tisdag 6 maj 2014

New Delhi tisdagen den 6:e maj 2014 - Betala skatt...well...det beror ju lite på hur man ser det...

Efter gårdagskvällens grymt goda Chicken Tikka Masala så fanns det inte så många andra alternativ än att i ottan bege sig ner till gymmet och hoppa upp på bandet. Maten var så god och de serverade så mycket så magen kändes som en spärrballong. Det är inte svårt att förstå varför så många Indier är så feta. God mat och för varmt för att vilja motionera utomhus är ingen bra kombination. 

Jag pratade med en av de förläggare jag träffade idag om det där och då berättade han att Indien tydligen har världens största andel sockersjuka och att anledningen är just intaget av så mycket fet mat och den obefintliga traditionen av att motionera. 

Annars så har dagen varit som sådana här dagar oftast är. Jag och min nyfunna vän Iqbal har rasslat runt stan och jag har ömsom sovit och ömsom snackat med Iqbal under färderna mellan mina möten. Idag har vi avhandlat lite av varje. Bland annat så noterade jag att de var betydligt färre barn som tiggde på gatorna nu än förra gången jag var här, varpå Iqbal utbrast:

"Det beror på att 'the government' inte vill att de ska tigga längre." Oklart om det var själva regeringen eller staten han menade, men efter ett tag så tolkade jag nog det mera som staten. "Du vet, det ser så illa ut och det är ju i grunden ett slöseri med arbetsinsatsen. Jag menar, att lägga ner en massa timmar på att bara räcka ut handen och inget mer."

"Jag förstår", sa jag. "Alltså...tror jag... Så staten har förbjudet dem att tigga... Men vad gör de då då?"

"Jo, de får utbildning i att sälja", sa Iqbal glatt. "Ja, de gör ju egentligen exakt samma sak som tidigare, men nu har de någon produkt med sig." Jag kom att tänka på de där barnen som kom och knackade på vindrutan till taxin när vi stannade vid en korsning ute vid flygplatsen och att jag noterat att de hade små modeller av passagerarflygplan med logotyper från olika bolag som de sålde. Jag berättade om min reflektion för Iqbal som bekräftade:

"Precis, så där håller de på i stället. De får coachning och träning av staten som ser till så att de använder sina timmar bättre och att det gynnar fler. Du vet, de säljer ju prylar som de inte bara själva tjänar på. Någonstans har ju de där modellflygplanen tillverkats och då tjänar ju tillverkaren också en slant."

Listigt tänkte jag och kunde inte låta bli att fundera över om det kanske skulle kunna vara något för tiggarna i Sverige: Visst, de får ha sin plats. Men de får inte tigga, de måste sälja något istället och vips så blev fler försörjda. Kanske till och med betala skatt...

"Men du Iqbal", sa jag inspirerad av tanken på alla nya intäktsmöjligheter som dök upp när tiggaren började kränga saker. "Betalar de skatt också?"

"Muahaha...skrockade Iqbal. Betala skatt...well...det beror ju lite på hur man ser det. Polisen har ju alltid ryckt tiggarnas bossar på en slant för skydd och det fortsätter de med. Så det är väl någon form av skatt skulle man kunna säga." Iqbal hostade fortfarande lite efter sin skrattattack när han fortsatte: "Men det går ingen nöd på de där vet du. Förut så var min taxibusiness mycket större. Jag hade tio bilar och några transportbilar dessutom och granne till min plats som jag hyrde av staten där jobbade en kille som drev tiggarbusiness. Han hade ett gäng ungar som tiggde åt honom. En dag när vi satt och småpratade så frågade jag honom om hur hans business funkade och vad han drog in och du vet, han tjänade ju för sjutton ruggigt mycket mer än vad jag gjorde. Och nu, med statlig hjälp att träna hans tidigare tiggarungar, nu försäljarungar, och produkter att sälja, så skulle det förvåna mig stort om inte den där killens business drar in mer än någonsin."

Jag försökte smälta det Iqbal sagt och sedan pratade vi vidare om problemet Iqbal såg med alla statligt anställda som inte skötte sina jobb, tog mutor, snodde och var allmänt lata jämfört med alla privatanställda. Han sa att hans bror - som är polis - tjänade 45´000 rupier i månaden, vilket motsvarar ungefär 4,800 kronor, tjänade mer än vad han själv gjorde trots att han fick slita bra mycket mer. 

"Min brorsa...ja...du vet... Det enda han gör är att ta på sig sin uniform, sätta sig på sin motorcykel och köra fem minuter till stationen och sedan sitter han där hela dagen och snackar skit. Det ska till ordentliga prylar, som rån och mord och annat elände för att de där ska lyfta på ändan. Nä, jag älskar min brorsa, men han och alla andra statligt anställda är överbetalda om man jämför med de som sliter i privata företag. Helt klart."  


Efter dagens indiska visdomar och ännu en dag av riktigt bra möten återvände jag lite klokare till mitt hotel än när jag lämnade det på morgonen. Ja, det tyckte jag i alla fall själv. Vi får se hur länge de nya lärdomarna stannar. Man är ju inte tjugotre längre och minnet är allt oftare väldigt kort. Men jag är en intresserad typ i alla fall, brukar jag försöka lugna mig med när oron om hjärnans förfall börjar göra sin röst hörd.

Idag är det ett år kvar till min femtioårsdag - om jag får ha hälsan, vill säga. Ett tecken på att man bor på ett bra hotel är när de gör små extra saker för en utan att någon annan bett dem. Efter ett eftermiddagsdopp i poolen och en stund för min skrämmande bleka lekamen i en solstol och med en god bok i öronen så återvände jag till mitt rum. Bara några minuter efter att jag kommit in så ringde det på dörren och när jag öppnade så stod där en kille i jaquette och en stor bricka med blommor och en tårta. Han gratulerade mig på min födelsedag, frågade om han fick komma in, ställde allt på mitt soffbord och tände två ljus i tårtan. "Happy Birthday mister", sa han sedan igen och backade ut ur rummet. Inte illa.

Annars så har jag blivit väl uppvaktad av min underbara familj och en massa vänner med SMS, mail och hälsningar på Facebook. Underbart på alla sätt och vis, men jag saknar barnen, Olivia och Pranee. Helger och speciella dagar borta hemifrån är inte roligt hur man än vrider och vänder på det. Man må befinna sig på tjusigt hotel i ett trevligt land och solen skiner, men just då är det inte där man vill vara. Så enkelt är det. Om någon timme så ska jag i alla fall få Skypa med de minsta och Pranee. Det ser jag fram emot. Olivia missar jag för hon sitter på ett flygplan för att hälsa på sin grandma på Barbados. Bergman International...


Anyway...
I morgon vaknar jag här i Delhi och går och lägger mig i Mumbai och Iqbal har lovat en sväng förbi ett ställe där elefanterna badar här mitt i stan. Ser fram emot det.

Nattinatt från Delhi! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar