onsdag 15 maj 2013

Bangkok onsdagen den 15:e maj 2013 - Kungen och jag och Sultanen av Izmir...

En bit in på soi Kasemsan 2, mittemot National Stadium på Rama 1, ligger en av Bangkoks absoluta pärlor nämligen The Jim Thompson House Museum.  På måndagen hade våra kära vänner Mustafa och Nilgun landat för en veckas besök hos oss och då vi visste hur mycket de gillar blommor, ja allsköns växter och arkitektur så kändes ett besök här som givet. 


Historien om Jim Thompson är fascinerande, för att inte säga märklig. Han är mannen som inte enbart lyckades revitalisera den Thailändska silkesindustrin utan även... 


...bygga ett av Thailands kanske vackraste hem och sedan avsluta sitt liv med att gå och försvinna helt spårlöst.

Jim Thompson föddes 1906 i Greenville, Delaware som en av fyra syskon. Hans far var en framgångsrik textilfabrikör och hans mor var dotter till en välkänd general på unionssidan under det amerikanska inbördeskriget. Jim utbildade sig till arkitekt och praktiserade som sådan under större delen av 30-talet i New York. Han levde loppan, var mycket socialt aktiv och politiskt engagerad liberal. Något som till slut distanserade honom från hans konservativa familj. 1941 sa han upp sig, tog värvning och blev officer strax efter det att Japanerna bombat Pearl Harbour. 

Mitt under kriget blev han värvad till Office of Strategic Services (OSS) som senare skulle bli CIA och skickades till de franska motståndsstyrkorna i Nordafrika. Efter det bar det av till Europa och vid krigsslutet där vidare till Ceylon, nuvarande Sri Lanka. Där fick han uppdraget att ta kontakt med "Seri Thai" eller "Befria Thailand rörelsen" som förberedde ett militärt uppror mot de vid den tiden ockuperande japanska styrkorna i Thailand. Men innan han hann resa in i landet och påbörja sitt uppdrag så kapitulerade Japan och kriget i Asia-Pacific var över - Andra Världskriget var slut.

Thompson anlände i alla fall till Thailand strax därefter för att organisera OSS lokalkontor där och var bland annat inblandad i diverse uppdrag för att samla information och förhindra konflikter på olika platser utmed Thailands gränser. En av hans kollegor vid den tiden var den amerikanska missionären Kenneth Landon, vars hustru skrev den berömda boken "Anna and the King of Siam" som senare blev teateruppsättningen med samma namn och så småningom "The King and I". Något som senare skulle komma att få stor betydelse för hans framgång kan man förmoda.

1946 lämnade han armén och efter att han skiljt sig så började han intressera sig för den thailändska silkesindustrin.

1948 så slog han sig ihop med en man vid namn George Barrie och tillsammans bildade de The Thai Silk Company. I början var det riktig "small business"och... 

...de slet dag och natt. Men 1951 lyckade herrarna kuppa sig in Rogers och Hammersteins musikal "The King and I" i New York genom att få... 

...designern Irene Sharaff att använda sig av deras thaisilke för kostymerna i uppsättningen.

Succén var ett faktum och...

...idag är Jim Thompson och The Thai Silk Company synonymt med den bästa av kvalité inom branschen.

Ja, och sedan så var det ju det det där med hans försvinnande. Allt är mycket märkligt. På Påskdagen den 26:e mars 1967 befinner sig Thompson, med vad man får förmoda är hans thailändska flickvän, på besök hos gemensamma vänner i Cameron Highlands, Malaysia. På morgonen går de tillsammans i mässan och senare samma dag beger Thompson ut på en promenad för sig själv för att aldrig mer dyka upp.

Och det var ju inte så att man direkt sparade på krutet heller i jakten på svaret om vad som hänt den kände silkesfabrikören och jetsetaren. Stora skallgångar med polis och militär sattes in och The Thai Silk Company utfäste substansiella belöningar, men ingen Jim Thompson dök någonsin upp.

Så vad hände?

Om detta diskuterade vi naturligtvis eh hel del. Hur kom det sig att denna västerlänning kunde få bli så inflytelserik i Thailand, varifrån fick han pengar att starta sin business och bygga sitt fantastiska hem med sin enorma konstskatt, hur kom det sig att han hade så prominenta gäster på besök i sitt hus som Kennedy och andra och var det sant att han motsatte sig sättet USA ville bekämpa kommunismen i regionen? Ja, frågorna var många och till slut så hade Mustafa bestämt sig: "Jim Thompson blev mördad av CIA. Han var OSS/CIA-agent och en gång OSS/CIA alltid OSS/CIA och har man stor makt och inflytelserika vänner och börjar bli högljud kring politiskt och diplomatiskt känsliga frågor så blir man till slut en allt för stor risk och då får man sätta livet till. Japp, så var det", slog Mustafa fast.

Jag var kanske inte riktigt lika övertygad, men det lät ju inte helt otroligt. Och just där kan jag säga att hela varumärket Jim Thompson slår an en sträng hos mig. Tänk vilken story, va!? Tänk att få arbeta med och bygga en business kring ett varumärke med produkter av så hög kvalité och en historia som är som en film. Att få vara brand manager för Jim Thompson och The Thai Silk Company, det måste vara ett drömjobb.

Tillbaka till verkligheten; vi var ju där för att titta på hans hus och trädgård.

Och vilket ställe det var. Förutom den undersköna trädgården så...

...fick man även en inblick i hela processen från puppa till...

...spinneri och mönster.

Hela egendomen var som en dröm. 

Den hade förvisso utökats något efter Thompsons död för att rymma affär och restaurang...

...men allt var så smakfullt gjort så det var snudd på omöjligt att se vad som var så att säga original...

...och vad som var från senare tid.

I ett av husen för Thomsons maids hittade vi denna otroligt vackra handsnidade dörr.

Eller vad sägs om denna...?

Själva huvudbyggnaden består egentligen av tre olika mycket gamla klassiska mindre thaihus som Thompson köpte från olika tidigare ägare och satte samman till ett.

Överallt, som här i entrén, så finns underbar traditionell thailändsk konst i form av statyer, torkade blomsterarrangemang, väggbonader med mera.

Här är salongen på övervåningen som...

...han ritade och inredde västerländskt. Frågan är om inte Jim Thompson faktiskt var bland de första att blanda västerländsk inredning med thailändsk. Det kan rimligen inte ha varit så många andra som hade resurserna och kreativiteten på den tiden tänker jag.

Mitt i samma salong hittar man det klassiska thailändska bordet/bänken som man så ofta sitter och äter på när man hälsar på ute i byarna. Här har det blivit ett bord som får fungera som buddistiskt altare, typ. Tveksam till att Thompson hade möblerat så även om bordet säkert stod där.

Här är korridoren från salongen bort till Thompsons sovrum.

Det här kommer jag inte riktigt ihåg vad det var, men det är nog ingången till middagsrummet. Notera den höga tröskeln till vänster. Det är vanligt att ha sådana i thailändska gamla hus och de är tänkta att stoppa andar som springer runt från att komma in i rummet. Andarna rör sig nämligen på golvet...

...där man alltså inte dinerade på thailändsk vis på golvet utan satt vid bord. Ett enkelt men vackert kinesiskt bord med tillhörande stolar och västerländska bestick till den tillika kinesiska svindyra och oersättliga servisen förövrigt. Här var det alltså husets herre välkomnade diverse amerikanska och europeiska dignitärer. Vad de pratade om kan vi bara gissa, men man förstår att sceneriet även på den tiden måste ha imponerat på gästerna - vilken stämning!

Här sitter Thompson i sitt favoritrum som var hans arbetsrum och där han kunde se ut över sin trädgård som han i brev till sina vänner och familj beskrev som en djungel.

Och när man tittade ut genom fönstret var det inte utan att man förstod vad han menade.

Så var vi inne i det allra mest privata, Jim Thompsons sovrum. Allt är som det var den dag han reste iväg på den där sista resan till Malaysia. 

Inget har förändrats och man har inte svårt att se Thompson sitta där på sängen i sovrummet i sitt älskade hus som han la ner så mycket...

...tanke och kraft på. Allt är genomtänkt och... 

...varje detalj bidrar till att skapa en mycket speciell känsla. 

En del av inredningen förmodar jag är av nyare snitt för att visa på vad man har att erbjuda från silkesverksamheten. Men det är inte så dumt det heller.

Här är handsnidade mönster som man använde i silkesfabriken då det begav sig. De är verkligen otroligt vackra tycker jag.

Egendomen ligger utmed en klong som faktiskt var huvudalternativet för transporter på den tiden då huset byggdes. Därmed är även huset placerat så på tomten att huvudentrén är just från flodsidan. Här syns övervåningen på huset med trappan som välkomnar gäster upp mot den med öppna väggar stora salongen. Huset är alltså egentligen ett suterränghus - skapligt innovativt.

Ett av de många små husen på tomten var en gammal risbod som Thompson hittade någonstans ute på den thailändska bystan och renoverade pietetsfullt. Han kunde uppenbarligen det där med renovering.

Vi avslutar besöket i Jim Thompsons underbara värld med några bilder av av vissa av de sköna växter som fick våra gäster att snudd på gå i spinn.

Och ja...det var inte utan att man kunde instämma i Mustafas och Nilguns klagosång om hur orättvist det var att det i Thailand, till skillnad från hemma i Turkiet, alltid växer så det knakar. Möjligtvis med det tillägget att det är ännu mer synd om oss svenskar, för vi har ju nästan ingen sol och värme alls - i jämförelse alltså...  

På Kristi himmelfärdsdagen bar det av om inte till himmelen så i alla fall till Chanthaburi för ett besök hos morbror Anek och Sao och utlovad sightseeing i deras gummiplantage och fruktodlingar.

De som haft kontakt med oss på sista tiden vet att jag har snöat in fullständigt på det där med gummiplantage och nu fick jag äntligen chansen att...

...skörda på egen hand efter lite träning ledd av Sao. Thailand är världens största exportör av naturgummi och så här går det till oerhört förenklat: Det tar ungefär sju år från det att man planterat till det att man kan skörda. Man planterar cirka sjuttio träd per rai och en rai är ettusen sexhundra kvadratmeter. Man bör sikta på att starta skörda först när träden har nått en omkrets av ungefär femtio centimeter en och en halv meter upp från marken. 

I snitt producerar en rai tvåhundraåttio kilo latex under de nio månader man kan skörda och för varje kilo får man i skrivande stund ungefär arton kronor. Minimilönen, vilken man nog ändå får se som standard för de flesta på landsbygden i Thailand, är runt sjuttio kronor per dag eller fjortonhundra kronor i månaden eller runt femton tusen kronor per år om man tänker sig att vara lite ledig också. Så, om man har tre till fyra rai med gummiträd och gör allt jobb själv - vilket inte är lätt då man skär på natten och tömmer på dagen - så har man motsvarande minimilönen (minus en mikroskopisk skatt per rai), tre månaders semester och slipper gå till en fabrik eller slava för någon storbonde. Inte så dumt så långt. 

Men när träden inte längre går att skörda efter sisådär en tjugofem år så får den småskalige farmaren en utmaning. Förvisso kan man sälja virket och då får man idag runt elva tusen kronor per rai. Men att stå utan intäkt i sju år är virkesintäkten till trots en dålig affär och även om man får tre och ett halvt tusen av de dryga fyra tusen av staten för vad det kostar att köpa plantor och driva upp sjuåriga gummiträd så är den småskalige farmaren med sina fyra rai tvungen att hitta på annat i ungefär fyra av de sju åren. Ändå är det populärt med småskaliga gummiodlingar. Ja så pass faktiskt att hela nittiosex procent av den totala gummiträdsarealen i Thailand är småskaliga, d v s under 40 rai. Industrin är med andra ord helt fragmenterad och domineras av människor som saknar adekvat utbildning, vilket gör att den i mångt och mycket naturligtvis saknar smarta och/eller industriella lösningar som kan optimera produktionen, förenkla arbetet och förbättra lönsamheten. Gissa varför jag snöat in på detta...;-)

Efter gummiträd så var det dags för fruktodling.

Så ut i skogen bar det. Mustafa hade bara tagit flipflop och det var kanske inte bästa fotbeklädnaden när man skulle vandra uppför berg och över små bäckar, men han bet ihop. Nilguns och hans enorma intresse för växter tog över skulle jag tro för de klämde, kände och luktade på allt som kom i deras väg. De är helt otroliga. Frågar man dem om något man ser så vet de nästan alltid vad det är för växter och många gånger finns blomman/växten i Turkiet också. Men då så klart inte så gröna och så fulla med frukt eller blommor.

Stackars Anek fick släpa runt på oss i den ena efter den andra av hans och Sao's odlingar.

Det här skulle man kunna tro var en dåligt klippt gummiodling, men det är något annat. Fråga mig inte vad. Mustafa skulle säkert kunna svara, men inte jag. Vackert är det i alla fall tycker jag och det räcker gott för mig.

Från djungel till stranden. Och inte vilken strand som helst, utan naturligtvis vår favoritstrand Chao lao.

Efter en kort promenad på stranden (blev inte lång för vi var helt utmattade och utsvultna efter gummi- och fruktodlingarna) så satte vi oss ned för att njuta av en seafood lunch. Melt plötsligt fick vi oväntat besök...

Kändes skapligt exotiskt att sitta där under basttaken med utsikt över stranden och havet och helt hipp som happ ha en livs levande elefant vid bordet. Man fick nästan nypa sig i armen.

Fredag morgon besökte vi Sakul Intakul's "The Museum of Floral Culture" som jag skrivit om i tidigare blogginlägg. Härlig bild på ett härligt par i Sakul's underbara trädgård.

Hos Bergman's kommer gästerna inte undan. På kvällen satte Pranee Malin, Nilgun och Mustafa i arbete med att rulla vårrullar till...

...middagen. Sherefe!

Så var det söndags morgon - om jag minns rätt. Vi hade bestämt oss för att ta en promenad i Lumpiniparken som ett stopp på vägen mot elektronikgallerian Pantip. Vi hade också pratat om att försöka se var condo-projektet "Q House Langsuan" låg och se oss om där. Vi visste att det låg i närheten av parken, men inte exakt var. Om detta var alltså alla vidtalade och det var så att säga förutsättningarna för att följa med. Detta till trots, så var det enda som fastnade i Lucas skalle att vi skulle till Pantip. Så när taxin stannade nere vid Lumpini utbrast självklart Lucas: "Va, ska vi stanna här?!" Jag fick gå igenom planen för dagen med lille herrn en gång till och under protest entrade vi parken.

Mungiporna var mestadels nedåt, men här på bilden smilade han upp sig. Lucas och Denise börjar bli proffs på det där... att le på foto trots att de egentligen är riktigt ordentligt sura. 

Klockan var runt tiosnåret, det var varmt i Lumpini och när jag efter säkert tjugonde frågan om när vi skulle sätta oss i en taxi och åka till Pantip upplyste Lucas om att vi först måste lokalisera "Q House" så brast det för sonen. Tack och lov dök en leguan upp och för några minuter var allt frid och fröjd.

Jag hade ju sett reklamen för "Q House Langsuan" och visat Mustafa och Nilgun som genast blivit intresserade av att kolla in lägenheterna där.

När vi närmade oss så sa Lucas: "Titta pappa, där är det. Kan vi ta en taxi till Pantip nu...?"  

Men vem kan motstå ett sådant här välkomnande...

Och lobbyn lovade mer...

"Ja, här skulle man nog kunna överleva", sa Nilgun.

Vi hittade en säljare och så bar det upp i huset för att se oss omkring. Allt var genomgående av väldigt hög kvalité och...

...ja...det är inte så dumt när till exempel dörrarna känns som kassaskåp och är åtminstone två och en halv meter höga.  Och då pratar jag inte om ytterdörrarna utan om alla dörrar i lägenheterna inklusive städskåpet. KVALITÈ...kort och gott.

Själv var jag mest nyfiken på gemensamhetsutrymmena och visst, som bilden antyder... det här skulle man väl kunna stå ut med:-) Så vad kostar det att bo på en av Bangkoks mest fashionabla adresser i en lyxlägenhet då? Ja, åttio kvadratmeter freehold (d v s helt ägd, ej leasad) färdiginredd lägenhet med alla möbler ville de ha tre miljoner svenska kronor för och en månadsavgift på dryga tusenlappen. Det fina med condos i Thailand, där utlänningar annars har svårt att äga fastigheter, är att det faktiskt går alldeles utmärkt för utlänningar att äga just dessa - condos. Principen är att fastigheten till 51% ska vara ägd av thailändare och det brukar inte vara något problem.

Men i Lucas värld så var allt detta med att titta på parker och lägenheter bara vuxentjafs och tidstjuveri på vägen mot elektronikhimmelriket på Pantip. Så hör och häpna: När vi äntligen var där så ville han inte handla alls. Noop. Istället deklarerade han att hans köplust hade svalnat av allt park- och lägenhetstittande och han därför nu bara ville hem...

På måndagen fyllde undertecknad år och Nilgun och Mustafa hade utlovat middag på stan. Jag fick välja ställe och tog naturligtvis mitt numera favorithak, Red Oven på Sofitel. Jag är så förutsägbar så det nästan är genant.

Men det är bara så bra där. Alla får plats, det är en underbar utsikt, man kan prata utan att musiken är för hög (ja, jag är gammal...) och det är buffé...och inte vilken buffé som helst... Jammy!

Sultanen har satt sig till bords...

Våra underbara vänner - visst är de fina!

När jag ser den här bilden tänker jag på Olivia. Ibland är de där båda systrarna bara så otroligt lika. Anyway... Framåt kvällen och när blodsockret börjat falla så sa lilla damen att hon var trött.

Lucas var för stunden för upptagen för att känna efter men...

...Denise drog snart ner rullgardinen och kvartade in...eller upp...eller vad man nu ska säga...

Efter någon halvtimme gjorde Lucas henne sällskap i John Blunds värld. Tänk vad skönt det är att vi har ungar som är så lättanpassade och vana att sova lite här och var. Fantastiskt.

Som sagt, Sofitel Sathorn är ett coolt ställe med många knäppa installationer och detaljer eller vad sägs om denna hjort som ligger ute på en liten avsats i en dam utanför restaurangen...!?

Att det var en fåtölj för Sultanen av Izmir var uppenbart för alla och Mustafa kände sig hemma...

En underbar födelsedagskväll gick mot sitt slut och vi stod där utanför hotellet och njöt av de ljumma vindarna i väntan på taxi. För Malin, som hade varit förutseende att ta med sig sitt bagage till middagen, bar det av direkt till flygplatsen för vidare transport hem till Sverige. För oss andra bar det hem och i säng. Så var man 48 år dårå...

Morgonen efter åkte Nilgun och Mustafa och det blev helt tomt i lägenheten. Det har verkligen varit otroligt roligt och mysigt att ha Malin, Nilgun och Mustafa här.

På utvecklingssamtalet med Lucas lärare visade det sig att skolan tyckte sig se vissa luckor i Lucas grundläggande mattekunskaper. Här i Thailand - ja i hela Asien egentligen - är man generellt sätt betydligt vassare på matematik än vad man är i Sverige. Så man skulle ju kunna ha tagit den informationen med ro och konstaterat att han säkert med råge ändå var bättre än sina svenska klasskamrater, men tack och lov så har jag en klokare hälft som har lite större studieambitioner för våra barn än vad jag själv, så att säga, bär i ryggmärgen. 

Den bättre hälften skannade sonika marknaden och hittade "Happy Tree". Ett av många utbildningsföretag som hjälper barn och vuxna att komplettera sina studier inom alla möjliga områden.

En av "Happy Tree's" program heter "Mathnasium" och på söndagen bar det av till ett av deras center som låg på Sukhumvit 49. Stället imponerade och programmen och pedagogiken likaså.

Lucas fick börja med en test och efter hans resultat designades sedan en tjugofyra lektioner lång kurs och vi kom överens om att han skulle gå söndagar efter mässan och på tisdagar efter skolan. Jag var såklart och som vanligt initialt lite tveksam till de praktiska aspekterna av att två gånger i veckan behöva resa över halva stan i taxi med all trafik, men nu har Lucas och jag gjort det två gånger och det har gått bra och Lucas är mycket nöjd och läraren likaså. Så jag är verkligen glad att Pranee stod på sig och att vi nu har satt Lucas i det här programmet.

En av anledningarna till att Pranee drev den här idén var nog också att hon själv upplevt hur mycket enklare allt blir om man ligger på par med mattekunskaperna i sin egen årskurs här i Thailand när man flyttar till Sverige. För när hon slutade nian här och flyttade till Sverige så tog det ända upp i andra ring innan den svenska matematikundervisningen var ikapp det hon redan lärt sig i nian i Thailand.

Det var allt för denna gång - hej så länge!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar