligt. Man blir onekligen som förbytt när man får kriga. Kolla in Lucas blick...

Denise uppgift var att täcka bakåt, vilket...

...var en bra idé för det vällde verkligen in vatten från alla håll. Kilometer efter kilometer slingrade bil efter bil och unga och gamla slängde vatten på varandra och dansade på flak och vid väggrenen.

Här är en till som fått mord i blick...

Själv hade jag naturligtvis inga hämndlystna tankar...ånej...inte jag inte... Okej då...jag körde min favorittaktik: Jag log så snällt jag bara kunde och sedan sköt jag folk stenhårt rakt i nyllet. Sanslöst kul att se hur chockade de blev.

Det var vattenkrig även mellan bilarna såväl som mellan dem...

...på flak och i bilar och de som stod vid kanten. De riktigt elaka hade hällt is i sina vattentunnor och kunde därigenom vattenbomba så det verkligen kändes. Att bli överöst med snudd på nollgradigt vatten är inte bekvämt ens när lufttemperaturen är runt fyrtio grader kan jag berätta...

Efter säkert fyra timmar av intensivt vattenkrig gav vi upp och åkte hem. Där väntade en härlig middag i glada vänners lag.

Söndagsmorgon och busfröna gör det de gillar bäst...ja...egentligen kändes det nog i ärlighetens namns mer som förmiddag när klockan var sju och man legat och lyssnat på Son's tuppar som gal från mitt i natten. Visst var det mysigt på landet med alla ljud som pågick runt i kring när man gick och lade sig och när man vaknade, men tuppgalandet började gå både mig och Pranee på nerverna. "Varför gal dom klockan tre på natten? Ska de inte börja vid sju" frågade jag och ingen tycktes veta ett dyft om tuppar än mindre om varför de gal. Fram med mobilen och dags för Google...

Det visade sig att tuppar tydligen gal för att visa sitt revir (föga överraskande) och att de gal när det ljusnar och har extremt känslig syn, vilket gör att de kan få för sig att gala om till exempel månen lyser starkt. Tuppars röstresurser kan avläsas på kammens storlek och de kommunicerar med cirka trettio olika ljud varav "nu är det ljust så håll dig borta från mina hönor" är ett sådant ljud. Trist att Son's tuppar hade jättestora tuppkammar och att det var stjärnklart, men det förklarade om inte annat i alla fall en del...och nu var vi grymt pålästa på tuppar också...

På söndagsförmiddagen dök en annan av Pranee's morbröder, Winai med familj upp. De hade åkt från en stad som heter Khon Kan och ligger mellan Bangkok och byn, cirka en och en halv timmes bilfärd om jag förstod det hela rätt, för att träffa oss. Väldigt roligt tyckte vi.

Tid för catch up. Ja det var väl sisådär en femton år sedan så kusinbebisen Sai var inte längre bebis utan en fullvuxen tjej. Lite lättare att snacka nu:-)

Så småningom bestämde vi oss för att åka bort till dammen som försörjer hela bygden med vatten. Resan utmed klongen de nära tre milen till dammen var fantastiskt vacker. Thailand har verkligen underbara scenerier att erbjuda. Dammen i sig var inte så dum den heller.

"Normalt går vattnet hela vägen hit upp", sa Nang. "Kan vi bada", blev svaret från gofiderna...

En bra sak med Songkran är att det bara är att hoppa i med kläderna på om man blir badsugen. Inte för att thailändare direkt brukar bada i bikini annars, men nu bryr sig inte ens farangungarnas föräldrar. Ja, det är alltså vi då...Pranee och jag alltså. Vi var helt avtrubbade. "Jasså du vill bada och har glömt badkläderna? Jamen det gör väl inget; hoppa i du bara!" Kändes lite ovant i början, men det var ju onekligen ganska bekvämt.

"Om inte ni slutar att bråka nu så får ni gå upp med en gång!" Undrar hur många gånger man slängt ur sig det hotet. Jaja...det är inte bara jag som upprepar mig. Kolla sur-Denise som ger onda ögat och Lucas som försöker se ut som om att han inte förstår någonting. Har man sett det skådespelet förr då? Jo, du...

Här under träden, som växt ihop, uppe på dammens krön satt vi och njöt i skuggan. Som i en saga.

Jag hade fått en lätt överdos av sol under vattenkriget dagen innan så en hatt skulle införskaffas. Man frågar sin omgivning: "Hur ser jag ut i den här? Är den okej och så vidare" och alla svarar..."den är jättebra, ta den". Sedan tar någon en bild och då upptäcker man...hm...vilken syn...helt patetiskt. man har gått och blivit gubbe i hatt. Och jag som inte ens är femtio ännu...

Vid dammen fanns det som en friluftsanläggning med platser att äta, duschar och toaletter och en stor parkering där bilar strömmade till. Pick-up:er över allt med flaken fyllda av vattenkrigare i behov av en paus och lunch i skuggan.

Nu var det alltså söndag eftermiddag och vattenkriget och festandet hade för många påbörjats redan på fredagseftermiddagen. Av detta märktes inget. Ute på landsvägen tillbaka till byn så var det totalt kaos.

Svårt att begripa hur de orkar, men det var verkligen fullt ös och vi var tvungna att krypa sakta med alla andra bilar i flera mil. Musiken dånade och med jämna mellanrum så överöstes vi med vatten och bilen kletades in med puder. Songkran, kort sagt...

Äntligen hemma igen och det blev lagom för att hinna med ett obligatoriskt tjockasläktenfoto innan vi skiljdes åt.

Den här bilden hänger på en vägg hos Nang. Pranee berättade att den togs när hon och Yepp kom hem den dagen då hon för trettio år sedan senast besökte dammen. Vilket sammanträffande. Jag och många andra brukar säga att Lucas påminner om mig, men när man ser Pranee här så inser man att det inte stämmer alls. Och nu vet vi vad den Mowgli-looken kommer ifrån dessutom, muahaha...

Förlåt Yepp, men jag bara kunde inte låta bli...;-)

På söndagskvällen avslutades Songkranfestligheterna traditionsenligt i byn med en massa aktiviteter i tempelområdet. Barnen fick sitt och...

...de vuxna sitt. De flesta aktiviteterna gick ut på att dra in pengar till templet. Här på dansbanan så spelade orkestern bara om man fick betalt.

Så, man kunde sponsra låtar. Som en levande dansbanejukebox. Och som vanligt så var alla generationer med och roade sig tillsammans

Ingen thaifest utan mat. Vad som stod uppradat inne i tempelområdet hade fått vilken svensk thaikrog att blekna i jämförelse. Helt otroligt vad de kan laga mat de glada thailändarna...och för att inte tala om vad de kan äta...!

För Pranee tror jag helgen måste känts som en enda stor reunion, som ett klassträff efter trettio år. 

Kvällens stora begivenhet var en traditionell thailändsk teaterföreställning som kallas Ligae och som skulle spelas upp med start vid nio-snåret och pågå ända fram till gryningen.

Vi hade inte för avsikt att göra som så många andra som boat in sig med liggunderlag, filtar och kuddar framför scenen för att se på teater hela natten. Vi tog plaststolar och satsade på tidig hemgång.

Ligae hade sin givna form som det verkade.

Första timmen ägnades åt att de olika karaktärerna introducerade sig själva och berättade om sin personlighet och roll i dramat.

Det var praktfullt och dramatiskt. Inte minst tack vare den levande musiken. En annan rolig detalj var att när helst man ville visa någon av skådespelarna sin uppskattning så kunde man bara helt sonika knalla fram och ge skådespelaren en slant. Det var uppenbarligen populärt och jag kan lugnt tänka mig att vissa tacksamma karaktärer som typ hovnarren drog in bra med flis på det sättet.

På måndagsmorgonen skulle vi hem till Bangkok och när vi satt oss tillrätta i bussen brast Pranee ut i ett tjut och började knacka intensivt på fönstret för att få uppmärksamhet från en kvinna som stod i en grupp med några andra på gatan nedanför. Först såg kvinnan helt oförstående ut medan Pranee fortsatte ropa "Bunsong, Bunsong"sedan brast hon ut i ett gallskrik: "Pranee, Pranee, my friend, it's my friend!!!" Pranee sprang ut och ner på gatan och de kramades en lång stund och tårarna rann.

Allt var så oerhört rörande så jag (och säkert halva bussen) satt och bölade vid åsynen av denna osannolika återförening. Efteråt berättade Pranee att hon alltid undrat hur det hade gott för Bunsong. Tydligen hade hon haft det väldigt fattigt så efter bara åtta år i grundskolan hade inte hennes föräldrar råd att låta henne gå i skolan utan behövde hennes hjälp med att försörja familjen och hon försvann och Pranee såg henne aldrig mer. Pranee hade till och med varit och letat efter Bunsong någon gång när hon var på besök i byn från Sverige, men utan resultat och nu stod de alltså där tillsammans och kunde byta mobilnummer med varandra. Pranee var så lycklig. Tydligen var Bunsong en riktig tuffing för hon hade kämpat sig tillbaka till skolan och sedan gått hela vägen till utbildad sjuksyster och på sjukhuset hade hon träffat sin amerikanske man och nu bodde hon i USA. Vilken saga...

Livet på landet är kul, men att få komma hem till sin Mac och ha tillgång till YouTube är inte så dumt det heller.

Godnatt från Bangkok!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar