Bergman International

New York tisdagen den 17:e januari 2012 - Busväder...

2012-01-17T20:13:00.000-08:00

Madison Avenue i eftermiddags. Vädret i New York i januari är inte roligt för en sol- och värmetörstande svensk som jag, men det ger onekligen en dramatisk inramning till vissa skyltningar. Ska vattnet i butiken snart börja välla ut på gatan...?

New York måndagen den 16:e januari 2012 - Det tog lite tid den här gången...

2012-01-16T17:48:00.000-08:00

Det kom lite snö i Stockholm i morse. Många var säker glada, men för alla oss som skulle med flygplan från Arlanda var det ingen höjdare. Vi blev en och en halv timma försenade till Oslo och jag trodde att jag skulle missa kärran till New York. Turligt nog - ja, det var vad jag först tänkte - så var kärran från Oslo till New York också försenad visade det sig när vi landat. Motorproblem. Det tog två timmar att få härdlimmet, som användes för att fästa någon akustikpryl i ena motorn, att stelna i kylan. När vi väl satt i planet så visade det sig att någon av lastarna hade kört något hårt mot skrovet i lastrummet och det hade blivit en buckla. Var det en spricka? Ja, kaptenen visste inte men sa att om så var fallet måste den lagas. Specialister med speciell mätutrustning inkallades och de kunde konstatera att det räckte med en enklare lagning och vi gav oss i väg.

Så när vi landade på Newarks flygplats sisådär tre timmar försenade var det ju inte så att man jublade när köerna till passkontrollen var enorma och gick i snigelfart. Två timmar och femton minuter tog det mig att komma från planet, genom passkontroll, väskband och tull ut till en taxi. Bilden här ovanför är från köerna vid passkontrollen, men eftersom gränspoliserna var på alla som iglar som höll i mobiltelefoner och jag gärna ville behålla min, så tog jag ingen bild själv. Denna har jag tagit från nätet...tydligen är köerna standard, för det saknades inte bilder att välja från...

Men, den långa resan är värd besväret: New York är en härlig stad och amerikanerna i synnerhet är fantastiska. Jag tillhör de som hackar på USA en hel del för dubbelmoral, världspolisinställning och andra brister. Men som jag sa till min amerikanska kollega Amy härom dagen, så har USA en stor del i den värld jag vuxit upp i och jag skulle för allt i världen inte vilja byta stormakten USA mot stormakten Kina. Det är lätt att häckla USA för deras oförmåga att lösa sina problem; när de har det svårt här med ekonomi och annat, men "in the end of the day" så sitter vi alla i samma båt. Går det dåligt för USA, så går det förr eller senare dåligt även för Europa och Sverige.

Klockan är nu halv nio på kvällen och jag är helt slut i rutan. Jag utgår från att jag kommer att vakna senast 04:00 i morgon bitti på grund av tidsomställningen och tänker jobba då. Nu får det bli sängen.

Skaplig utsikt från mitt hotelfönster, va!?

God natt från New York!

Bangkok 4:e januari 2012 - By, by Bangkok...för denna gång...

2012-01-06T22:29:00.000-08:00

Så var det dags för sista dagen i Thailand för denna gång. Planet hem skulle inte gå förrän efter midnatt så vi hade hela dagen att göra det vi behövde...eller i alla fall kände att vi behövde, vilket i vårt fall var shopping, träffa kompisar och bada. Vi startade dagen i ett shoppingområde alldeles i närheten av China Town. Klockan är runt åtta på morgonen och Lucas anstränger sig till det yttersta för att le. Det är inte hans tid på dygnet...

Först på programmet stod att köpa varuprover till en kompis som driver en pysselbutik. Pranee hittade en affär som - i alla fall i mina ögon - såg ut att ha allt man kan önska i pysselträsket.

När klockan började närma sig tio och vi ännu inte ätit frukost så var inte humöret på topp direkt. Att hitta ett frukostställe som serverade västerländsk frukost var bara att glömma. Det fick bli ett klassiskt thailändskt "hål i väggen hak".

För mig känns det alltid konstigt att äta, typ, lunchmat när huvudet och magen väntar på mackor, ost och marmelad eller något liknande. Men det är nog egentligen inte så mycket magen som väntar på det insåg jag. Magen var helnöjd. Vilken toppenfrukost; mums!

Humöret i familjen var nu dramatiskt förändrat till det bättre och vi greppade en taxi och gav oss upp i trakterna kring Pantip Plaza för klädshopping.

I små, små gränder fyllda med folk går ännu mindre och trängre korridorer in och där finns mikroskopiska butiker. Bilden här ovan är ute i en gränd. Ja, du förstår; många människor och trångt är det...

Här dealar Pranee med en tjej som sitter på golvet i sin lilla mikrobutik och äter samtidigt som kommersen pågår.

Ja, maten är central i den thailändska kulturen och det är man ju tacksam för. Herre Gud vilken god mat jag ätit på den här resan! Och kostnaderna för mat har varit i princip obefintliga. Thailand måste vara världens bästa land att turista i om man vill njuta av livet och samtidigt hålla lite i pengarna.

McDonald's är ett bra alternativ när man vill få lite omväxling i matintaget. Fett, salt och framför allt socker har dock en viss förmåga att göra konstiga saker med barnens humör...

Jaha...och så satt jag där i solstolen vid hotellets pool och försökte sammanfatta upplevelserna av nära nog en månad i Sydostasien. Allt medan Denise charmade rumpan av de andra soltörstande hotellgästerna genom krumbukta hopp i poolen och uppvisning av fyra längder gånger fyra simsätt.

Jag lämnade Sverige den 12:e december och det är inte utan att man börjar acklimatisera sig. Jag kan inte få nog av den underbara värmen, människorna, maten och tempot och framtidstron. Asien har så mycket att erbjuda och är verkligen på gång.

Semestern i Thailand med allt vad vi hunnit med på så kort tid har varit fantastisk. Olivia har varit saknad och jag hoppas hon följer med nästa gång, men det har också varit bra att kunna ha ett totalt barnperspektiv på det vi gjort. Det är ju ändå lite skillnad på vad en artonåring gillar och vad åtta- och tioåringar går i gång på.

Jag är så glad att vi kom till Pranees by - träffade Nang - och att Pranee och vi hade tid för det besöket och inte behövde hasta vidare direkt. För att vi fick hänga med Erik och Teo i några dagar och för besöket i Chantaburi och Chao Lao. En riktigt stor upplevelse var också Koh Chang och dess skärgård. Hit måste vi snart igen.

Det var dags att säga by, by Bangkok...för denna gång!!!

Bangkok 3:e januari 2012 – Vilken tur att det regnade idag…

2012-01-06T21:44:00.000-08:00

Efter en och en halv vecka av solsken och nu senast sju dagar av riktig värme dessutom, så började det regna. Men vilken tur att det regnade idag, när vi skulle åka från Klong Prao Beach till Bangkok; när det var slut på badandet och det lata semesterlivet i solen!

Pranee hade fixat plats åt oss i en minibuss, som det visade sig att vi skulle dela med två andra familjer som också skulle åka från Koh Chang till Bangkok.

Resan gick bra och det tog ungefär sex timmar med två pauser att ta oss hela vägen in till centrala Bangkok och vårt hotel. Väl på plats och in-checkade, så bar det ut på stan för shopping.

Kvällen på stan med shopping och McDonald's-besök blev perfekt och vi avslutade med Tuc Tuc tillbaka till hotellet där vi handlade lite frukt runt hörnet och tog en bowlingrunda i på hotellet.

I morgon väntar de sista sakerna på shoppinglistan och vem vet…kanske även ett dopp i poolen innan det bär av mot flygplatsen och hem till mindre lockande badtemperaturer.

Klong Prao Beach, Koh Chang 2:a januari 2012 – Sista dagen i paradiset…

2012-01-06T09:55:00.000-08:00

Idag har vi inte gjort många knop. Barnen har badat i timmar, Pranee har läst och jag har vandrat fram och tillbaka vid strandkanten och dagdrömt. Här ett axplock av bilder från dagen…

Nu är klockan runt halv nio på kvällen. Vi har ätit ännu en förträfflig middag här på resorten och packat det mesta inför morgondagens resa tillbaka till Bangkok. Klong Prao Resort har inte gjort oss besvikna. Tvärtom; det är ett fantastiskt ställe. En åttiotalspärla där man får vad man betala för. Det vill säga att om man bor i de något enklare klasserna – så som vi gjort – så får man lite åttiotal, rent och fräscht men ingen lyx.

Betalar man mer och tar en av de fina bungalows:en så får man lite mer flärdfullt boende. Vilket som så är personalen fantastisk, lika så maten och omgivningarna.

Vi har redan bestämt att vi kommer tillbaka. Koh Chang och skärgården runt omkring här och resorten vi bor på gav verkligen mersmak.

Klong Prao Beach, Koh Chang 1:a januari 2012 – En dag på stranden…

2012-01-06T09:41:00.000-08:00

Årets första dag ägnades åt frisörbesök, kanotpaddling och middag med härliga vänner. Men som sagt, först gick jag för att klippa mig...

"Äh…du, det där blev väldigt väldigt kort", sa jag jag till frisörskan. "Vad jag för allt i världen inte vill ha så är det en skarp kant mellan det kortaste håret på sidorna och det högre upp på skallen. Jag vill inte se ut som en nazist!" Tyvärr var min kommentar lite för sen. Jag tyckte att jag förklarat, men kanske var det för att frisörtjejen kom från Kambodja och hade nog med att klara av thailändskan och därför inte riktigt hunnit greppa engelskan som det blev kommunikationsfel oss emellan eller så var jag helt enkelt usel på att förklara hur jag ville bli klippt. Jag sa att jag klippt mig för ungefär en månad sedan och ville ha samma frisyr, men det gick uppenbarligen inte fram. I stället tog hon fram maskinen och satte på klippverktyget för absolut kortaste klippning och körde igång. Jag blev helt förskräckt och såg framför mig hur jag skulle bli tvungen att snagga mig helt för att slippa nazi-looken. Men det löste sig – även om jag aldrig har haft så kort hår som nu. Frisören räddade upp situationen till slut och gav mig en stuppkort semesterfrilla; crew cut, kort sagt.

Ungarna hade tjatat om att de ville paddla kanot och idag passade det utmärkt. På med västar, upp i kanoten och iväg. Allt gick bra ända till att Denise och Lucas började paddla i otakt. Men det blev ändå en trevlig tur. Vi tog oss till andra sidan bukten och där pausade vi för ett bad, sedan paddlade jag skutan hemåt. Busungarna hade tröttnat.

En dag på stranden är inte dumt alls...

Lata dagar i solen, inga bekymmer, tid att leka och att vila, äta gott och dricka gott. Livet är fint!

På kvällen fick vi besök av Hanna och Jonas och deras barn Isabelle och Vilja. Vi åt middag på vår resorts restaurang, precis på stranden, och hade hur mysigt och trevligt som helst. Guldkant i tillvaron att få umgås med underbara vänner i den varma thailändska kvällen!

I morgon är sista dagen på Koh Chang innan färden upp till Bangkok där shopping väntar. Men som sagt, i morgon är sista dagen för sol och bad – dagen ska tas tillvara från arla morgonstund för hemma i Sverige väntar kylan!

Klong Prao Beach, Koh Chang 31:a december 2011 – Happy New Year!

2012-01-06T06:12:00.000-08:00

Det finns en riktigt dålig grej med det här hotellet och det är man man inte "satt P" för våra våra ryska, ukrainska och svenska hotellgästkumpaners idiotiska idé att på tyskt charterturistmanér gå upp i svinottan och lägga handdukar på solstolarna på stranden för att boka dessa. För vad händer? Jo, hur mycket man än avskyr fenomenet så blir man efter en dag utan solstol en del av eländet. Man ställer klockan och går sömndrucken ur bingen, samlar ihop diverse väl förberedda ting som man inbillar sig tydligt ska kommunicera att här minsann, på dessa solstolar, håller en familj till. Att man sen inte ens närmar sig nämnda solstolar på många timmar, efter att ha sovit vidare och ätit frukost, det är en annan historia. Anyway. Idag lyckades jag lägga beslag på ett par riktigt fina solstolar med parasoll och allt, så där hängde vi på förmiddagen. Som bilden här ovanför antyder så är det inte nödvändigtvis så stor skillnad på vad våra ungar helst vill göra på en kritvit sandstrand med ljummet turkost vatten och hemma i soffan…

Mamma hon vet bättre hon. En timmes massage till sången av sextio kronor kan man ju unna sig.

Denise fick ont i magen och försökte lösa problemet på vanligt vis men utan att lyckas. Tjejerna som masserade Pranee tog sig an fallet och masserade Denise mage till verken släppt. Helt otroligt; hade inte en aning om att man kunde bota gasig mage med massage!

Våra vänner Hanna och Jonas kom till ön i går kväll. De bor på ett jättefint hotel bara fem minuter med taxi från oss. Vi gav oss dit och åt gemensam lunch och badade lite i deras pool – supertrevligt!

När vi skulle hem gick vi upp till stora vägen och väntade där vid en lokal bensinstation på att en taxi skulle komma förbi. Skönt att se att gammal teknik står sig…

Eftersom det skulle bli nyårsfest på hotellet i kväll ville vi ju vara fina. Denise gick på salong och tvättade håret. Det är annat än att ha sin okänsliga far som rumsterar runt i skallen på en det!

När vi kom tillbaka till vårt hotel var förberedelserna för kvällens fest i full gång. Titta vilken fin isskulptur killen gjort. Klimatet kanske är en utmaning dock...

Festen var underbar. De hade dukat upp en enorm buffé med mat från världens alla hörn, det fanns en stor scen med underhållning och musik som avlöste varandra och… ett litet spel- och nöjesfält där man mot en liten slant kunde kasta bollar på burkar, pil på ballonger, ringar runt flaskor med mera. Ja, kort sagt typiska femkampsgrenar med tillhörande vinstbord. Denise och Lucas satta sprätt på alla pengar de hade och vann följaktligen en enorm mängd vinster. Det mesta junk som nudlar, smågodis, och krimskrams men även fina gosedjur och en radiostyrd bil. Vid tolvslaget drog fyrverkerier igång på alla hotellanläggningar i viken. Här kommer lite bilder från festen…

Så, då var det 2012. Ett nytt år med nya möjligheter. Jag är så glad att vi fått vara här i Thailand och fira det här nyåret. Det blev verkligen en fantastisk kväll och här går jag i kortbyxor och det är natt och det är den första januari, tänkte jag när vi strosade hem till vårt mellan bungalow's:en för att sova. Inte dumt alls faktiskt… Happy New Year!!!

Klong Prao Beach, Koh Chang 30:e december 2011 – Fijianskt…

2012-01-06T05:53:00.000-08:00

Idag har vi varit på sjön hela dagen. Vi bokade in oss på en rundtur i skärgården runt Koh Chang och efter riktigt tidig frukost kom taxin och hämtade oss.

Och i väg bar det…jisses…det var en sån där taxi där man sitter på ett bilflak där de byggt bänkar längs långsidorna på flaket och det finns ett tak över.

Det bar av uppför och nerför snirklande småvägar utmed kusten – som en berg och dalbana, verkligen – och genom djungeln och efter ungefär 20 minuter var vi framme vid viken där båten väntade.

Hela stället kretsade kring piren och hamnen där väldigt många turistbåtar utgick från.

En väldigt spännande miljö då det byggt ett litet samhälle ute på piren med bostäder, butiker och restauranger.

Dagen blev härlig och jag var så lycklig som fick uppleva den där söderhavskänslan som jag bara kan beskriva som Fijiansk. Här kommer ett gäng bilder från dagen…

Vilken känsla att få glida runt i bland öarna och göra små stopp. Nästa gång ska vi ta en back-pack-tur på några dagar hoppas jag. Det här gav mersmak!

Väl tillbaka efter dagen på sjön så softade vi lite vid stranden på hotellet, Pranee hämtade varsin Margarita i poolbaren och vi satte oss på några solstolar och såg barnen bada i solnedgången. Vi har blivit bekväma och eftersom maten här på hotellet är så otroligt bra så blev det middag här igen. Vi släntrade hem i kvällsmörkret och ungarna såg lite TV till de somnade. Man blir trött av att vara på havet.

I morgon är det nyårsafton. Det känns märkligt att vara här i värmen och fira, men det kunde varit sämre…

Klong Prao Beach, Koh Chang 29:e december 2011 – "Thailand är mycket bättre än Sverige, pappa…"

2012-01-06T05:33:00.000-08:00

Upp i med tuppen och ut på dagens gå-träningspass. Beväpnad med en bambustav för att slå eventuella elaka hundar med och mobilen för Nike+ och kamera gav jag mig i väg.

Stranden här, Klong Prao Beach, är inte lika lång som Chao Lao (bara ungefär knappt en tredjedel så lång) men det var vackert som en dröm att promenera fram och tillbaka till dess att jag fått ihop mina 7km.

Väl tillbaka på rummet så hade familjen vaknat och vi gav oss i väg till frukosten. Åh, så underbart med hotellfrukost när man är ledig och kan ta god tid på sig.

Efter frukost så gick vi till stranden. Den här resorten vi bor på är helt suverän och allt ligger bara några tiotals meter ifrån varandra; vi bor i praktiken på stranden där även poolen och restaurangen ligger.

Ungarna badade och busade och njöt i största allmänhet. Pranee läste i skuggan och jag själv vandrade rejält insmord i faktor 30 fram och tillbaka vid strandkanten, varvat med busbad med ungarna.

Så otroligt skönt att bara få njuta av solen och värmen. Dagens strand- och badstund avslutade med ett dopp i poolen och en drink i den nedsänkta baren där.

Efter en eftermiddagslur på rummet tog vi en taxi ner till White Sand området, den mest befolkade/utvecklade stranden och affärsgatan på ön. Här shoppades souvenirer så det dånade. Det är många kompisar som har presenter att vänta. Men Pranee hann även med att köpa lite Thaisnacksmat, närmare bestämt Kanom Koc som var supergott. I taxin på väg hem till hotellet så sammanfattade Denise dagen och avslutade med: "Thailand är mycket bättre än Sverige, pappa." Inte helt otippat flinade Pranee brett.

Nu har vi kommit tillbaka till rummet efter att ha ätit middag på hotellrestaurangen för andra kvällen i rad. Köket på stället här är väldigt bra, maten är verkligen jättegod.

Och när mamma och pappa vill prata med varandra i lugn och ro så håller Mr Jobs underbara uppfinning ungarna sysselsatta…

I morgon ska vi ut på en heldagstur med båt till några av öarna här i den närmaste skärgården för snorkling och ännu mera sol och bad. Godnatt från Koh Chang!

Klong Prao Beach, Koh Chang 28:e december 2011 – Paradisiskt…

2012-01-06T05:13:00.000-08:00

Upp med tuppen även idag. Det börjar bli en vana. Vi går och lägger oss ganska hyfsat så för de flesta av oss (Lucas undantaget…) så vaknar vi av oss själva vid sju-, halvåtta-snåret. Denna morgon skulle Pranee iväg för att hjälpa Anek att handla en dator. Ungarna och jag år frukost och softade på hotellrummet tillsammans med Erik. Denise och Lucas har tittar numera entusiastiskt på thailändska barn TV-kanaler. Tänk vad lite avsaknad av Svenska dito kan göra…

Vid tolvtiden så kom minibussen som skulle ta oss till Koh Chang. Gubben som körde var en riktig typ. Han inledde det hela med att börja omförhandla den deal som Teo gjort med honom per telefon dagen innan. Vår förhandlingsposition förbättrades ju inte direkt heller av att jag insisterat på att vi skulle ta en sväng förbi Chao Lao Beach på vägen till Koh Chang. Gubben var stenhård och viftade och gnällde. Pranee och jag gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att han begärde 250 svenska kronor extra utöver de 400 kronor Teo och han kommit överens om tidigare. Det kändes som om vi kunde leva med den extrakostnaden om vi också fick komma till Chao Lao på vägen, så vi sa okej. Jag stod vid minibussen, lite vid sidan om Anek, Teo, Nang och Pranee som bråkat med gubben, och när Pranee meddelat att vi accepterade så vände han sig om från dem och gick mot mig och minibussen för att börja packa väskorna och även om han kämpade så lyckades han inte behålla sin nyss så sura uppsyn utan grinade och flinade med sin tandlösa käft stolt som en tupp över sin fina förhandling. Oj, vilken superbusinessman han tyckte att han var. Vilken bilhandlare, tänkte jag.

Väl framme vid Chao Lao så tog vi oss en titt på familjens nya tomt. Den ligger bara tre minuters promenad från stranden och är helt fantastiskt fin. Chao Lao är en pärla som helt klart är på gång att utvecklas till något riktigt stort. Hit kommer välbeställda thailändare från Bangkok och de större städerna och njuter av lugnet, maten, den fantastiska stranden och omgivningarna i stort. Chao Lao är ett ställe där jag utan problem skulle kunna tänka mig att slå mig ner när arbetssituationen ser annorlunda ut.

Vi fortsatte i minibussen tillsammans med den helt galne och irriterande gubben som körde. Det värsta var att han använde tutan i princip hela tiden. Han tutade på motorcyklar, vid påfarter, korsningar, mötande trafik, vid omkörningar och vid ställen där han tycktes känna folk som bodde eller arbetade (och då vinkade han glatt också…). Han uppförde sig verkligen som en idiot och de han tutade på tycktes hålla med oss i den uppfattningen. De hytte med nävarna och tutade tillbaka. Inte så kul att åka med gubben; man skämdes hela tiden. I vilket fall så bar färden mot Trat, som är landskapet öster om Chantaburi, och varifrån vi skulle ta färjan ut till ön Koh Chang.

I Trat blev det snabblunch på femton minuter i väntan på att vi skulle få köra ombord på färjan, som visade sig vara ett riktigt rostigt exemplar med knapp styrfart. Men vi tog oss över och på Koh Chang väntade snirkliga serpentinvägar upp för berget från färgeläget och ner på andra sidan ön där de flesta av öns turistanläggningar ligger.

När vi började planera den här resan så berättade Wae att hon hört talas om en liten skärgård med jättefina öar, däribland Koh Chang, Koh Kod och Koh Mak. Jag som nyss kommit hem från mitt livs första besök i riktig söderhavsmiljö gick igång på bilderna som Wae visade – det såg ju precis ut som på Fiji! När vi bestämt oss att åka till Koh Chang för att fira nyår så återstod då frågan om hotel. Nyår är en av de största helgerna i Thailand så man var tvungen att boka tidigt. Vi Googlade och kollade TripAdvisor och andra källor för att hitta bästa hotell till bästa pris. Idag när vi kom fram, checkat in och haft våra första timmar här så känns allt så otroligt rätt. Här kommer några bilder från idag.

Klong Prao Resort på Klong Prao Beach på Koh Chang är verkligen toppen. Helt enkelt paradisiskt, så här långt!

Chantaburi 27:e december 2011 – Vilket ställe!

2012-01-06T04:49:00.000-08:00

Klockan sju drog väckarklockan igång utan att visa någon nåd. Lucas hade ingen som helst lust att gå ur sängen utan prövade att gömma sig under täcket och låtsas sova. "Ååååhhhh, jag är såååååååå himla trööööööööött. Varför får man aaaaaaldrig sooooova? Är det det här ni kallar semester? Åååååååååååhhh jag orkar inteeeeeeeee!" Ja ungefär så lät det när "Drama Queen Bergman den yngre" drog igång. En macka med Nutella och ett glas juice senare så var livet toppen. Även Denise var på toppenhumör, även om hon drabbats av lite sårig hals som en eftersläng på en förkylning och hade svårt att äta macka. Men ett ljust formbröd med smör och juice gick bra. Tänk vad lite socker kan göra för humöret på ungar!

Vid åttasnåret dök en likadan minibuss upp som den vi åkte med från Bangkok och som Nang nu bokat för att ta oss ned till Chantaburi. Efter en sväng förbi några av Pranees gamla kompisar som jobbar på det lokala sjukhuset så for vi ut till Ban Ngew för att hämta upp Nang, Teo och Erik. Se så satte vi fart mot Chantaburi, som ligger syd syd ost om Korat, vid Siambuktens kust.

Naturen utmed vägen är otroligt vacker. Vägen slingrar sig upp och ned för bergen. Vägen är för det mesta fyrfilig men på några ställen är det ett körfält i vardera riktningen och hastighetsbegränsning på 40 km. Tydligen så är där vandringsstråk för traktens tigrar så man har inte velat bygga ut vägen med hänsyn till det. Spännande, tyckte barnen.

Väl framme i Chantaburi så checkade vi in på hotellet och tog sedan en bil med passagerarplatser på lastflaket ut till Chao Lao, stranden som Pranee och jag förälskade oss i senaste vi var här.

Vi blev inte besvikna; vilket ställe, helt fantastiskt! Stranden är ungefär sex kilometer lång. Jag passade på att få lite motion så jag gick gick tre och en halv kilometer åt ena hållet och tillbaka. Chao Lao's strand är orörd.

Förvisso har en del strand resort's dykt upp sedan vi var här sist och det är bara kanske en tredjedel av tomterna upp från stranden som fortfarande är helt orörda, men eftersom alla anläggningar är så diskreta och inte alls inkräktar på sandstranden så märks de knappt och känslan av orörd naturstrand är total.

Ungarna hoppade i havet och Pranee's morbror Anek och hans familj kom för att fira Erik som fyllt 80 år och äta middag tillsammans med oss alla. Det blev ett kärt återseende och väldigt trevligt.

Dagen kändes fulländad när vi satt där och åt och drack medan barnen lekte på stranden i siluett mot solnedgången – fantastiskt!

I morgon bär det av mot Koh Chang och en veckas badsemester.

Ban Ngew 26:e december 2011 – Identifierad, färdigshoppad och störtmätt…

2012-01-06T04:32:00.000-08:00

Även denna morgon gav sig Pranee iväg med Nang på egna äventyr. Idag handlade det om att ordna med Pranees thailändska ID-kort. Just detta ID-kort var på många sätt själva målsättningen med besöket i Ban Ngew. I Thailand måste man nämligen hem till sin hemby för att ordna med sina papper. Allt gick i alla fall bra och vi kunde konstatera att det var "Mission Completed".

Från lilla stillsamma Ban Ngew till storstan Korat tar det cirka fyrtio minuter. Nang hade ordnat med en bil och chaufför så vi gav oss av. Ungarna ville shoppa och det kändes som en bra idé att få se något nytt ett tag. Shopping blev det. Lucas fick sig ett par nya skor, då de gamla hade hål som pinsamt gjorde sig påminda, Pranee köpte handväska. Själv var jag mer modest denna gång; det blev tandkräm och ett besök på McDonald's. Inte dumt alls.

Tänk vilken tur att det finns mobiler och läsplattor att pilla på när man är med tjejer och shoppar...

Nu är klockan runt kvart över åtta och vi har kommit tillbaka till hotellet efter ett besök i byn där vi utfordrades med thailändska läckerheter och öl. Ja, egentligen var det nog förväntat av mig att dricka Mekong-whiskey tillsammans med några av Nang's grannar, men jag lyckades smita undan genom att säga att min mage inte tålde så starka saker. Så det blev öl…mycket gott.

I morgon bär det av till Chantaburi med minibussen. Vi ska träffa Pranee's morbror Aneck och äta födelsedagsmiddag för Erik som fyllt 80 år.

Ban Ngew 25:e december 2011 – En heldag i byn…

2012-01-06T04:18:00.000-08:00

Vid sjusnåret så ringde klockan och Pranee och Denise gav sig upp och iväg med Nang för att gå på marknaden. Lucas och jag softade ett tag till, sedan så blev vi hämtade av Teo och Erik för att bege oss ut till byn igen. På vägen plockade vi upp Denise och Pranee som hade shoppat ganska ordentligt. Bland annat så hade Denise köpt kycklingungar…

Efter rissoppa till frukost och några koppar te i morgonsolen så ägnade vi dagen åt att äta och umgås. Barnen fick åka motorcykel och det sköts slangbella. Vi promenerade runt i byn och Pranee fick visa sin skola och templet. Här är lite spridda bilder från dagen.

På eftermiddagen åkte vi över till Pranees thailändska pappa och hans nya fru för att hälsa på – ny och ny föreesten, de har väl varit gifta i minst tjugo år, men i alla fall. De bor i en annan by ungefär tjugo minuter från Ban Ngew och vi skumpade runt på flaket till Nang's bil så att rumpan när nog blödde. Det var väldigt trevligt att träffa Pranees pappa igen, men åh så skönt för kroppen när den utflykten var över.

Det var väldigt trevligt att träffa Pranees pappa igen, men åh så skönt för kroppen när den utflykten var över.

Väl tillbaka i Ban Ngew bjöds det på middag och öl. Tröttheten gjorde sig påmind och vi gav oss av hem till hotellet; trötta och nöjda.

Ban Ngew 24:e december 2011 – Vi firar Julafton långt ut på thailändska bystan…

2012-01-06T03:40:00.000-08:00

Julaftons morgon lämnade vi hotellet i Bangkok vid halvelva-snåret ungefär för att möta upp Teo och Nang med en minibuss ute på flygplatsen. De hade ordnat fram bussen uppe i Pranee's hemby och rest i tre, fyra timmar på morgonen för att hämta upp oss i Bangkok. Dessvärre så var killen som körde osäker på hur han skulle hitta i Bangkok, så det fick bli till att mötas ute på flygplatsen. Men priset var inte dåligt. Tur och retur Bang Ngew – Bangkok betalade vi endast 600 svenska kronor!

Efter sisådär fyra timmars "till och från sömn" i minibusen så närmade vi oss byn, som ligger i landskapet Korat (som även är namnet på huvudorten) nordost om Bangkok. Byn heter Ban Ngew och skulle väl närmast kunna liknas vid Skå, utanför Stenhamra (Pak Thong Chai) på Färingsö om huvudorten Korat är Stockholm. Ban Ngew är en liten charmig men sömnig by med mycket enkla hus omgiven av risfält. Här löper livet sin gilla gång och för en utomstående så är tempot snudd på obefintligt. Men de flesta arbetar och sliter. Jag förmodar att det vid sådd och skördetid händer mer som man kan se och förmodligen så missar jag även alla de bybor som pendlar till arbeten på andra ställen i grannskapet.

Pranee's barndomshem står fortfarande kvar och här bor idag hennes moster Nang med sin kille. Hundar och höns ränner runt och Denise och Lucas anpassade sig som fiskar i vattnet. Här får man åka motorcykel, skjuta slangbella (till och med på på fåglar…), leka med kycklingar och plocka frukt på träden. Vilken unge gillar inte sån't?

Morfar Erik mötte oss vid huset och när vi välkomnats och landat lite så tog vi en promenad på byn och Pranee fick många kära återseenden. Ibland var det så rörande så att jag började gråta själv faktiskt. Där satt små skrynkliga gummor under sina trähus och stoppade mat i sina tandlösa munnar från enkla skålar. Man skulle inte kunna tro att de ens kunde resa sig upp, men när de fick syn på Pranee sken de upp som solar och studsade upp för att kramas. Det var åtta år sedan vi var här sist och dess för innan hade Pranee inte varit i byn på femton år.

Jag undrar om det finns något som är så rörande som återseenden? Det blev en känslosam promenad genom byn.

När mörkret sänkte sig över risfälten och palmlundarna så åt vi middag tillsammans utanför Nang's hus och firade på något vis Julafton skulle man kunna säga. Skapligt surrealistiskt, men trevligt var det verkligen.

Eftersom förhållandena är enkla, man sover på golvet och duschar med en skål vatten och det dessutom är det vinter här nu med temperaturen på morgnarna som kan krypa ner till runt tio grader, så valde vi att ta in på ett hotel i "Stenhamra" det vill säga Pak Thong Chai. Hotellet är enkelt men rent, så det fungerar hur bra som helst. Ungarna tyckte inte helt otippat att det femstjärniga hotellet i Bangkok var bättre…

Bangkok 23:e december 2011 – Fyra femtedelar av familjen på plats…

2012-01-06T03:24:00.000-08:00

Efter en sista arbetsdag här i Bangkok så var det då, efter nästan två veckor, äntligen dags att få träffa Denise, Lucas och Pranee. Det var ingen liten tripp de gav sig ut på när de lämnade Stockholm i går. När vi bokade biljetterna för nästa ett år sedan så hittade vi en riktigt bra deal med Air China. Den enda nackdelen var att man var tvungen att flyga via Beijing.

I andra sammanhang har jag alltid försökt övertyga folk att göra just den rutten om de ändå skulle till Bangkok. Men idén är ju då att man stannar två nätter i Beijing och ser Kinesiska Muren, Sommarpalatset, Himmelska Fridens Torg, Förbjudna Staden och vad i övrigt man hinner med. För Pranee och de minsta blev det nu istället ett femtimmars-stop på Beijings flygplats efter nio flygtimmar från Stockholm i väntan på ytterligare fem flygtimmar till Bangkok. Det låter som upplagt för katastrof med två busfrön, men Denise och Lucas uppförde sig tydligen exemplariskt och Pranee var hur nöjd som helst.

Efter att jag hämtat gänget ute på flygplatsen installerade jag dem på mitt hotellrum och sen bar det av ned till poolen för ett kvällsdop…alltså för ungarna. Pranee och jag satte oss i varsin solstol och tittade på. Efter badet så åt vi middag tillsammans och firade att vi äntligen var tillsammans, men vi saknade Olivia.

Bangkok den 22:a december 2011 – Oh, jungle bells, jungle bells…

2012-01-06T03:15:00.000-08:00

"Oh, jungle bells, jungle bells, my family is on their way. Oh, what fun it will be to ride on a Tuc Tuc night and day..."

Bangkok dag 2 - Uppdatering...

2011-12-21T09:14:00.000-08:00

Idag har jag försökt att återhämta mig efter de senaste dagarnas kringflaxande i regionen. Jag har sovit ut, tränat och haft haft möten på stan och en middag med goda vänner. I går kväll när jag gick till sängs så var jag så sanslöst trött. Men nu, ungefär ett dygn senare, så är det precis som om kroppen och huvudet kommit tillbaka i matchen igen.

Det är på det hela taget väldigt trevligt att vara tillbaka här i Bangkok. De vänliga människorna, maten och värmen; ja allt gör att man känner sig välkommen och hemma.

På mina resor så blandas mer formella möten med informella och idag handlade det om det senare. Jag har under den tid jag arbetat med det här lärt känna en del människor i branschen som kanske just för stunden inte befinner sig i en position då de skulle kunna "köpa" av mig eller helt enkelt inte har möjlighet eller lust men ändå - likt mig själv - har ett intresse av att träffas för att uppdatera sig om vad som hänt sedan sist, utbyta erfarenheter och information i största allmänhet. Dessa möten leder ofta till möten med andra personer i branschen eller till att andra möten jag har blir mer fruktsamma genom att jag helt enkelt har mer på fötterna när jag träffar någon i landet. Några av dessa människor har blivit goda vänner och så fort jag befinner mig i deras stad så träffas vi. Det brukar alltid vara såväl trevligt som mycket givande.

Sen, som i Bangkok, så har man ibland turen att ha personliga goda vänner som man känt sedan länge och ikväll hade jag förmånen att få träffa två av dessa. Det var ett halvår sedan sist och lika trevligt som vanligt att träffas. Och visst är det extra roligt att känna någon som bor på en plats man besöker. Som turist, eller för den delen på arbetsresa, så surfar man ju bara på ytan annars. Men om man känner någon som bor på platsen så öppnas nya dörrar och man får nya insikter eftersom man kommer under ytan.

Ikväll åt vi middag tillsammans på KuppA. En mycket bra restaurang på 39 Soi Sukhumvit 16 som jag förmodligen inte hittat till själv. Det var supergott och enligt mina vänner så har de dessutom det bästa kaffet i stan - och visst var det gott.

God natt från Bangkok!

Hanoi och Bangkok - Hanoi Hilton är ett annat hotel...

2011-12-20T09:33:00.000-08:00

Det här ser lite trevligare ut än vad det är. Omgivningarna kring Hilton Opera, hotellet där jag bodde i Hanoi, var förvisso vackra men klimatet i Hanoi så här års är lite krispigt, nästan som början på hösten hemma i Sverige. Så att bada är med andra ord bara för de riktigt inbitna och att sitta vid poolkanten och njuta, det kan man glömma.

"Vilken tur att du inte bor på det här Hilton-hotellet", sa min nyfunna vietnamesiska vän och fortsatte: "För du har väl hört talas om Hanoi Hilton, eller hur?" Och det hade jag ju. För den som inte känner till vad hanoi Hilton var, så var det alltså det kanske mest berömda fängelset i Hanoi - ja i hela Vietnam - under Vietnamkriget, där den Nord Vietnamesiska armén fängslade och torterade amerikanska krigsfångar. Lite läskigt att bara stå där utanför faktiskt. Jag tittade runt omkring och tänkte vad fångarna gick igenom och tänkte när de såg samma saker som jag tittade på; gatan utanför, husen i grannskapet och så vidare - ruggigt.

På middagen i går kväll så fick jag möjlighet att få hela upptakten, själva Vietnamkriget och vad som hände efteråt berättat för mig av en person i min egen ålder. En person som, när jag lekte med mina kompisar i full frihet och utan bekymmer i Svedmyra, gömde sig med sin familj i källare och tunnlar för att undkomma de Amerikanska bombningarna av Hanoi. Det var en omtumlande konversation vi hade och en middag som jag därför sent ska glömma.

I eftermiddags hade jag ett möte en bit från hotellet och tog taxi. Här är lite bilder jag tog utmed vägen.

Hanoi är vackert med sina fransk-koloniala byggnader. Människorna är otroligt vänliga och som svensk känner man sig väldigt uppskattad. Allt sedan Palme gick i Vietnam-demonstrationerna har sverige, genom SIDA-projekt och svenska företags investeringar, olika utbyten med mera varit engagerade i Vietnam och det tycks varenda vietnames känna till.

De här tre dagarnas besök i landet har definitivt givit mersmak och jag hoppas jag får möjlighet att komma tillbaka.

Nu är jag på plats i Bangkok och den här arbetsresans upplopp kan påbörjas. På fredag kommer Denise, Lucas och Pranee. Tyvärr inte Olivia, men det ska bli underbart att få krama Pranee och de små.

God natt från Bangkok!

Hanoi dag 1 - Här tar man generationsbonde på allvar...

2011-12-19T08:36:00.000-08:00

Det här mina vänner är ett av många exempel på hur man bygger hus i HCMC och Hanoi. Om du tittar på husen till höger i bild så ser du vad som förmodligen är fem syskon som byggt ett hus på tomten deras föräldrar ägde. Nu är då tanken att man i vart och ett av husen ska kunna husera sina respektive familjer. Det vill säga: Längst ned så får svärföräldrarna bo som är gamla och har svårt för trappor, sedan på andra våningen bor mamman och pappan och vidare upp i huset ungarna. Äldst längst ned och yngst högst upp. Enkelt och logiskt. Varje hus är precis så smalt som det ser ut på bilden och mer än ett rum brett kan det omöjligt vara. Enligt mina vänner så brukar varje våning rymma 1 - 2 sovrum, kök, vardagsrum och badrum.

God natt från Hanoi!

Ho Chi Minh dag 1 - En ledig dag på stan...

2011-12-18T09:31:00.000-08:00

Så här såg det ut när jag öppnade gardinerna och tittade ut genom mitt hotellrums fönster i morse. Hm...så det här är alltså Ho Chi Minh City (HCMC) tänkte jag.

Jag gjorde mig i ordning, åt frukost och promenerade ut från hotellet i riktning mot Notre Dam katedralen, som enligt conciergen bara skulle ligga ett kvarter från hotellet. I kvarteret visade det sig finnas många vackra byggnader. Överhuvud taget så är det den känslan jag får; att stan (tack och lov) saknar allt för mycket av de där fula 70-talskåkarna som är så vanliga i många länder. Här är arkitekturen mer blandad mellan fransk kolonial stil och mer klassisk stadsstil á la 30-/40-, 50-tal.

Notre Dam katedralen var väldigt vacker såväl utanpå som inuti och mässan oerhört stämningsfylld. Julkänslan infann sig faktisk, trots den 30-gradiga värmen.

Tillbaka till hotellet för lite träning i gymmet och en massa mailande på rummet. Vid tvåsnåret blev jag upplockad av en vän, som driver ett av de större publishinghusen i stan, för en tur på stan för att ge mig en känsla av vad HCMC handlar om. Först begav vi oss till stans högsta byggnad som även fungerade som utkikstorn för turister - som mig. Lustigt att se ut över det ändå rätt outvecklade HCMC och se mer eller mindre exakt hur The Bund i Shanghai måste sett ut innan stadsplanerarna och fastighetsmagnaterna satta tänderna i området. Som en tidsresa blev det faktiskt.

Väl nere på marken igen tyckte min kompis att jag skulle ha en vietnamesisk supermacka. Här skär killen som gjorde mackan åt mig kött från en, typ, kebabrulle. Mackan kostade 8 kronor och var som en hel måltid. Jo, den var otroligt god!

Vi vandrade ner mot Saigon floden och tog färjan över till den andra, mer outvecklade sidan av stan.

Och det var det; outvecklat alltså. Här var skitigt och stökigt, nedrivna hus och kåkstadshus.

Men över allt snälla och vänliga människor med breda leenden som frågade om/hur de kunde hjälpa de uppenbarligen vilsna blekansiktena.

Vi vandrade vägen fram genom ruffiga bebyggelsen och inse min förvåning när denna skräckinjagande symbol dök upp på en husvägg. Jag visste sedan tidigare att swastikan var en buddhistisk symbol långt innan Hitler kidnappade den. Men att den var så framträdande i den vietnamesiska buddhismen hade jag inte en aning om. Vi gick in...

Ett vackert enkelt tempel med en massa offer upplagda på olika altare och Buddha, han hade en swastika-tatuering han...

Efter middag på en restaurang vid Saigon flodens strand åkte jag hemåt. Nu är klockan runt midnatt och jag är dödstrött. Dagen har varit fin och jag börjar få en liten känsla av vad den här stan handlar om. I morgon är det arbetsdag och tidig väckning, så... god natt från Ho Chi Minh City!

Jakarta - Singapore - Ho Chi Minh City: Flygplatser ger geggiga hjärnor...

2011-12-17T06:20:00.000-08:00

Idag blev ingen bra dag. I alla fall inte den dag jag hade hoppats på. Min plan var att vara på plats i Ho Chi Minh City (HCMC) strax efter lunch och få en hel eftermiddag med sightseeing på stan, men någon hade andra planer. Kärran från Jakarta var nästan en timme sen och de trettio minuter jag hade på mig för att få tag på ett boarding card till Vietnam Airlines och byta terminal när vi kom fram till Singapore räckte inte på långa vägar. Singapore Airlines, som var bolaget som var försenat från Jakarta, bokade om mig till en av sina egna flighter utan något snack. Dessvärre innebar det att jag var tvungen att hänga på Singapores flygplats i fem, sex timmar i väntan på att mitt plan skulle lyfta.

Flygplatser är verkligen märkliga ställen med alla människor som är på väg eller sitter och väntar, sover lite (som killen på bilden ovan), med alla sina affärer, lounger, informationsdeskar, städare och elbilar som piper högt när de kör slalom mellan människor för att ta rörelsehindrade mellan flygen. Efter fem, sex timmar känns huvudet som en geggig lera och man vill bara ha frisk luft och tystnad.

Hur som helst, nu är jag i alla fall framme och i morgon är en annan dag. Godnatt från HCMC!

Jakarta dag 3 - En motorcykel är kanske inte en så dum idé...

2011-12-16T08:27:00.000-08:00

Ett par riktigt bra dagar i Jakarta lider mot sitt slut. I morgon bitti bär det av mot Vietnam och Ho Chi Minh City. Det har dragit ihop sig till ett rejält oväder över Filipinerna och det ska dra vidare väster ut över sydkinesiska sjön; mot Vietnam. Så vi får se hur vädret blir i helgen. Hade ju varit trevligt med lite sol när man är ledig. Men jag ska verkligen inte klaga. I morse kunde jag avsluta mitt träningspass i gymmet med ett dopp i poolen. Underbart; en riktigt god morgon!

De är över allt; som myror som rör sig i olika riktningar och stim genom Jakartas hektiska trafik. Jag har nog aldrig varit i en stad som har så många motorcyklar. Och kanske är det inte så konstigt. Jakarta har en population på nio miljoner...på natten... På dagen är siffran fjorton miljoner. Kort sagt, ska man hem, det vill säga ut från stan och är en av de fem miljoner som har samma målsättning, så är nog motorcykel inte en så dum idé.

Många åker själva på sina motorcyklar, men det saknas inte folk som samåker. När man sitter i en taxi och rör sig genom staden kan man få se allt möjligt som sysselsätter de som sitter bakpå. En del läser böcker, självklart är det många som håller på med sina mobiler, somliga äter middag, några diggar till musik och vissa för i affekt samtal med den som kör och - som det verkar samtidigt - med personer i sina mobiltelefon. Det levs liksom ett helt eget liv där bakpå och jag kan knappt sluta titta efter fler spännande samåkningspar.

Julen närmar sig med stormsteg och det holländska arvet gör att det även i huvudstaden i landet med världens största muslimska population julskyltas. För shoppa gillar de glada Indonesierna. I kväll vid middagen med en av våra kunder här fick jag lära mig att det i särklass största turistmålet för Indonesier är Singapore, därefter kommer Hong Kong. Men sedan på tredje plats så balanserar man upp sitt syndfulla shoppingintresse och åker till Medina i Saudiarabien för Hajih...

Dags att träffa kudden. I morgon är det early bird som gäller. God natt från Jakarta!

Jakarta dag 2 - Hur man omskolar punkare...

2011-12-15T05:46:00.000-08:00

De här killarna är inte deltagare i något rituellt bad, de är inte heller ett idrottslag som svalkar sig med ett dopp efter en tuff match. Noop, de här gänget är en skara punkare som just fått sina fina tuppkammar rakade, smycken och kläder avlägsnade och sedan tvingats ned i - och här är det lite olika uppgifter - antingen en pool eller en sjö för att bli rena, på en lokal polisskola i den Indonesiska provinsen Banda Aceh. De totalt 64 punkarna fångades in av den lokala polisen under en rockkonsert i helgen för att de med sin livsstil och sitt utseende "har vanärat Islam". I Banda Aceh har man Sharia-lagar. Enligt mina kamrater i Jakarta är de inte riktigt kloka i Banda Aceh med sitt Sharia-tjafs. Tydligen gav parlamentet Banda Aceh rätt att implementera Sharia-lagar för att få tyst på de värsta självständighetsivrarna och nu kör man hårt där med alla möjliga "moraliska" förbud.

Och nu var det alltså punkarnas tur. Efter att de fångats in bar det av ut till polisskolan som ligger dryga sex mil utanför provinshuvudstaden. Här ska dessa ungdomar, utan att ha blivit anklagade än mindre fått någon rättegång, under minst tio dagar "omskolas". Japp, du läste rätt; de ska "omskolas" och få lära sig bli goda muslimer medelst duvning av religiösa lärare. "Deras (punkarnas) moral är fel, de umgås tillsammans; kvinnor och män", säger vice borgmästaren i Banda Aceh, Illiza Sa'aduddin Djamal, till reportern på Jakarta Globe och fortsätter: "Aceh är en Sharia-region och alla ska lyda Sharia här och punkarna är helt klart motståndare till Sharia. Den här träningen vi nu ger punkarna blir ett exempel i Indonesien i omskolning av punkare."

När jag sitter där i taxin på väg från en av våra partners här i Jakarta så ser jag människor på gatan, som fullständigt myllrar av bilar och motorcyklar som kör så fort, så fort. De har alla ställt upp små barnbord och på dessa lagt upp olika, vad som i alla fall för mig framstår som fullständigt, osäljbara ting. De sitter där i värmen och avgaserna bara centimeter från förbipasserande fordon, ihopkurade, ömkliga och utsatta. Jag tänker på kraften och energin som polisen i Banda Aceh lägger ner på att "omskola" punkare och vad det engagemanget och intresset för att bry sig om hur medmänniskor lever skulle kunna betyda för säljarna på gatan. Varför är det för de flesta av oss människor enklare att peka finger åt andra och tala om hur de ska leva än att städa utanför våra egna dörrar?

En av mina favoritfraser - eller textrader om man så vill - är från Michael Jacksons låt "Man In the Mirror" och går: "If you wanna make the world a better place Take a look at yourself and then make a change."

Kloka ord och en inställning som jag hoppas att jag alltid ska förstå är bra för mig, men ack så svårt.

Godnatt från Jakarta!

Singapore & Jakarta – På besök i världens rumpa…

2011-12-14T08:40:00.000-08:00

Efter en hektisk dag med möten i Singapore landade jag i Jakarta vid åtta-snåret på kvällen. Det är minst sagt en chock att komma från det superorganiserade Singapore till "the arshole of the world" som en av våra konsulter en gång så målande beskrev denna mångmiljonstad. Jag delar definitivt inte konsultens uppfattning. Jakarta är fantastiskt, inte minst på grund av människorna. Anyway. Ingen ordning på någonting på flygplatsen med jätteköer till passkontrollen och lång väntan vid bagagebandet. Väl ute ur den muggiga utrikesterminalen blev jag påhoppad av ett gäng olika taxichaufförer som tyckte de skulle köra mig för dubbelt så mycket pengar som turistservicedesken sa att det skulle kosta för att komma till hotellet. Jag lyckade skaka av mig de flesta, men en kille gav inte upp och han visade sin legitimation och förklarade att han visst kunde köra på taxameter ("helt upp till dig, min vän"), men att jag inte skulle tjäna på det. Jag gick med honom bort till taxidesken, bara för att få en känsla av om de vanliga taxigubbarna skulle acceptera honom och de gjorde de så jag slog till och sa okej.

Han tog min väska och det bar av mot bilen. Vi hann väl bara en tio meter sådär så frågade han varifrån jag kom. "Från Sverige", sa jag. "Åh, fantastiskt", sa taxikillen och fortsatte: "Min präst kom från Sverige. Han har lärt mig så mycket. Jag är kristen ser du, katolik faktiskt, och min präst han hjälpte mig att studera. Han gav mig böcker i en massa ämnen och frågade aldrig om att få något tillbaka. Han gav och gav av sig själv och vad kyrkan hade till mig som inget hade och jag var inte den enda som fick hjälp ser du. Ja, jag heter Mathiew förresten. Men du då…om du är från Sverige så är väl du protestant." "Nä, jag är faktiskt katolik", sa jag. "Va, helt otroligt" sa Mathiew och sken upp som en sol i den kolsvarta taxibilen. "Vänta, jag har jättebra kassetter med katolsk musik här" fortsatte han och lyckade hålla bilen kvar på vägen samtidigt som han rotade runt i sina gömmor och fick fram en hel hög med kassetter varifrån han omsorgsfullt valde en och laddade stereon med den. Vacker körsång klingade ur bilens högtalare och den lätt förvirrade och fortfarande chockade svensken på besök i världens rumpa och den entusiastiske katolske taxichauffören hade funnit varandra.

Mathiew visade sig inte bara vara en trevlig prick utan även en källa till kunskap. Han berättade om sin familj och hur livet som kristen kan vara i Indonesien – den största muslimska nationen i världen. Han berättade om hur han ännu inte hade råd med att låta alla sina tre barn gå i katolsk skola (den statliga skolan var gratis och den katolska fick man betala skatt för att få ha sina barn i) och hur jobbigt det var eftersom den muslimska indoktrineringen är så hård i skolorna. Härom dagen hade de visat en film i den statliga skolan där hans ena dotter går som utmålade präster och nunnor som djupt omoraliska och att de levde som gifta och vissa även i bigami. "Alla flickor måste ha slöja i skolan, men jag har sagt till min dotter att det viktiga är vad hon tror på i sitt hjärta inte vad hon har på huvudet. Men jag har lovat henne att så fort jag får råd ska hon få gå i en katolsk skola som sin storasyster och storebror gör", sa Mathiew.

Han berättade om att hans grannar skulle slå ihjäl honom om han spelade musiken vi lyssnade på i bilen hemma hos sig. Mathiew visade sitt ID-kort och att det där stod att han är katolik och att eftersom han måste visa ID vid anställningsintervjuer aldrig kan få jobb hos många av de vanliga Indonesiska företagen för de vill inte ha katoliker. Mathiew fortsatte hela resan till hotellet att dela med sig av sitt liv. Det var verkligen ingen klagosång ändå. Skratten och de roliga historierna blandades med de mindre roliga och när de senare kom på tal sa han om och om igen att "vad har jag att klaga över och varför ska jag vara arg" och jag tänkte att den mannen lever verkligen sin tro på riktigt.

God natt från Jakarta!

Beijing & Singapore – En rik och lycklig kines…

2011-12-13T07:27:00.000-08:00

När jag skriver detta sitter jag 10,000 meter upp i ett flygplan på väg till Singapore efter att först ha tagit mig från Stockholm till Beijing för en snabbvisit i form av ett lunchmöte. När jag landar i Singapore om cirka en timme har jag spenderat ungefär sexton timmar i luften det senaste dygnet. Det är mycket flygplan det…

Men det är okej. Klart att det kan vara jobbigt ibland men jag har nästa börjat tycka att de kortare resorna, de på fem till sex timmar, är de värsta ändå. Speciellt när de ska ske över natt. Senast jag hade en sådan var när vi var i Indien i oktober och man blir ju helt sänkt efteråt. Jag menar, först ska man upp i luften, sedan ska man ha mat och tiden som finns kvar för att sova innan kabinpersonalen väcker en för att servera frukost är inte särskilt lång. På en sextimmars-flight kanske man på sin höjd kan få tre timmars sömn och det är för lite om man ska vara alert när man kommer fram. Noop, då är det bra mycket bättre med flygningarna som varar nio, tio, tolv timmar sisådär; då finns det tid att sova.

Men dagens spaning handlar, som bilden antyder, inte så mycket om att flyga flygplan utan istället har mina tankar återigen fastnat på vad kineserna har för sig i sin rusande ekonomi. Kina är ju, som jag beskrivit tidigare, väldigt tydligt uppdelat i de som har och de som inte har. Bredvid den svindyra Ferrarin cyklar kvinnan med ruttna tänder och trasiga kläder och de som är i hennes situation är naturligtvis många, många fler än de med lyxbilar. Men alla som inte har lever ju inte på stampade jordkolv utan det finns även de som kommit en bit, men ännu inte nått rikedom: Den snabbt växande medelklassen. De som köpt kapitalismens löften om att rikedom betyder lycka och som, likt många av oss andra, slirar runt i ekorrhjulet i jakt på fotfäste. Omgivna av ständigt nya prylar och upplevelser som likt morötter dinglar i snören från pinnar framför våra näsor.

Men vad gör man om man inte har råd men ändå vill visa att man är en "rik och lycklig kines"? Jo, då köper man en elegant påse med ett lyxvarumärke tryckt på, så att det ser ut som att man har råd att handla där. "Yta är allt, innehåll är inget", fick för mig en ny innebörd idag.

God natt från Singapore!

Shanghai dag 3 - En dag av turistande...

2011-11-17T04:30:00.000-08:00

Idag har jag ägnat dagen åt riktigt gruppturistande. Det var kul, för de tidigare gångerna jag varit här har jag tagit mig runt på stan själv utan guide och det är onekligen en viss skillnad när man får historien berättad av en inföding. Första stoppet var Shanghai Museum där det bland annat finns utställningar om minoritetsfolkens kläder och stora samlingar av urgamla kinesiska pengar, möbler, porslin, jade, mässing och silke. Det är verkligen hissnande när man står och tittar på så otroligt vackra hantverk och inser att de är 3000 eller till och med upp till 5000 år gamla. Det ger perspektiv onekligen.

Så, vad är nu detta? Det är inte världens första paraplydrink, om någon nu trodde det, men väl ett urgammalt vinglas. Så vad tror du de två paraplyerna användes till? Hör av dig och berätta när du knäckt gåtan...:-)

Efter museet bar det av på lunch på en fantastisk dumlin-restaurang. Mmmm...otroligt smarrigt! Sen vandrade vi vidare ut i den franska concessionen och tittade på alla vackra hus från olika europeiska eror i stan.

I ett gathörn stod en dörr till en av fastigheterna öppen och jag blev nyfiken och tittade in. Där på väggen i entrén hängde denna tavla och när jag frågade vår guide så sa han att det under en period hade varit bostäder för personer i kommunistpartiet. Jag gick tillbaka in och det kändes märkligt alltihop. Bara man stack in nosen var det som om man förflyttades tillbaka i tiden - som om tiden stått still där inne i entrén och där ute på gatan var det 2011.

Och så i en park dök han bara upp från ingenstans. Som det verkar, helt utan att påverkas av människor som passerar utövar han taiji; den traditionella kinesiska skuggboxningen som man oftast tidiga mornar kan få se människor göra i städernas parker. Jag fastnar ofta när de dyker upp för jag tycker om att se det långsamma och vackra rörelserna och det ser så fridfullt ut.

Sista stoppet var China Town (lite otippat kanske med ett sådant i en kinesisk stad...) och Yu Garden. Jag har varit där förut och det finns många bilder på den här bloggen från det besöket så om du är intresserad är det bara att göra ett sök. Så, med andra ord tog jag inte många bilder denna gång, men jag kunde inte hålla mig när jag gick förbi denna kvinnliga städerska som uppenbart helt uttröttad av sina sysslor helt sonika somnat sittande på en tröskel till en av paviljongerna i trädgården. Jag tycker bilden är så talande för hur hårt arbetande kineserna är. En bild säger mer än tusen ord...

Ta en närmare titt på denna bild. I förgrunden till höger ett klassiskt kinesiskt tehus, i mitten hus från början av 1900-talet och i bakgrunden en av Shanghais alla skyskrapor. Det här får bli avslutningsbilden från detta besök i Shanghai. Konferensen har varit väldigt givande och inte minst för att jag fått träffa vår nya förläggare av Working Mother i Indonesien, som var här. En bra vecka kort sagt. I morgon bär det av hem till min älskade familj och Världens Bästa Ekerö - ska bli underbart.

By by Shanghai för denna gång!

Shanghai dag 2 - "Dessa kvinnor jobbar ju mycket mindre nu..."

2011-11-16T06:47:00.000-08:00

Om du är enda barnet till två föräldrar som också är enda barnet till sina föräldrar och dina föräldrars generation och deras föräldrars generation har fått kämpa hårt för att överleva och sedan lyckats ta sig så långt så att de i alla fall fått knacka på dörren till en livsstil som inte enbart erbjuder enorma umbäranden utan kanske till och med värme, mat på bordet, tak över huvudet och - vem vet - möjligtvis även en TV. Ja, då kan man kanske tänka sig att det finns en del förväntningar på dig om du får tillgång till skola och en karriär i världens starkast växande ekonomi.

Idag har jag suttit med i lite olika work shops för kvinnliga mellan- och topp chefer i internationella företag som opererar här i Kina och runt om i Asien och de flesta kinesiskorna uppvuxna på -70 och framför allt -80 talet berättar samma historia: Pressen på att de ska uppfylla alla drömmar som deras föräldrar och mor- och farföräldrar bär på är enorm.

Den bild av sin uppväxt många av kvinnorna berättade om kretsade kring allt från att plugga till dess att man somnar till att mottas av föräldrar hemmavid som, när man visar resultatet från ett prov i skolan, inte gläds över de 97 av 100 rätt man lyckats med på provet utan som blir ledsna och arga för de 3 frågor man missade. Man fick inte välja sin utbildning själv och när man väl var klar med skolan och skulle börja jobba så kände man att man ville ha ett jobb som föräldrarna kunde känna stolthet över. Det mesta kretsade kring att med sin karriär och sitt föräldraskap göra andra människor glada och detta utan någon som helst tanke på sig själv.

Jag frågade några av dom hur dom skulle känna det om helt plötsligt vare sig föräldrar, chefen eller barnen brydde sig om allt de gjorde för deras skull och de blev tysta ett ganska långt tag. Min fråga var försåtlig. Jag vet ju att det kinesiska samhället är oerhört relativistiskt vad gäller människans värde och jag tänkte att jag kanske skulle kunna skaka om dom lite och få dom att reflektera över att de faktiskt kan må bra för att de är de människor de är och inte för att de gör vad andra förväntar sig av dom. Efter ett tag var det en som lite försynt sa: "Jag tror jag kan prata för oss alla här och vi vet nog inte riktigt."

Efter work shopen sprang jag på en av arrangörerna som heter Kitty (kvinnan i cerise kavaj längst till vänster på bilden här ovan) och vi småpratade lite om vad jag fått höra och om de kinesiska kvinnornas arbets- och privatlivssituation i största allmänhet och då säger Kitty: "Jo, men du vet det har ju skett förbättringar för kvinnor anställda i de internationella företagen jämfört med hur det är för de som arbetar statligt. Dessa kvinnor jobbar ju mycket mindre nu. I statliga bolag jobbar de fortfarande i snitt 78h i veckan medan kvinnorna som är här idag, de som är anställda i internationella bolag, de jobbar numera bara 73h i snitt per vecka...

God natt från Shanghai!

Shanghai dag 1 - Mångfald eller enfald...

2011-11-15T05:34:00.000-08:00

Lite behagligare temperatur den här gången, var det första jag tänkte på när jag kom ut från flygplatsen och mötte vad som närmast kan beskrivas som en fantastisk vårdag. Senast jag var här var i början av juli och då var det betydligt varmare. Över 40°c och superfuktigt, men det var inget man kunde läsa om i lokala medier inte. Eftersom det är förbjudet att arbeta i Kina när det över 38°c, så står det nämligen aldrig att det är varmare än 37,5°...

Idag har jag deltagit i en konferens som vår tidning Working Mother arrangerar här och temat var Global Diversity Best Practice, d v s en hel dag om mångfald. Mycket intressant. Mångfald kan ju naturligtvis handla om så mycket; inte enbart kultur utan även om till exempel man/kvinna, gammal/ung och så vidare. När Andrés Tapia, VD för Bonnier bolaget Diversity Best Practice, skulle summera och avsluta dagen visade han några tänkvärda tavlor av den i Berlin bosatta kinesiska konstnären Yang Liu från hennes utställning "East meets West" där hon visar på kulturella skillnader mellan väst och Kina. Blått är väst och rött är Kina. Bilden här ovan heter "Hantera Problem" och är ganska talande, skulle jag säga.

Den här bilden heter kort och gott "Party"...

Den här "Chef"...

"Åsikt"...

Och till sist har vi illustrationen av skillnaden på hur vi ser på en "kö". Jag tycker Yang Liu's bilder är klockrena. De visar på så många sätt hur uppfattningen och synen på olika fenomen och om vad som är "normalt" skiljer sig mellan väst och Asien. Titta på bilderna igen, en och en, och lek med tanken på vad de i väst tycker om de i öst och tvärtom. Sedan på vad som är rätt och vad som är fel...

Nu är klockan snart tio på kvällen och för en gångs skull så kommer jag att komma i säng hyfsat tidigt - härligt! God natt från Shanghai!

Delhi dag 3 - Ett besök i verkligheten...eller...

2011-10-12T12:38:00.000-07:00

I morse när jag vaknade och tittade ut genom fönstret från mitt hotellrum och såg på den tidiga morgontrafiken som rörde sig in mot Dehli så insåg jag att jag sedan jag kom hit i måndags morse inte hade varit utomhus mer än två timmar och då räknar jag in taxiresan från flygplatsen och en och en halv timme som jag tillbringade vid poolen i måndags eftermiddag. Jag tänkte att det var tur att jag varit här i Delhi tidigare och hunnit turista lite, för det skulle nog inte bli så mycket mer tid utanför hotellet innan taxin bar av tillbaka till flygplatsen i morgon bitti. Men så i kväll blev det i alla fall lite till av Indien utanför hotellet - dock i Disney-tappning...

För vid sex-snåret blev vi bussade från hotellet till en nöjesparkliknande anläggning som hette "Kingdom of Dreams" och som beskrev sig själv på diverse skyltar som "An Incredible Indian Experience". Jo, det kan man säga.

Stället var rätt så spektakulärt och kan väl närmast beskrivas som vad som skulle kunna ha varit Saddam Husseins eller Muammar Gaddafis palats då det begav sig - fast i Indisk stil då. Pråligt och stort, mycket guld och överdåd. Kulisskänslan över hela bygget var dessvärre ganska påtaglig.

Lite strategiskt utplacerade här och där uppträdde dansgrupper i olika mer eller mindre dramatiska utstyrslar.

Personalkostnaderna är låga i Indien, så vad sjutton; in med tjugo, trettio dansare till! Det gillar säkert utlänningarna...

Den här bilden höll på att kosta mig min iPhone och att bli offentligt förnedrad med att bli utslängd inför hela magasinsbranschen. Av någon obegriplig anledning var det totalt fotoförbud i den enorma teater som vi blev instuvade i för att underhållas av Hindi-musikal på temat "Zigenarprinsen"i dryga timmen. Arrangörerna hade nog inte riktigt hunnit tänka färdigt, för hela föreställningen var på Hindi och det var inte så många av konferensdeltagarna som kunde det...om jag säger så... Men dansnumren, musiken och hela produktionen var fantastisk och det ville man ju så klart föreviga. Men icke! Personalen var på en som iglar och hytte med fingret. Man kan som sagt verkligen undra hur de tänker. Här kommer några hundra utlänningar och många är imponerade och vill ta bilder och förmodligen, likt vad jag gör, lägga upp dom på Facebook eller i bloggar. Bra marknadsföring kan man ju tycka, men det tyckte inte Indierna.

Efter musikalen så bar det ut på trappan till teatern för att se fyrverkeri. Effektfullt i den Indiska natten!

25°c, vindstilla, fullmåne och en helt underbar kväll under Indiska himlen. Men indierna hade en gigantisk restauranggata i gammal Indisk/kolonial stil inomhus med fake-himmel. Där serverades det middag i svalkande air condition luft. Så blev det med besöket i verkligheten utanför hotellet...

Men det har i alla fall varit tre bra dagar här, indierna är underbara och det är kul att uppleva att man börjar känna allt fler i branschen och det har blivit många kära återseenden. Men även nya bekantskaper, nya idéer och möjligheter har faktiskt öppnat sig. I morgon bitti bär det av hem till familjen på Världens Bästa Ekerö för att fira helg - ska bli underbart. Godnatt och by by Delhi för denna gång!

Delhi dag 2 - Bra service...

2011-10-11T12:15:00.000-07:00

"Mr, välkommen till Hotel Hotellet, låt mig ta era väskor" brukar vara hälsningsfrasen man möts av när man kommer fram till hotellet, lyckats göra sig oskyldig hos taxichauffören och lämnat taxin. "Oh...puh", tänker man när bellboyen börjar rycka i ens väskor och så haspar man ur sig något i stil med: "Tack, men nej tack. Jag tar mina väskor själv. Det är okej. Jo...helt säkert; jag kan dra min väska själv, inga problem, det är lugnt!"

Och så har man gjort det: Man har just tackat nej till service. Men vad är egentligen service? Vad avböjde jag? Ja, i fallet med väskorna så får jag förvisso dra min väska upp till rummet själv. Men å andra sidan så slipper jag ju vänta på mina väskor i trettio minuter. För att inte tala om att jag slipper den drickssuktande förevisningen av rummet och den obligatoriska personlig introduktionen till sådana nydanande uppfinningar som... "Lyset till rummet, här slår man på det genom att sticka in nyckelkortet i dosan här på väggen och här är toaletten och här... ja här är minibaren" o s v.

Vid middagen i kväll så pratade vi om vad som egentligen är bra service och historierna på service som i själva verket var dålig service saknades inte. Eller vad sägs om min kollega som gick på muggen och när händerna skulle tvättas efteråt fick hjälp att tvåla in dom och torka dom torra med en handduk av toalettservicepersonalen? Å visst är det ändå rätt märkligt hur vår inställning till service förändras och hur begreppet är relativt? Ta till exempel hur vi förr handlade i butik över disk och där någon plockade ihop och packade våra varor åt oss. Idag gör vi allt själva och skulle bli grymt störda om vi tvingades stå och vänta vid en disk på att få "service". Någon berättade om ett flygplatshotell där man fick göra allt själv; från incheckning till att plocka mat i kylskåp och värma i mikrovågsugnar och hur han upplevde det som otroligt bra service att slippa en massa personal som ställde frågor och var i vägen. Det låter onekligen effektivt, men också lite tråkigt och sett ur det perspektivet tror jag nog ända jag kan stå ut med lite missriktad service ett tag till. Det går inge större nöd på mig här... Godnatt från Delhi!

Delhi dag 1 - Det löser sig...

2011-10-10T12:02:00.000-07:00

Visst, jag erkänner; mitt jobb har sina fördelar, helt klart. Men ta en dag som idag... Först en lång flygresa i en inte allt för bekväm flygstol, sen landar man i ottan och skallen känns som en kola. Bara för att mötas av ett svinkallt hotelrum - AC'n ville liksom inte lugna ner sig - och man måste gå genom konferensvåningen när man ska till poolen och sen när man väl lagt sig tillrätta på solsängen så var det flera flugor som var rätt besvärande faktiskt. Sen var det så varmt i luften att man nästan frös när man badade i poolen. Duschen i badrummet hade en massa konstiga kranar och en stor sil i taket och man kan omöjligt räkna ut hur den funkar med mindre än att man får sig en kalldusch. Och trafiken, ja herre Gud, trafiken... Det tog säkert 20 minuter när man skulle genom biltullen in till centrum för kvällen reception och middag. För att inte tala om att man knappt förstår vad många utav Indierna säger. Ja, mitt jobb kan faktiskt vara ganska jobbigt!

Haha...inte alls faktiskt! Jag ville bara prova på att hitta "fel" och det är sannerligen inte svårt, men vart leder det; vem blir lyckligare utav det?

Nä, bättra att fokusera på "bottom line" och det är att väldigt få saker i livet egentligen är något problem och att jag faktiskt för det mesta har det hur bra som helst. Kanske är det den känslan som Indierna fångat. För ta en titt på bilden här ovan. Personerna på bilden sitter där och klipper och klistrar eller spikar och filar på golvet i konferenslokalen som inom mindre än 18 timmar ska vara fint inredd med scen, ljud och ljus, utställningar, stolar drycker och snacks då de flera hundra konferensdeltagarna anländer. Det är varmt, dammigt och luktar skit. Saker ligger överallt och människor springer fram och tillbaka med väggar och högtalare med mera. Själv blev jag stressad bara av att slänga ett öga in i lokalen när jag råkade vandra förbi. De glada Indierna verkade mer ha inställningen, "det löser sig..."

Beijing dag 2 – Jaga människa…

2011-09-09T10:26:00.000-07:00

Visst kan man ibland undra vad det är som egentligen händer i huvudet på de som blir riktigt rika snabbt. Ja, i alla fall vissa kineser. För här; i det kinesiska samhället där man har sådant drag i ekonomin så att allt är möjligt för den som har pengar bygger man den ena skyskrapan större och märkligare än den andra, lyxkonsumerar mer svindyra klockor och juveler än någon annan stans, har Ferrari-bilar som lyser illgula i Beijings oändliga bilköer och investerar i och bygger den ena restaurangen som är mer extrem och utflippad än den andra. Bara för att nämna något. Men när man har konstaterat att det är så är det inte utan att man lyfts till en helt annan nivå när man får berättat för sig att det tydligen finns jaktresor till Ryssland som anordnas för välbärgade och (förmodar jag…) uttråkade rika kineser och där deltagarna betalar en miljon amerikanska dollar för att få jaga människa. Ja, du läste rätt… JAGA MÄNNISKA! Man skjuter med skarp ammunition för att döda och enligt en förläggare jag träffade idag så förekommer sådana resor och det är avhoppade KGB-agenter och ryska specialförbandssoldater som mot en rejäl ersättning under tre dagar i ryska skogar låter sig agera villebråd för hugade kinesiska jägare. Tydligen ingår det som mänskligt villebråd att ett visst antal gånger exponera sig för de kinesiska jägarna så att de får en ärlig chans att träffa… Vilken historia, va!? Annars idag så kan konstatera att det inte blev någon "Spicy Rabbit Head" som jag hade blivit lovad av våran värd i går kväll, men väl hare till lunch på restaurangen på bilden här ovan. En av alla dessa utflippade restauranger där allt är möjligt. Varför inte ha en häst i naturligt storlek som golvlampa till exempel…

I morgon bär det av hem till min älskade familj och Världens Bästa Ekerö. By, by Bejing!

Beijing dag 1 - En dag på jobbet i Långtbortistan...

2011-09-08T09:18:00.001-07:00

Tänk dig att så här i slutet av sommaren få resa bort till värmen, se nyaexotiska platser, möta nya kulturer, träffa intressanta människor, höra omtumlande levnadsöden, lyssna till engagerande visioner, äta och dricka gott. Låter inte så dumt va!? Men om allt det där ska ske i Beijing; nästan på andra sidan jordklotet, klämmas in på 48 timmar och man själv har höga ambitioner om att nå affärsmässiga resultatŠ Inte fullt lika exalterande, eller? Vilket som är det en sådan tur jag är ute på nu. Med det sagt så finns det inte idag så där värst mycket att förtälja vad gäller spaningar utanför arbetet. Det har varit fullt upp med möten hela dagen följt av middag och nu är klockan midnatt och det är dags att sova. I en säng...vilket ska bli skönt efter "knök och bök sömnen" i natt på planet hit. Jo förresten... I morgon är jag utlovad "Spicy rabit head" till lunch. Återkommer om den upplevelsen...

God natt från Beijing!

Bangkok dag 3 - Hemåt till Världens Bästa Ekerö...

2011-07-08T05:28:00.000-07:00

Vaknade tidigt i dag, en bra stund innan tiden jag satt klockan på. Så jag gick ner till poolen. Det var säkert redan över trettio grader i luften så doppet i poolen var ren njutning. När jag simmat några längder la jag mig, slöt ögonen och bara njöt av solen – vilken start på dagen!

Tio dagar, två länder och fyra städer. Det känns som om huvudet är fullt nu och det ska bli otroligt skönt att få komma hem. Jag saknar Pranee, Olivia, Lucas och Denise otroligt mycket. För mig är det alltid jobbigast att vara borta från familjen när jag närmar slutet av en resa – man längtar så det gör ont ibland – och det är alltså där jag befinner mig nu.

Klockan är snart halvåtta på kvällen och efter en halv dag av möten och den andra hälften på en konferens så är jag tillbaka på hotellet för dusch och packning. Planet går strax efter midnatt lokal tid. Det har varit en bra resa och jag har lärt mig mycket. Fascinationen för den här delen av världen blir bara större och större för var gång jag är här. Dags att säga hej då till Asien och Bangkok för denna gång och bege sig hemåt till Världens Bästa Ekerö!

Bangkok dag 2 - Det är nog bäst att försöka leva i nuet...

2011-07-07T10:01:00.000-07:00

"Så kan man inte göra" är ett ganska vanligt uttryck i Sverige och vi är oftast dessutom ganska duktiga på att förklara varför. "Det går inte, för att tänk om palmträdet växer sig jättestort; då kommer det ju att bryta sönder väggen. Eller tänk om palmen helt enkelt blir gammalt och rutten och blåser omkull; då riskerar ju trädet att ta med sig hela huset på vägen ned." Ja, så kan man säkert tänka sig att vi skulle resonera om någon kom på den intressanta idén att låta ett träd få växa utmed husväggen och sedan öppnade ett hål för trädet i överhänget på taket så att det kunde växa vidare mot himmeln. Här i Thailand går man inte omkring och funderar så mycket över konsekvenser. Man gör det som är praktiskt för stunden, - man tar den enkla vägen – och idag har jag flurat lite över det där….

För visst är det väl så att långsiktighet och konsekvensanalys sitter i hop? Man har väl ingen anledning att tänka så mycket på konsekvenserna av sitt handlande om morgondagen känns avlägsen, menar jag. Men varför känns thailändarnas morgondag så avlägsen i så fall? Kan det kanske vara så att hela det kortsiktiga thailändska tänkandet helt enkelt är en produkt av en mer utvecklad förmåga att leva i nuet än vad vi svenskar har? Att vi i Sverige helt enkelt hela tiden är på väg mot nästa mål och att följden av den jakten är att vi måste tänka i termer av konsekvens på ett annat sätt än thailändaren?

Men att fånga dagen och att leva i nuet är inget man lär sig över en natt. För den thailändska taxichauffören är det säkert lätt och han känner nog stor livskvalité här och nu av att kunna titta på TV när han kör runt mig i sin taxi, men för mig gör det bara ont i magen. "Carpe Diem nu Bergman (!)", tänker jag när den TV-tittande taxichauffören sveper fram som en tok genom Bangkoks gator samtidigt som han skrattar högt åt vad det nu är de flamsar om på TV:n som han ställt upp mot vindrutan fram. Ja...för det lär nog inte bli någon morgondag…

Men det gick bra och nu är jag hemma på hotellet och ska snart sova. I morgon är det sista dagen här och sen bär det av hem. Godnatt från Bangkok!

Bangkok dag 1 - Back in Bangkok...

2011-07-06T11:46:00.000-07:00

Så trevligt det är i Bangkok. Människor som ler och är hjälpsamma, värmen, den goda maten, det anspråkslösa, kontrasterna. Jag är en stor vän av det Kina jag mött. Men en konsekvens av att kineserna är så effektiva är att de kollektivt ger ett intryck av att inte riktigt se dig som individ. Visst vimlar det av kineser som ser dig, som visar uppskattning, vänlighet, generositet, välvilja och så vidare. Men helhetsintrycket är något annat och man tänker inte så mycket på det när man reser från Kina hem till Sverige (värt att reflektera över varför det är så...hm...), men när man reser från Kina till Thailand; ja, då märker man skillnaden ordentligt. Bangkok är en stad jag verkligen kan tänka mig att bo i eller egentligen bo straxt utanför - som vi bor på Världens Bästa Ekerö. Undrar var Bangkoks Ekerö ligger...

När man kuskar runt mellan städer, flyger och jobbar sent på kvällarna så tar det, för mig i alla fall, stop efter ett tag. I går kväll när det var dags att gå till sängs kände jag att jag var helt slut. Lyckan var därför stor när jag tittade i mitt schema och insåg att jag hade mitt första möte var ett lunchmöte. Så idag började jag soft: Sov till nio, åt frukost, kollade mail, tränade och gav mig själv en halvtimme vid poolen - underbart!

Efter dagens möten hade jag stämt träff med två vänner på restaurangen "La Table De Tee" (www.latabledetee.com) på Saladaeng Road i Silom. Maten var utsökt och det var verkligen en stor glädje att få träffa mina vänner igen. Det blev mycket att uppdatera och sen diskuterade vi politik, religion och annat som jag älskar att ventilera - väldigt roligt! Jag hoppas Pranee och jag snart får till det så att vi kommer i väg hit för att jobba ett par år. Den här stan är skön, regionen är rätt och timingen är klockren. Det känns ruggigt bra att vara "back in Bangkok"!

Guangzhou - Filosofiska samtal...

2011-07-05T11:07:00.000-07:00

Tisdagen var händelserik. Vaknade i Guangzhou, jobbade större delen av dagen och panikturistade resten och ska snart, efter en några timmars flygning, knyta mig i Bangkok. Visst är jag trött, men oj vad många intryck och lärdomar - härligt!

Dagens rubrik antyder "svåra frågor" och det blir det mer av längre ner här för den som är road, men först lite sightseeing...

Här är några bilder från Guangzhou och Shamian Island. Det gamla consession-området i Guangzhou som när det begav sig på 1800-talet var uppdelat i en fransk och en brittisk del. Visst är det vackert!

Stan har gått från skitig men framgångsrik industristad till snudd på Singaporianskt städad och välorganiserad och stad med identitetskris. "Beijing är den kulturella och politiska huvudstaden, Shanghai det internationella business-centret men vad är vi nu för tiden", frågade den lokale publishern retoriskt. "Den lokala regeringen säger att vi ska bli IT-staden, vi ska bli som Singapore, men vi får väl se", sa hennes kollega. Ja, vad vet jag tänkte jag. Här är varmt och fuktigt som i en ångbastu, inga stränder, Beijing är Beijing och Shanghai är Shanghai och Hong Kong ligger en och en halv timme bort med bil - inte lätt... "Ja du vet, vi kineser har ju inga egna idéer. Vi är helt enkelt hopplösa på att skapa så vi behöver förebilder som vi kan...vad ska jag säga...hm...ja...liksom låta oss inspireras av... och Singapore är ju ett ganska tydligt koncept som man kan kopiera...eh...inspireras av..." Det var en skaplig Freudiansk felsägning, tänkte jag.

Annars är det mesta i stan nytt och modernt. Vi tog en promenad till värmen faktiskt knäckte min kinesiska vän och vi kippande efter andan lyckades ta oss in på ett kafé för AC-svalka. Guangzhou har utöver Shamian Island egentligen inga historiska landmärken vad jag förstår, utan i Guangzhou, precis som i så många andra kinesiska städer, handlar det om att skapa nya och den ena byggnaden är mer fantasifull än den andra. Tornet i bakgrunden på bilden där jag är med är det nya TV-tornet och torget jag står på är platsen man ska låta sig fotograferas på med tornet i bakgrunden om man som kines ska skicka bilder till sina vänner och visa att man varit i Guangzhou. Tornet är självklart världens högsta TV-torn - vad annars.

Under lunchen hamnade vi i ett långt samtal om dödsstraff och jag fick mig helt klart några insikter. Jag vet inte hur samtalet hamnade där, men det gjorde det i alla fall och jag blev nyfiken på hur mina kinesiska vänner såg på saken och de förklarade att det förvisso själva var av annan åsikt men att deras analys av det kinesiska samhällets inställning var så här...

"Vi kineser har en relativ inställning till människolivets värde. Inte som ni i väst som ser människovärdet som absolut. Ert samhälle är byggt på grekisk filosofi och kristendom och det senare har givit er en uppfattning om att Gud har skapat människan och att alla människor är lika mycket värda inför honom. Låt oss ge dig ett exempel hur det kinesiska samhället fungerar och tänker: Om en kinesisk förälder blir fly förbannad på sitt barn så kan han eller hon säga JAG SKA DÖDA DIG. Då kanske barnet säger, DET HAR DU INGEN RÄTT ATT GÖRA. Då svarar mest troligt föräldern, DET HAR JAG VISST, FÖR JAG HAR SKAPAT DIG. I vårt samhälle är människor olika mycket värda; kejsaren eller landets högsta ledning är mer värda än arbetaren och barnet är mer värt för föräldern än för staten och när det kommer till domstolar och straff så dömer vi inte för själva brottet utan vi dömer brottslingen. Om en person har gjort lite olika småbrott och sen går och dödar någon så är det ett karaktärsdrag och sådana människor har vi ingen nytta av i samhället så då dödar vi dom - ger dom dödsstraff helt enkelt. Om en i övrigt klanderfri person med makt dödar någon så kanske han eller hon får dödsstraff, men ett uppskjutet sådant så att det finns tid att muta sig ur det hela och komma ut som fri. Att ha folk i fängelse kostar pengar, så då ställs människolivet i relation till vad det kostar. Är det värt att hålla en fånge och mördare vid liv - vem vill betala för det? Man ska heller inte glömma bort att kinesen tror på reinkarnation, så att dö är inte lika dramatiskt som för den kristne, som ju ska dömas efter döden. Den kristne måste ju sköta sig när han/hon lever, men för kinesen så handlar det inte om himmel eller helvete utan om att bli gris eller kejsare. Och hur det än är så har grisar det bättre än vad det verkar vara i ert helvete..."

"Men vad är det ni egentligen säger här", försökte jag. "För om ni inte är rädda för att dö, då borde ju dödsstraffet vara helt verkningslöst?" "Jo", sa mina vänner. "Men det finns ju också ett moment av hämnd som alla som inte är dömda till hårda straff kan glädjas över."

Samtalet som vi hade tog tag i mig och jag hade svårt att släppa tanken på hur fruktansvärt olika vi kanske ändå är i en så, för västerlandet, viktig fråga som människovärdet. Jag tänkte också på hur våra kristna värderingar allt mer sällan erkänns och tillerkänns sin stora betydelse och hur Sverige skulle se ut om Gud och kristendomen helt suddades ut och alla beslut i vårt land blev relativa. Vi tror så lätt att alla människors lika värde kan kombineras med en relativ syn på människolivet, men det går ju inte.

Vi förkastar dogma med absoluta kristna sanningar trots att de utgör fundamentet för så mycket vi går omkring och tar för givet varje dag. Vissa kallar sig till och med Humanister, surfar glatt på resultatet av kristendomens värden men förnekar dess fortsatta betydelse för vår samhällsbyggnad - vilket geschäft!

Jag tycker att man i den beskrivning mina kinesiska vänner tecknar över deras relativistiska samhällsordning lätt kan se hur unik och värdefull kristendomen är för människans absoluta värde och hur illa det kan gå om vi låter livets värde bli relativt.

Det var tankar för dagen det... :-) Godnatt från Bangkok!

Shanghai dag 3 – Mot Långtbortistan…

2011-07-04T10:02:00.000-07:00

Måndag och arbetsdag i Shanghai. Idag har jag åkt runt och träffat förlag och personer i Shanghais magasin- och mediaindustri. Otroligt intressant och väldigt trevliga människor. Vilken stad det här är; så internationell och samtidigt så kinesisk. Varmt och fuktigt, ja visst, det riktigt kokar av affärsmöjligheter och man vill flytta hit direkt och sätta tänderna i guldet. På lunchen blev jag bjuden på "M On The Bund", en restaurang som namnet antyder ligger precis på The Bund – strandpromenaden/kajen nere vid Huangpu-floden. Läckert ställe. Jag fick lära mig att den första "M-restaurangen" startades i Hong Kong för över tjugo år sedan av en australiensisk kvinna som kom som nanny till stan. Hon var energisk och lyckades få med sig sin arbetsgivare och ett antal förmögna vänner på att finansiera hennes ide om att starta en av de första restaurangerna som inte låg i ett hotell, utan var fristående. Succén lät inte vänta på sig och efter några år blev hon lockad till Shanghai för att ta hand om en hotellrestaurang i en statlig hotellkedja. Men när hon drog igång med all sin energi och gjorde om allt så ruttnade den statliga ägaren. Hon drog därifrån och startade "M On The Bund" och efter det så har hon även lanserat "M" vid Himmelska Fridens Torg och byggt ett litet imperium (www.m-restaurantgroup.com). Kina är verkligen möjligheternas land i vår tid – Vilda Västern fast Östern och inte så vilt…eller nå't…

Nu har jag tagit mig till Guangzhou och för den som undrar var det ligger går det bra att klicka här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Guangzhou. Det är som Klas just påpekade på Facebook; svårstavat och lång bort i öster, men det bor tio miljoner människor här…

God natt från Guangzhou – Långtbortistan…!

Shanghai dag 2 - "A walk in the park..."

2011-07-03T09:45:00.000-07:00

Åhhh, vad skönt det var med sovmorgon - och jag måste varit grymt trött. Jag som nästan aldrig haft en sovmorgon som varat längre än till klockan nio, vaknade i morse vid tiosnåret (!!!) av att städerskan ville in. Först var jag grymt upprörd över att ha blivit väckt, men efter ett snabbt samtal med conciergen insåg jag att jag blivit räddad av gong-gongen; frukosten slutade serveras vid halv elva och jag skulle ju faktiskt iväg till mässan.

Jag hade kollat upp att katedralen i stan hette S:t Ignatius Cathedral eller Xujiahuj Cathedral och skulle ligga på Puxi Road i Xujiahui. Jag hade inte en aning om vart den låg, men enligt conciergen så skulle det ta ungefär femton minuter med taxi dit och på webben stod det att man hade en engelsk mässa klockan tolv. Ute var det otroligt varmt och fuktigt. Bara att ta sig mellan hotellentrén och taxin var en plåga i den fyrtiogradiga hettan och när taxichauffören knappt hade AC:n igång höll jag på att knäcka. Men jag bet ihop och tack och lov så väntade svalkande fläktar i kyrkan. Det är alltid roligt att gå på mässa runt om i Asien. Det mesta är sig likt hemifrån, men man har alltid egna varianter när det kommer till utsmyckning och musiken. Här i S:t Ignatius Cathedral var det t ex vackra kinesiska gobelänger i rött och guld runt altaret och sångerna man sjöng kunde lätt kallas gospel- eller frikyrkoinspirerade. Annorlunda...

Efter att ha gjort ett tappert försök att gå tillbaka till hotellet tvingades jag ge upp av hettan och tog en taxi hem. Jag hade en hel del arbete att klara av så jag jobbade några timmar och sen framåt kvällen tog jag mig en promenad i omgivningarna runt hotellet - "a walk in the park"...

I hettan samlades människor i parken under trädens skuggor. Gubbar spelade bordsspel, barnen lekte, familjer satt och åt och förälskade par pussades i gräset.

Sådana här utomhusträningsredskap blir allt vanligare i många länder, men hur pallar de gamla kvinnorna i hettan - obegripligt!

Och där var en liten gatumusikgrupp som spelade för några grånade herrar i ett hörn av parken...

På vägen tillbaka från parken till hotellet hamnade jag på en gata som gav en inblick i hur det kan se ut bakom kulisserna i denna imponerande och på många ställen mycket vackra och charmiga stad. Men även om det var rufft, enkelt och fattigt så fanns det där som jag bara sett i Thailand och något annat land tidigare; Det var förvisso enkelt, men det var ändå på något vis rent, människorna fräscha och framför allt så hade de värdighet.

Efter en middag på hotellet tillsammans med boken, mera arbete och - duktiga jag - fyrtiofem minuter på löpbandet (idag igen!), så är det dags att knyta sig. I morgon väntar flera möten och på kvällen bär det av till Guangzhou, Kinas tredje största "mainland-stad". Godnatt från Shanghai!

Shanghai dag 1 - Härliga upplevelser ska delas...

2011-07-02T20:10:00.000-07:00

Jag har alltid haft en känsla av att flyg och flygplatser fungerar bäst tidigt på morgonen och i morse gick allt som på räls. Ur bingen i Beijing klockan fem och framme på hotellet i Shanghai klockan elva. Och vilket hotell det var! I går när jag blev strandad i Beijing så såg jag att hotellet jag skulle bo på i Shanghai, The Langham Place, hade ett hotel även vid flygplatsen i Beijing. Eftersom det inställda flyget ställdes in med så kort varsel riskerade det att kosta en natt i Shanghai om jag inte dök upp. Så jag tänkte att om jag bor på The Langham Place i vid Beijings flygplats och ber deras personal att boka av mitt rum för en natt av mina totalt tre planerade, så kanske jag skulle komma lättare undan.

Det fungerade. Så i morse anlände jag till Tha Langham Place här i Shanghai och om deras hotel vid flygplatsen i Shanghai var glassigt så var Shanghai-hotellet än värre. Ett helt nyöppnat, supermodernt designhotel med proffsig – om än lite oinkörd - personal välkomnade mig och väl på rummet kändes det som om den här helgen i Shanghai ändå kan bli riktigt skön och avkopplande.

Jag filmade lite med mobilen för att visa rummet för den som var intresserad, men lokala restriktioner har gjort att jag inte kunnat ladda upp den. Jag får försöka lägga upp den när jag kommer till Bangkok. Tillsvidare får vi hålla tillgodo med några av hotellets egna promotionbilder här ovan.

Idag har jag annars inte gjort många knop. Det har inte blivit mycket sömn de senaste dygnen så jag har varit ganska trött. Jag tog en promenad i den närmaste omgivningen och åt en McDonalds-lunch.

Såg skylten på bilden som stod vid entrén till en park och påminner medborgarna om att det kinesiska kommunistpartiet firar 90 år i dagarna och tänkte att om jag kunde göra om den lite och placera en bild av mormor där i mitten istället för hammaren och skäran så skulle den ju vara riktigt fin. Sen strosade jag ner i Xintiandi, vilket var ett mysigt område precis där hotellet ligger.

På eftermiddagen tog jag en tupplur (kändes lyxigt), var duktig och framåt kvällen sprang jag 45 minuter på bandet i hotel-gymet följt av en middag i sällskap med min bok på en italiensk restaurang inne i Xintiandis gränder. I morgon blir det sovmorgon – så skönt. Känns lyxigt att vara här, men det är som vanligt när man upplever något roligt, vackert, häftigt eller extraordinärt:

Man inser att de bästa upplevelserna är de man delar med någon man tycker om och Shanghai idag och The Langham Place i synnerhet hade jag velat dela med Pranee. Godnatt från Shanghai!

Bejing dag 2 – Kvar i stan var inte min plan…

2011-07-01T08:04:00.001-07:00

Egentligen är det märkligt att allt går så smidigt som det ändå gör. Jag menar, här skuttar man runt i världen och planerar på timmen när att man ska vara här eller där. Jag tänker speciellt på de gånger jag åkt hit till Beijing och arbetat bara några dagar. Jag har flugit ut från Sverige på måndag kväll efter att ha lämnat Lucas och Denise på skolan på morgonen och hunnit arbeta på kontoret fram till tre snåret. Landat i Beijing på tisdag morgon och börjat jobba efter en dusch på hotellet, för att sedan efter en fullgjord arbetsvecka sätta mig på planet vid två på fredagseftermiddagen och landa i Sverige lagom för att hinna vara hemma till middag med familjen vid sextiden på kvällen. Världen är verkligen liten i vår tid och det är lätt att ta för givet att allt ska fungera (som det ju nästan alltid gör) och att resande ska vara felfritt och relativt enkelt och bekvämt.

Med den glada, sköna och naiva ansatsen hoppade jag ur den kinesiska publisherns bil ute på Bejings internationella flygplats i eftermiddag. Jag tackade publishern för en mycket bra arbetsdag och för att han hade haft vänligheten att köra mig ut till flygplatsen, vände på klacken, tog mina väskor och vandrade in i avgångshallen så där lätt i steget som man bara är på fredagseftermiddagar när helgen väntar (kan ha med fredagsvinet på kontoret att göra ibland också…). Väl inne kunde jag på en skärm konstatera att mitt plan vara inställt så jag tog mig till en in-chekningsdisk för att höra vad som gällde – hur jag skulle göra nu. Den mycket vänliga kvinnan log och pekade bakåt där hon satt och sa: "misser Bellman, pläs go do the tigged tjäns disk ad ramb eijsch". Jag som börjar känna att jag förstår kinesisk engelska riktigt bra tackade för informationen och begav mig med mot "ramp H".

Köerna för att ändra biljetten var lång och stämningen dålig. Så fort någon gjorde minsta antydning till att trängas började folk att skrika. Till slut var det min tur och genom att lägga huvudet på sned på biljettdisken och försöka prata och lyssna genom den lilla springan mellan glaset och disken fick jag reda på att det inte gick fler plan till Shanghai i kväll men att jag kunde bli inbokad på en tidig kärra i morgon bitti. En jättesuck typ "Puuuh", fick jag ur mig och kvinnan på andra sidan disken, som redan tycktes ha åsikter om att jag lagt mitt huvud på hennes disk, lyfte blicken från skärmen och himlade med ögonen. "Well, äh misser, whåd do jo wånna do", sa hon och tittade nu ganska bestämt och uppfordrande på mig. Jag samlade mig och sa att jag accepterade den nya flighten, men att jag då faktiskt ville ha kompensation för det hotellrum i Shanghai jag med största säkerhet skulle tvingas betala för ändå samt pengar för mat och hotel här i Bejing – för övernattningen här som de tvingat mig till. "Is imbossibö, misser Bellman. Bad dåk do de manacher ad ramb jii". Sagt och gjort. Jag begav mig till "ramp J" i jakt på managern som skulle rädda firman från oförutsedda utgifter.

Väl framme vid "ramp J" så var det kaos. Men det var i stort sett bara ganska unga personer där så jag moppsade upp mig och trängde mig fram genom folksamlingen med en si så där hundra "excuse me" och vagnen som murbräcka. Killen som försökte hantera uppståndelsen såg väl sin räddning när det kom ett blekansikte – eller så var det den fina kommunistkina röda färgen som mitt ansikte så lägligt antagit som gjorde det – och han lyssnade omedelbart på min fråga. "Åh no misser, solly. Dis is ramb Jii, bad jo hav do go do ramb eijsch. Lååk ad di ändry tvälv and jå wiihl fand ramb eijsch misser."

Nu började jag ruttna rejält så när jag väl lyckades hitta managerdisken vid "ingång tolv" och "ramp H" var jag ingen glad kille längre. Nu var bara problemet att den sinnesstämning jag befann mig i var jag långt ifrån ensam om. Man skulle lugnt kunna säga att det började bli riktigt, riktigt dålig stämning i den kaotiska massa av folk som trängdes i folkhopen framför managerns disk. Folk skrek på varandra, hötte med nävarna, grät i sina mobiltelefoner och pekade finger år managern. Alla ville ha besked, information och – förmodar jag – pengar som kompensation. När någon lackade ur fullständigt och började slå i glasrutan och polisen kom springande kände jag att det var läge att avlägsna mig. Jag gav upp och begav mig med snabba steg till den allmänna informationsdisken där man hjälpte mig med att shuttle:a till närmaste hotel, som faktiskt bara låg tre minuter bort.

Där befinner jag mig nu och i morgon bitti ska jag göra ett nytt försök att ta mig till Shanghai. God natt från Beijing!

Beijing dag 1 – Vem vet, det kanske krattas i manegen…

2011-07-01T03:40:00.001-07:00

När jag vaknade i morse och tittade ut genom flygplansfönstret var utsikten ungefär vad jag hade väntat mig. Regntunga moln och dis bäddade in bergen när vi närmade oss Beijing. Jo, jag hade kollat väderprognosen för den här resan och den var bedrövlig: I princip genomgående 30 – 35 grader varmt, stora mängder regn, blixt, åska och en luftfuktighet som skulle få vilken cigarr som helst att njuta var att förvänta – så kan det vara… Vanligtvis så är ju vädret hemma sämre än dit jag ska när jag åker ut, men denna gång är det verkligen tvärtom.

Annars så är dagens snackis i stan premiärminister Wen Jiabao's citat i tyska och engelska medier i samband med hans besök i länderna här i veckan. Inför tyska medier konstaterade Wen Jiabao att Kina har stora sociala och ekonomiska problem och att det kommer att ta minst tio år att få rätsida på dessa och när premiärministern på Royal Society i London fick fick ta emot en utmärkelse för sin regerings enastående bidrag till forskningen så kom det mera: "Kina borde skapa en bättre politisk miljö och friare akademisk atmosfär", sa Jiabao och hävdade att hans land ska fortsätta implementera politiska reformer och uppmuntra individuellt tänkande i syfte att säkra en hållbar utveckling av landet. Sen kom den omtalade salvan… "Utan demokrati, finns ingen socialism. Utan frihet, finns ingen riktig demokrati. Utan garanterade ekonomiska och politiska rättigheter, finns ingen riktig frihet."

"Jag har läst andra uttalanden som Wen Jiabao gjort på samma tema tidigare", sa jag till en vän när händelsen kom på tal. "Jo, jag vågar knappt hoppas", sa vännen, la armarna i kors och tittade plirigt på mig. "Du vet, det skulle kunna vara så att Jiabao helt enkelt krattar i manegen. Nästa år det ju nämligen så att hela den högsta politiska ledningen ska avgå enligt plan och då skulle det kunna vara så att Jiabao tänker att det kan bli lättare för hans efterträdare att göra nödvändiga förändringar och politiska demokratiseringsreformer om han eller hon kan peka på att förändringarna ligger helt i linje med företrädarens linje." Vilket som så händer det helt klart saker på allra högsta ort i landet som det ska bli intressant att följa.

Dagen avslutades på en restaurang som, nu när jag sitter här och skriver, jag inser att jag inte tog namnet på men som i alla fall låg vid "Peoples Stadium". Stället var väldigt fint, bra mat, dryck och service men hade en del lustiga inrednings- och designinslag. Det här är en interiörbild från entrén. Huset är mycket gammalt och i traditionell stil och man har transporterat det från en avlägsen region ända till Bejing. Väl på plats har man byggt en stor glaskonstruktion över alltihop – som en ostkupa. Riktigt läckert faktiskt och väl värt att besöka igen...om jag bara kan komma på vad stället hette blir det också lättare…

Nu är klockan snart halv ett på natten och det är hög tid att gå och lägga sig. I morgon väntar en dag fylld av möten och sedan bär det av till Shanghai. God natt från Beijing!

Paris - Ett kärt återseende...i alla fall från min sida...

2011-06-16T15:41:00.000-07:00

Det var ett bra tag sedan jag var i Paris. Jag kommer inte riktigt ihåg när det var men det kan säkert vara över tjugo år sedan jag var här sist faktiskt. I dag var det Early Bird som gällde: Jag tog 07:15 planet från Arlanda till Charles De Gaulle och det var minst sagt med lite grusiga ögon jag rullade in i en taxi mot Paris och Hotel Costes i 1:a arrondissementet. Där skulle Anders - som kom inresande från Antwerpen - och jag mötas för lunch tillsammans med en förläggare. Det var lite grått och nästan höstlikt och staden tonade upp sig. Parisarna bar rockar och varma jackor i den nästan 20-gradiga värmen. Trafiken var galen, köerna enorma, skotrarna över allt och den ena parkeringen var värre än den andra. Väl vid hotellet hade solen tagit sig genom molnen och vädret var underbart. Jag kände mig lycklig och glad att vara tillbaka i denna fantastiska stad. Dessvärre var mina känslor inte besvarade. Hotelpersonalen satte nivån direkt genom att med enorm arrogans och klassiskt uselt engelskt uttal snäsa av mig när jag försökte hitta mitt sällskap: "Mister-ö...thöris-ö...növön hör vöjting-ö för jö. Plös-ö...dön't stönd hör-ö. Öther gösts-ö ör Cöming-ö..."

Och på den vägen har det fortsatt i dag kan man säga. Paris är så vackert och storslaget så att det känns i hela kroppen men samtidigt är fortfarande väldigt många Parisare så enormt arroganta att man tappar hakan. Arrogansen är precis den samma som för tjugo år sedan och oftast - om man klarar av att svälja oförskämdheterna - lika underhållande som då.

Anyway. Efter några möten och i väntan på middagen som vi skulle ha med en affärskollega tog Anders och jag oss ut på stan för en promenad i de närmaste omgivningarna. Det blev en ordentlig runda (var omöjligt att få taxi till restaurangen så vi fick gå) men kvällen var som ett vykort.

Nu är det dags att sova. I morgon bär det av hem igen - längtar!!!

God natt från Paris!

Istanbul dag 2 - Domedagsprofetian...

2011-05-10T22:28:00.000-07:00

När jag var liten så hade mamma och pappa DN och redan då hade jag en klar uppfattning om vilken som var den viktigaste och mest intressanta delen att lägga beslag på vid frukostbordet. Det var del ett, för där fanns utrikessidorna. Där kunde man läsa om vad som skedde i världen och i bland, om man hade tur, så kunde man uppleva hur poletten liksom trillade ner och man kände det som om man fick insikter om hur saker och ting kanske hängde ihop i världspolitiken och vad det i sin tur kunde ha för konsekvenser för Sverige. Det var alltid spännande och jag fastnade i läsandet och mina reflektioner kunde efteråt snurra i skallen i dagar när jag läst något intressant.

En av de saker som jag verkligen uppskattar med mitt arbete är möjligheten att få samtala med människor som lever i helt andra verkligheter och sammanhang än jag själv och i dag i en bil på väg från ett förlag i utkanten av stan till en restaurang vid Dolma Bache (bilderna i det här inlägget är från den restaurangen) så fick jag en sådan chans tillsammans med två förläggare. "Jag är rädd för att det ska bli inbördeskrig i Turkiet", sa en av förläggarna och jag mindes svagt ett tidigare samtal jag haft med en vän i Turkiet på detta tema. "Ja, för kurderna ser den arabiska våren och upproren runt om i arabvärlden som inspiration till att gå ut på gatorna och protestera i syfte att bryta loss sydöstra delen av Turkiet och införliva den delen med Irakiska Kurdistan. Turkarna i andra delar av landet kommer inte att acceptera det och det betyder krig", fortsatte hon.

"Man kan se tendenser till misstänksamhet, oro och missnöje redan mellan människorna i byarna och städerna runt om i sydöstra Turkiet och det växer", sa den andre förläggaren och fortsatte; "Det populistislamistiska regeringspartiet AKP försöker med alla stående medel till buds att vinna människornas röster i den delen av landet inför det stundande valet och på det sättet motarbeta separatisttendenserna, men jag är väldigt pessimistisk. Om oroligheterna sprider sig i Syrien och vi får enorma flyktingströmmar i söder in i Turkiet och kurderna gör uppror och kräver en egen stat så blir det inte lätt här." Jag tänkte på vad som sagts och kunde inte låta bli att lägga ihop mina egna tidigare funderingar kring framtiden i regionen och sa: "Ja, om man sedan lyfter blicken lite och ser hur Israel blir allt mer isolerad när tidigare arabiska bundsförvanter vänder dom ryggen, hur axeln Iran/Syrien/Hamas/Hezbolla påverkas av eventuella djupa politiska förändringar i Syrien, hur Iran tricksar med sitt kärnvapenprogram, hur USA rustar för att kunna använda baser i södra Turkiet i händelse av att Israel kräver åtgärder gentemot Iran och sedan dopar hela soppan med den gamla konspirationsteorin om att man inte kan bli vald som amerikansk president utan stöd av den Judiska och Israeliska lobbyn och att det är knappt två år till nästa presidentval i USA, så ser det verkligen inte så positivt ut!"

Vi satt alla tysta en stund och liksom smälte vår samlade domedagsprofetia under tiden vår chaufför med olika utfall visade vad han tyckte om sina olycksbröder och olyckssystrars sätt att köra bil i den kaotiska Istanbul-trafiken. "Men, vad vet man", försökte jag. "Ja, vad vet man", sa den ena förläggaren. "Ja, inte ett dugg egentligen", sa den andre förläggaren och samtalet gled över i vad vi skulle kunna förvänta oss att få serverat till middagen. Jag tittade ut genom fönstret på det livliga gatulivet som passerade utanför och hoppades egentligen mer än något annat att jag inte behövde oroa mig. För det är ju precis så det är; att ju mer man känner till, ju mindre säker blir man på sin sak och jag har säkert fått allt om bakfoten...

Istanbul dag 1 - Vårkänslor är uppenbarligen universella...

2011-05-09T14:27:00.000-07:00

Det är lite krispigt i luften här i Istanbul. Hemma var det runt 20-strecket när jag åkte, men här är det bara ungefär 12 grader varmt. Men oj vad det är vackert! Ni skulle bara se alla blommor och träd som står i blom - helt fantastiskt - det ger riktiga vårkänslor. Istanbul är en otroligt vacker stad på sina ställen och med den grönska som här råder nu så skulle jag säga att det är en svårslagen upplevelse att åka hit så här års. På tal om vårkänslor... På vägen in från flygplatsen in till stan så går färden utmed vattnet och mellan vägen och vattnet så ligger fina anlagda parker på rad. Parker kan som bekant användas till mycket och under de 25 år som jag besökt Turkiet har jag nog inte sammantaget sett så många kärleksstinna Turkar - än mindre samlade på så liten yta - som jag sett i dessa parker i dag. För när jag åkte där i taxin och betraktade de vackra parkanläggningarna upptäckte jag efter en stund att de var överallt: På filtar i gräset, i buskar, på bänkar, mot lyktstolpar och i gungställningar pussades och kramades infödingarna som aldrig förr. Vårkänslor är uppenbarligen universella...

Hong Kong dag 3 - En stilfull drill med utsikt...

2011-04-28T11:31:00.000-07:00

Inte sällan förundras man över vad som rör sig i huvudet på riktigt kreativa människor. Var kommer alla idéer från och finns det något stop - något slut - på skapandet eller kommer det alltid finnas människor som med sina infall, fantasier och visioner lyckas ge oss nya upplevelser i alla tider? Men så ibland så förstår man precis hur någon tänkt och då blir den kreativa lösningen och strålande idén - förvisso inte mindre genial - men ändå lite mindre magisk, mer lättförklarad kanske man kan säga. I kväll var ett sådant där ögonblick då det inte var så svårt att förstå hur allt gått till. Vi var och åt middag på den av designikonen Philippe Starck designade restaurangen Felix, högst upp i Peninsula Hotel på Salisbury Road i Kowloon och det var när jag gjorde ett besök på herrarnas som det kändes som att titta in i Philippe Starcks skalle. För vilken man skulle inte vilja slå en stilfull drill på en Philippe Starck designad herrtoalett framför ett gigantiskt fönster på 28:e våningen med utsikt över Hong Kong..,

Hong Kong dag 2 - Så kan man tydligen också göra...

2011-04-27T10:39:00.000-07:00

Kanske har du hört talas om Dragon Gate? Det i mina ögon mycket märkliga kinesiska kultur- och affärscentrum som började byggas 2004 och som fortfarande står ofärdigt utmed E4:an öster om Dalälven i Älvkarleby kommun. Jag läste en gång att Arbetsmiljöverket dömt ut de byggnadsställningar i Bambu som använts under byggnationen. I Asien är dock bambu den byggnadsställningsteknik som gäller när man ska bygga och renovera hus och så har man gått tillväga i många, många år. I morse när jag tittade ut genom mitt hotellfönster så upptäckte jag en kåk som var under byggnation alldeles intill och som du kan se på bilden här ovanför. Mitt rum är på 59:e våningen, så huset som de bygger på bilden är väl i alla fall fyrtio våningar och det är som du kan se gjort med hjälp av bambu som byggnadsställning. Så kan man alltså tydligen också göra göra och om man tänker efter... vad säger att stålställningar är bättre än bambuställningar, egentligen...?

Hong Kong dag 1 - Röda ögon, orakad och med håret på ända...

2011-04-26T09:09:00.000-07:00

Efter tretton och en halv timme i flygstol så stod man där med värkande rygg, en gom som man helst undvek att ens snudda med tungan vid av rädsla att aldrig få loss den och en tom blick som utan någon som helst kontakt med hjärnan förstrött såg bagagebandet som snurrade varv efter varv utan att ens producera något som liknade min nya rena och skimrande Samsonite-väska. "Välkommen till Hong Kong", sa chauffören som mötte upp med fin namnskylt med våra namn på när vi kommit ut ur tullen. In i ny Toyota-van med hybridmotor (undrar när den kommer till Sverige?) och iväg bar det, in mot Hong Kong-ön. Vid tidigare besök har jag tagit snabbtåget Airport Express, som tar tjugo minuter in till Central, men denna gång hade en kollega bokat Shuttle Sevice från hotellet. Det visade sig vara räddningen ur det komaliknande tillståndet jag befann mig i. För när vi väl var på väg så fick jag se Hong Kong från en helt ny vinkel och jag vaknade snabbt till liv. Hong Kong är verkligen vackert och storslaget med sin blytunga storstads-impact mitt i denna enastående natur omgiven av allt vatten - så härligt att vara tillbaka!

När vi kom till hotellet så hörde jag någon ropa mitt namn och där vid incheckningen stod en av mina kunder med hela sitt gäng som ska vara med på konferensen som vi ska hålla i här i tre dagar. Efter lite kindpussande och förhör om hur allt stod till med respektive familj och barn så sa hon: "Ja, och du ser verkligen ut som skit. Du ser riktigt sliten ut. Tuff resa eller...". Jag svamlade något om att Sverige låg på andra sidan jordklotet och att Lufthansa har usla stolar och kände mig ofantligt lättad när jag hörde "Mr Bergman" från mannen i incheckningen så att jag kunde ursäkta mig, vända mig om och lämna detta för mig ytterst påfrestande samtalsämne. Att påtala för någon att den är tjock, ful (eller för den delen ser ut som skit) är inte alltid något som människor i Asiatiska länder tycker är ett dugg märkligt eller olämpligt. För det är ju sant...!

Det fick jag senare även brutalt bekräftat när jag såg mig själv i spegeln i hissen: Säckiga, skrynkliga kläder med saker i alla fickor, röda ögon, orakad och med håret på ända. Jag var verkligen ingen vacker syn, det måste jag hålla med om.

Nu är klockan midnatt och vi har förberett det mesta inför morgondagen och hunnit med en god middag på Vietnamesisk restaurang i SOHO. Nu är det sängen som gäller. För man vill man ju inte se ut som skit i morgon...

God natt från Hong Kong!

Okomplicerat och bra...

2011-04-24T01:13:00.000-07:00

Påsktiden är speciell på många sätt. På ett personligt plan handlar det väldigt mycket om att få vara tillsammans med familjen, påskmiddag på Dalarö och att det var under påsken för några år sedan som jag konverterade till Katolska Kyrkan. När jag i går kväll och natt var på påskmässan i St:a Eugenia så påmindes jag som vanligt om min egen konvertering - framför allt vid förnyelsen av våra doplöften - och då tänkte jag på några rader som jag läste i en tidskrift för ett tag sedan. Det var John Henry Newman, ledaren för Oxfordrörelsen, som saligförklarades av påve Benedictus XVI i september förra året, och som om sin konvertering till Katolska kyrkan 1845, skrev följande:

"Vid min konvertering var jag inte medveten om någon inre förändring, intellektuell eller religiös. Jag var inte medveten om någon fastare tro på uppenbarelsens fundamentala sanningar eller om någon bättre kontroll över mig själv, min trosiver var inte större. Men det var som att komma i hamn från ett upprört hav och min glädje däröver förblir oavlåtligen till denna dag."

Precis så känns det; okomplicerat och bra...

I stället för i byrålådan nr 3: "The Fijian Song..."

2011-04-21T04:51:00.000-07:00

Mottagandet när Herrklubben landade på Fiji var ståndsmässigt... Minnena är fortfarande starka från vår fantastiska resa och det bar sig inte bättre än att det blev en sång. Så här lägger jag nu ännu en låt i stället för i byrålådan. Tryck play på spelaren nedan och lyssna på "The Fijian Song". Om du vill kan du följa låten genom bilderna nedanför.

Bula!

We took a ferry out from Nandi...

Island hopping seamed so handy...

We went up north;

to the Coral View...

Spend some days there by the blue lagoon...

But, then we had to leave,

we had to go, we couldn’t stay, no – Isa Lei...

The Fijian song was like a pray...

Isa Lei, Isa Lei

Isa Lei, na noqu rarawa

Mai Suva nanuma tiko ga

Our journey took us down to Kourovou...

Naviti Island, so natural...

And in the night, in a village nearby...

They served us Kava in the firelight...

But, then we had to leave,

we had to go, we couldn’t stay, no – Isa Lei...

The Fijian song was like a pray...

Isa Lei, Isa Lei

Isa Lei, na noqu rarawa

Mai Suva nanuma tiko ga

Bounty Island was short;

we went out on a boat,

sailed all the way to Castaway...

Tom Hanks coconuts said, “take me away”, but:

We didn’t want to leave;

didn’t want to go, no. It was a wonderful day, yeah – Isa Lei...

And the Fijian song was now our pray...

Isa Lei, Isa Lei

Solo

Isa Lei, Isa Lei

Isa Lei, Isa Lei (I´m coming back for sure)

Isa Lei, Isa Lei

Isa Lei, na noqu rarawa

Mai Suva nanuma tiko ga...

Självkännedom...

2011-04-10T11:47:00.000-07:00

Då har Denise slagit till med en klassiker i nivå med Lucas tidigare reflektion över sin personlighet ("Jag är teknisk som mamma och puckad som pappa..."). "Joho du mamma, det har du visst sagt, för jag har minne som en häst och är klok som en uggla", sa Denise när Pranee inte ville kännas vid att hon skulle ha lovat Denise att få ha vardagsrummet som sitt nya sovrum...

Beijing dag 3 - "His Master´s Voice"...

2011-03-24T08:33:00.001-07:00

När man besöker den här staden saknas det inte spaningar att berätta hem om och i dag har inte varit något undantag. Den första reflektionen för dagen var alla tysta och enkla människor som jag helt plötsligt började notera från taxifönstret på morgonen på väg till mitt första möte. De som ser ut att platsa i vilket National Geographic reportage som helst med sina väderbitna ansikten och grova väl använda kläder och som stilla plockar skräp i vägkanten, krattar en gräsmatta eller tömmer en papperskorg. De där outtröttliga människorna som hela samhällslogistiken förmodligen inte skulle klara sig utan, men som inte gör sig hörda utan bara finns där till alla oss privilegierades otacksamma nytta. Att dom orkar och tänk att man inte ser dom eller vill dom kanske inte bli sedda eller är dom rent av stolta?

Den andra spaningen var ett samtal med en blivande kund som berättade om att det fanns en växande ungdomsrörelse i Kina nu, med egen webbsajt och allt, som samlar unga vuxna som helt tar avstånd från sina föräldrar och inget vill ha med dom att göra (ja, hatar dom, sa hon faktiskt) på grund av att dom upptäckt vad deras föräldrars uppfostran gjort med dom. Dom anser att den traditionella kinesiska uppfostran är förtryckande och begränsande och bara handlar om att dom som barn och ungdomar har tvingats lyda sina föräldrar i alla livsval. Dom har inte fått umgås med vem som helst, välja inriktning på sin utbildning, gå och lägga sig, leka eller äta när dom velat, klä sig som de velat, vara ihop med den tjej eller kille som intresserat dom och så vidare. Enligt min blivande kund så går den traditionelle kinesen genom livet genom att först lyda sina föräldrar, sen skolan, sen chefen, sen barnen och sen sina föräldrar igen. Det är inte så att dom saknar ekonomiska möjligheter att kunna välja egentligen, men dom har ingen rätt utifrån den traditionella familjestrukturen att välja sin väg ändå. Detta lastar dom tydligen sina föräldrar för. Vilket gigantiskt samhällsproblem egentligen, om det skulle vara så, tänker jag och hur deprimerande måste det inte vara att känna så varje dag man vaknar!

Den tredje och sista spaningen för dagen har med bilden här ovan att göra. Om du tittar noga så ser du långa rader av vad som närmast ser ut som busshållplatser. Det är det inte. Noop, det är upphottade väggtidningar. Ja visst, precis sådana där som man kunde se på de sällsynta Rapport och Aktuellt-inslagen från gamla kommunistkina på 70-talet. Där partiblaskan var uppsatt på väggen och medborgarna gratis kunde läsa hur det stod till i landet och i världen. "His Master´s Voice" helt enkelt. Nu har väggtidningarna fått flytta in i värmen och har fått fina skåp. Jag förmodar att det är samma blaska som sitter där fortfarande lite svårt att avgöra för dom skriver så konstiga bokstäver men jag tror det i alla fall. Vilket somŠ I en stad där var och varannan västerländskt klädd person har en iPad känns det onekligen märkligt att samtidigt se att dessa, förvisso uppsnyggade men ändå, väggtidningar fortfarande finns och att människor faktiskt står och läser och de läser länge(!). Det var dagens spaningar det. I morgon har jag två möten sen bär det av till flyget. Räknar med att vara hemma lagom till fredagsmyset. Längtar!

By by Beijing och tack för denna gång!

Beijing dag 2 - Kinesisk curling...

2011-03-23T08:39:00.000-07:00

Det blev en lång dag i dag. Jag startade vid 07:30 med en och en halv timmas taxifärd ut till ett företag på andra sidan stan. Nu är klockan snart 24:00 och efter fem möten och en middag är jag tillbaka i mitt hotellrum och ganska mosig, minst sagt. Men allt har gått bra och det har varit mycket spännande - så jag ska verkligen inte klaga.

Dessutom; på väg mellan två möten i dag på eftermiddagen så lyckades jag fånga den här pappan, som kämpande med tre ungar på sin cykel körde slalom mellan stillastående (japp, köande...) och avgassprutande bilar inne bland hutongerna. Man har så lätt att klaga hemma i Sverige när man jäktar mellan barnhämtning och jobb eller tvärt om. Men titta på pappans ansikte på bilden...han har det inte lätt på riktigt han! Se hur han försöker ta sig fram, balanserande yngsta barnet på styret och se den lätt antydda paniken i blicken. Ungarna där bak däremot. Ja, dom är precis som vilka ungar som helt - förmodar jag: Dom har det hur bra som helst; sitter och småsnackar lite och har inte en aning om vad som händer där framme och vilken heroisk insats deras pappa gör. Men jag förmodar att det är så det ska vara: Barn ska få vara barn, helt enkelt.

Godnatt från Beijing!

Beijing dag 1 - Och med ens blir fult så vackert......

2011-03-22T07:59:00.000-07:00

TJUUUT!!!!!!! Tjingtjong pjong fjong long kadong kalsong...rundgång...TJUUUT...mera rundgång...HARKEL...laish an hjenlemen...TJUUUT...rundgång...wii aj nao to auos fjom laning in Beijing an we wil stat seoving brakfas...rundgång... Plis le us no if yo wn brakfas o no...rundgång...TJUUUUUUUT!!!!!!!!!

Ett sisådär sätt att vakna på kan jag berätta; när man tiotusen meter upp med grusiga ögon bakom sovmasken och med öronproppar i öronen efter fyra timmars hackig sömn ska återvända till verkligheten. Kineserna är bra på många saker, men engelska och finkänslig service är inte några av paradgrenarna.

Väl insläppt i landet och incheckad hade jag några timmar till första mötet för att fixa skräddaren, köpa jacka, och lite annat småfix. Och de tre timmar jag hade på mig blir nog allt som finns för något annat än att ha möten och sova det här besöket - ja, och blogga lite då också så klart. Den här resan kan bli något av ett rekord i möten faktiskt. Jag har fjorton möten på två och en halv dag inbokade...spännande...många timmar i taxi lär det bli också. Bara i morgon bitti så kommer jag ha åkt taxi i tre timmar redan innan jag anländer till mitt 11-möte!

Men när man sitter där och tittar ut genom vindrutan i ett vårvintersoligt Beijing kan man inte låta bli att reflektera över hur vackert det ändå är. På något vis kommer den här - i många stycken ganska gråa stad - verkligen till sin rätt så här i slutet av vintern. Det finns liksom något sorgligt vackert och nästan filmiskt i den småruggiga, men tidvis av vårvintersolen uppvärmda gatumiljön. Och där bland socialistarkitekturen, där träden fortfarande saknar alla blad och gräset bara fläckvis är grönt, mitt i en refug dyker det upp en gul buske som ett färglagt objekt i en svartvit foto och med ens blir fult så vackert...

God natt från Beijing!

I stället för i byrålådan nr 2 - "Love Song..."

2011-03-19T05:35:00.000-07:00

"All the love songs I could sing for you
Couldn’t stop me writing yet a new
So that I could put in words all that I feel for you
I love you so, my baby..."

En månad har gått sedan sist och det är dags att våga bjuda på sig själv igen med ännu ett alster här på bloggen i stället för i byrålådan. Om du trycker på "play-knappen" på spelaren nedan kan du höra min "Love Song" till min älskade Pranee. Det är bara ett litet intro i början om du tycker att det startar segt...

Tidigare låtdemos jag lagt upp och som du kan lyssna på här hittar du längst ned i högermarginalen under rubriken "I stället för i byrålådan..."

Berlin dag 2 – Pimp My Ride…

2011-03-14T15:19:00.000-07:00

Efter en typisk konferensdag med några bra och viktiga möten och många timmar av lyssnande på några mindre bra, ganska många hyfsade och några få lysande presentationer gjorde vi kväll framåt halvåttatiden. En snabb vända till hotellet för ombyte till mer bekväma kläder och sen bar det av till några Bonnier-kollegors hotell och en efterlängtad öl. Mmm…ölen är inte dum i Tyskland…

På väg till den Italienska restaurangen, Bocca Di Baccco på Friedrichstrasse, tog vi en sväng förbi Brandenburger Tur. Där hittade vi detta fina ekipage – en lokal version av ”Pimp My Ride”, fast på riktigt liksom.

Ja, vad ska man säga om det här då… bara i Tyskland, eller?!
Vilket som, så är klockan nu runt halv tolv och det är hög tid att gå och lägga sig. I morgon väntar ännu en konferensdag och sen är det hem till Världens Bästa Ekerö som gäller. Jag ser fram emot att vara hemma med familjen några dagar. På måndag bär det av till Beijing. God natt från Berlin!

Berlin dag 1 – Historien upprepar sig…

2011-03-13T15:47:00.000-07:00

Efter sisådär 35 år så är jag alltså tillbaka i Berlin. Det är helt klart en annan stad än den jag, som liten gossopran i Stockholms Gosskör, besökte i slutet av nittonhundrasjuttiotalet. I morse innan jag åkte hemifrån tog jag fram ett av mina gamla fotoalbum och tittade på bilderna från förra gången jag var här och det kändes verkligen som en svunnen tid. Bilderna var lite sådär blekta och lätt rosa i tonen som gamla bilder kan vara, frisyrerna var ganska långa, glasögonen av pilotmodell, byxorna utsvängda, T-shirtsen tighta och de äldre killarna hade tjusiga polisonger. Men framför allt så var det bilderna från Check-Point Charlie som väckte minnen till liv. Platsen där gränsvakter från USA och Sovjet stod öga mot öga och som på den tiden kanske var det mest spektakulära exemplet på murens fasansfulla konsekvenser och idiotin i att bygga in och beröva människor deras frihet.

Ikväll, på vägen till den mottagning som konferensen vi besöker här anordnat, gick vi förbi Check-Point Charlie och när vi, efter att vi fascinerat betraktat eländet som en gång pågick här, gick vi fram till en karta som visade hur muren en gång sträckte sig genom Berlin och byggde in Väst-Berlin. Då slog det mig hur korkade vi människor ändå är som låter historien upprepa sig och allt för sällan tar lärdom av våra misstag: Hur vi samtidigt som vi förfasar oss över Berlinmurens tidigare existens låter Israel bygga en likadan mur runt Palestinierna. Ja, det är verkligen märkligt. God natt från Berlin!

I stället för i byrålådan nr 1 - "Sommar på Ekerö..."

2011-02-20T05:32:00.000-08:00

Fram till i början av 90-talet gjorde jag en hel del låtar. Ja, man kan nog gott säga att det var en ganska stor del av mitt liv och hur jag umgicks med mina kompisar. Vi plinkade och plonkade på våra kammare och träffades i studion hos Torkel och lirade in, snackade, teoriserade och drömde. Det var en underbar tid.

Våren och sommaren 1993 gjorde jag två årstidslåtar: "Sommaren är här igen min vän" och "Om hösten". Den senare handlade om att uppleva härliga saker ihop med människor man tycker om och att sedan skiljas för att ofta aldrig mötas igen. När vi hade spelat in demon med den låten hade jag båtolyckan med morfar. Min älskade morfar dog och inget blev det samma igen. "Om hösten" fick en mening och innebörd som jag skulle gjort vad som helst för att slippa uppleva.

Med morfars bortgång försvann all lust att göra musik och när Olivia föddes och senare Lucas och Denise fanns heller ingen tid att göra musik och så var det i 16 år. Men under 2009 började jag i alla fall igen med stapplande steg och gjorde en jullåt och sen under sensommaren 2010 så blev det en låt om vännerna i Turkiet, efter semestern där. Nu när jag skriver detta så inser jag hur jag hopplöst fast jag tydligen är i att skriva om årstider - märkligt...

Vilket som. Förra vintern hittade jag i alla fall den andra av de där två årstidslåtarna från -93, "Sommaren är här igen min vän", bokstavligt talat i byrålådan. Jag spelade den för Denise och Lucas och dom gillade den. Så jag sa till Lucas - som var den som gick i skolan då - att han gärna fick ta med den till sin musiklärare Niklas och om Niklas tyckte att det var en bra idé så kunde dom ju sjunga den på skolavslutningen. Sagt och gjort: Lucas tog med låten och Niklas tyckte det var en bra idé. Hela grejen gav mersmak. Det var roligt att höra barnen sjunga min låt och det var kul att se Lucas stolthet.

Efteråt frågade jag Lucas och Denise om dom ville att jag skulle försöka göra en låt som var just för dom och deras kompisar här och som handlade om sommaren på Ekerö. Det ville dom. Så en dag i november, när jag satt på tåget mellan Narita Airport och Tokyo och var på väg in till Shibuya i stan så kom låten helt plötsligt till mig. Hela veckan jag var där i Tokyo växte låten med text och arr och till slut var den klar. Det blev "Sommar på Ekerö". De flesta av bilderna här ovan och den här nedan är från stunder jag hade på näthinnan när jag gjorde låten.

En annan sak som varit väldigt roligt - och som en bonus - med att komma igång med låtskrivandet igen är att jag fått en ursäkt att träffa Mats och Torkel lite oftare. Dom har varit otroligt schysta och hjälpt mig göra små inspelningar/demos på låtarna som kommer till mig. Jag har som bekant inga artistambitioner och det finns alltid många ställen i det flesta inspelningar med mina låtar där jag vill harkla mig högt så att ingen ska höra mina misstag. Men jag tänker att jag är tillräckligt gammal nu för att våga bjuda på mig själv även om det jag gör inte är perfekt - eller ens objektivt sett särskilt bra. Så när andra skriver dikter, målar tavlor eller för den delen springer maraton eller åker Vasaloppet så får min hobby ta sig uttrycket att jag från och med nu slutar lägga låtarna jag gör i byrålådan och i stället bloggar mina små alster här. Låtskrivandet är ju ändå en del av det jag älskar här i livet och inget jag skäms för. Även om jag kanske rodnar lite vid tanken på en del låtar och sånginsatser genom åren, får jag väl helt enkelt ta risken att jag med detta beslut kommer bjuda på lite mer av den varan...

Så, om du trycker på "play-knappen" på spelaren nedan kan du höra den första låten som hamnat här i stället för i byrålådan - "Sommar på Ekerö": Min sommarvisa om Världens Bästa Ekerö!

Sydney dag 5 - En sista dag på stranden. På "Shark Beach" närmare bestämt...

2011-01-27T03:14:00.001-08:00

Efter två veckors semester börjar det nu dra ihop sig för hemfärd. I morgon bitti går flyget via Hong Kong och London hem till Stockholm. Henrik och jag åker tillsammans. Resten av herrklubben stannar ytterligare två dagar här i Sydney och gör sedan ett stop på två dagar i Hong Kong innan det bär av hem till Sverige för dom också. Då har dom varit på resa i fem veckor. Om Henrik och jag har lite tur så kan vi utnyttja vårt sex timmar långa stop i Hong Kong i morgon kväll till att åka in till "Central" och äta en bit mat i "SOHO". Hoppas det kommer att fungera. Jag gillar verkligen Hong Kong och det vore kul att visa Henrik något av staden i alla fall - även om det blir en snabbvisit. Resan hem till Sverige är annars lika lång som den var ut hit, det vill säga ungefär trettio timmar, varav tjugofyra i luften. På lördag förmiddag, lokal svensk tid, landar vi på Arlanda.

I dag tog vi sovmorgon och efter lite shopping så satte vi oss i taxi och åkte ut till "Shark Beach" som ligger i "Nielsen Park", cirka en kvart med bil från centrala Sydney. Området är ett av stans mest exklusiva och bortsett från fastighetspriserna, som är på en helt annan nivå än hemma, så skulle man kunna likna området vid Bromma.

Om vi tar den liknelsen som sanning så kan man säga att vi har tillbringat dagen vid Smedslättsbadet i Äppelviken/Ålsten, Bromma. En mycket trevlig familjestrand i en park i ett villaområde som befolkas av välmående människor. Ungefär där tar likheterna slut och det blir väl kanske så när klimatet är så olika. Här rådde en avslappnad stämning, många höll sig i skuggan, barnfamiljer, ensamma, yngre och äldre, barnen badar med långärmat på, inga stökiga personer, rent, välorganiserat, genuint och trevligt.

Ett lite för stort volleybollnät? Noop. Det här är ett hajnät som löper ungefär trettio meter ut från stranden och i större delen av strandens längd. Nätet kontrolleras kontinuerligt och finns som sagt där för att förhinda hajar från att äta människor. Man kan ju fundera på hur människorna till höger på bilden tänker när de låter sina barn bada på den delen av stranden där det inte finns något hajnät...

Nu är det sen kväll och dags att packa väskan. Herrklubbsresan har varit en succé. Guntas reseledarinsats, hans planering och allt han gjort för att förverkliga resan kan inte nog berömmas. Han har gjort ett strålande jobb. Gruppen har fungerat väldigt bra, inga slitningar att tala om, vi har haft fantastiskt roligt ihop, blivit ännu tightare och vi har fått ett gemensamt minne för livet. Även om jag mer och mer kommit att uppskatta Sydney, så är det Fiji som berört mig mest på den här resan. Jag hoppas innerligt att jag kan få komma tillbaka dit och helst då med hela familjen. Jag kommer att försöka uppmuntra alla jag känner och som har möjlighet att åka dit. Fiji var helt enkelt helt fantastiskt. Som vanligt när resor jag gör börjar närma sig sitt slut så växer min hemlängtan. Det känns bra nu, jag är resmätt, jag är nöjd och det ska bli jättekul att komma hem.

By by Sydney!

Sydney dag 4 - Australia Day...

2011-01-26T05:48:00.001-08:00

Early bird i dag igen. Denna gång för en bussresa ut till "Hunter Valley" och vinprovning. Resan ut tog runt två till tre timmar och då det var väldigt varmt i dag med över fyrtio grader och dessutom nationell helgdag för firandet av Australiens nationaldag, så var det en ganska speciell stämning att färdas genom små samhällen och byar. Här på bilden ovan har vi stannat för en bensträckare i en liten sömnig byhåla cirka en timme från "Hunter Valley".

Första stoppet var den för vindrickande svenskar välkända vingården "Lindemans".

Gården låg mycket vackert, men hettan lockade inte direkt till att vandra runt i omgivningarna.

Vi fick prova oss igenom en del av "Lindemans" utbud, men vi var nog alla ganska besvikna. Efter vinprovningen fortsatte Olle och Gunta att smaka på lite olika viner för att kanske ändå köpa något med sig hem, men till slut så la dom ned det projektet.

På nästa vingård (har fullständigt glömt bort namnet...) så blev det lite filmvisning och lunch. Temperaturen utomhus, på fyrtiotvå grader, gav vingårdens representant en ursäkt att inte vandra runt med oss i vingården och i stället blev det därför filmvisning.

Vilketvsom så serverades det i alla fall riktigt god mat och väldigt trevligt. Här hade man ordnat så att man kunde testa ett rött vin och ett vitt vin till en kött- och en fiskrätt. Vi uppmanades att testa rött till fisk och vitt till kött. Det var ganska påtagligt hur mycket sämre det röda vinet var till fisk och det vita var till köttet.

Nästa stop var "Oakvale". En gård där man bara producerar små volymer som man mer eller mindre enbart säljer via gårdsförsäljning. "Oakvale" var helt klart vinprovningsresans höjdpunkt, såväl utifrån vinernas kvalité som omgivningen som sådan. Här kommer några bilder...

När det var dags att gå ombord på bussen så strosade jag runt i gräset och höll precis på att trampa på den här kompisen.

Tillbaka i Sydney begav vi oss ned till nationaldagsfirandets epicentrum i "Darling Harbour". Alla människor vi mötte var glada. Det var en otrolig folkfest. Några var förvisso skapligt berusade, men atmosfären var allt igenom positiv. Här kommer några bilder från kvällen...

Vid niotiden så drog en ljus- och fyrverkerishow igång och vi lämnade för en stund vårt bord på restaurangen och klev ut på piren för att betrakta spektaklet. Fyrverkeriet var riktigt bra och det kändes hur bra som helst att vi lyckats pricka in vårt besök så att vi fick vara med att fira australiensarnas nationaldag. God natt från Sydney!

Sydney dag 3 - Kuala time...

2011-01-25T06:25:00.001-08:00

Dagen började minst sagt förvirrande. Henrik, som var på väg tillbaka efter att ha lämnat kläder för tvätt, såg vid 07:25 av en ren slump bussen som skulle ta oss på sightseeing till "Bluen Mountains". Han pratade med busschauffören och det visade sig att det var dags för avgång. Tiden vi fått var klockan 07:45, så halva gänget gjorde morgontoalett eller åt fortfarande frukost. Peter, Henrik och Brage kom med bussen medan Gunta, Mats, Olle och undertecknad blev frånkörda. Lämnade med en lapp om att vi kunde ta en taxi till bussstationen och förhoppningsvis hoppa på där vid 08:00. Sagt och gjort, in i en taxi och sen bar det iväg. Farbrorn som körde svarade inte när vi frågade om vi skulle hinna fram i tid. Vi höjde rösten. Fortfarande inget svar. Sen petad jag till honom och då slog han på sin hörapparat och jag fick ställa frågan igen. Vi skrattade gott där bak i bilen och nickade menande till varandra - jo, en sån där hörapparat kanske skulle vara en bra grej att ha hemma ibland...

Hur som helst så blev vi till slut avsläppta och hittade bussen och de andra killarna.

Efter cirka en timme så var det dags för fika paus och vi stannade i en liten sömning förort till Sydney vid namn Leura.

Leura hade inte så värst mycket att erbjuda i termer av shopping, men en affär med damkläder hade ändå förstått betydelsen av att hålla mannen glad. Herrklubben var mäkta imponerad.

Efter ytterligare ungefär en timme så var vi äntligen framme vid "Blue Mountains". Här kommer lite bilder...

Här kan man se varför bergen heter "Blue Mountains".

Bergbana nedför berget...

Väldigt, väldigt brant...

Linbana uppför berget...

På vägen upp med linbanan såg vi den andra linbanan vi skulle ta över det största stupet.

Spännande utsikt när man står på ett glasgolv några hundra meter över ett stup...

"Blue Mountains" var en fantastisk upplevelse med sin storslagna och dramatiska natur.

Efter "Blue Mountains" åkte vi till "Fairfield City Farm" där vi fick möjlighet att ta oss en närmare titt på en del av Australiens otroliga djurliv. Inför resan hit till Austarlien hade jag framför allt sett fram emot att få se Kualan. Nu skulle det bli verklighet.

Vilken liten sötnos. Som ett kramdjur satt den där i trädet och sov. Man fick klappa kualan på magen, men inte på huvudet. Har inte en aning om varför, men så var det. Här kommer lite fler bilder från djurparken...

En "Dingo" äter lunch - kyckling.

En cirka fyra meter lång krokodil låg och softade i en bassäng.

Herrklubben träffade sin australienska motsvarighet.

En "Tasmanian Devil" ska man tydligen hålla sig undan från. Biter fingrarna av en om man inte passar sig.

Efter "Fairfield City Farm" tog vi en båt in till "Darling Harbour". Här kommer båtresan i bilder...

På väg in mot "Darling Harbour,

På kvällen var vi inbjudna på bad och grill till Henriks kompisar Caroline och Nigel. Fantastiskt hus med oslagbar utsikt mot Sydneys sky line.

Livet är ett elände...

Nu är klockan mitt inatten här i Sydney och i morgon bitti går bussen till vindistriktet "Hunter Valley". Jag är helt slut och hjärnan behöver vila efter all intryck. God natt från Sydney!

Sydney dag 2 - City sightseeing...

2011-01-24T04:19:00.001-08:00

I dag blev det sovmorgon. Jag var helt slut i går kväll och efter att jag skrivit bloggen stupade jag i säng. Anyway, efter frukost bar det ut på stan för promenad ned till "Sydney Aquarium".

Stan är häftig på många sätt. Som jag beskrivit tidigare så är det en väldigt smakfullt blandning mellan gammal och ny arkitektur och det futuristiska "sky train" systemet gör inte saken sämre.

Akvariet var i min smak sisådär om jag ska vara ärlig. Efter att ha pratat med några Australiensare som vi mötte under öluffen i Fiji, som alla rekommenderade att vi definitivt skulle se "Sydney Aquariun", var förväntningarna självklart ganska höga. Upplevelsen mötte tyvärr inte förväntningarna.

Men visst, det fanns en hel del vackra fiskar och det var kul att se på hajarna som simmade ovanför huvudet på oss när vi vandrade genom glastunneln i akvariet.

Snabblunch i akvariets "food court". Dyrt, fullt med folk och skramlig musik i högtalarna. Börjar jag bli gammal?

Efter lunchen hoppade vi på en sightseing buss för en tre och en halv timma lång guidning i Sydney med omnejd. Första stoppet var "Mrs Macquaries Chair" som ligger ute på en vacker udde vid "Royal Botanic Gardens". Det blåste rejält och med dryga trettio grader i luften och regnstänk så kändes det som om det var oväder på ingående. Kaptenen på segelbåten hade i alla fall tagit det säkra före det osäkra och revat.

Besöket ute på udden vid "Mrs Macquaries Chair" var som julafton för fotoglada turister med överdimensionerade egon. Jante är ingen hjälte i herrklubbens krets, så kamerorna klickade som kulsprutor.

Nästa stop var ute på "South Head", nordost om city. Otroligt vacker omgivning och färden dit gick genom Sydneys mest exklusiva bostadsområden, där priserna börjar på runt sju miljoner svenska kronor för en enrummare.

Det är lätt att glömma bort Sydneys utsatthet för hav och vind. Klippan i förgrunden, som formats av naturens krafter, befinner sig cirka tjugo meter över havet.

Så, finalen på bussturen: "Bondi Beach". En mytomspunnen strand som hågade tar sig till med lokaltrafik på bara tjugo minuter från centrala Sydney. I dag var det ju en vanlig veckodag och dessutom lite molnigt, så stranden var i princip tom, enligt vår busschaufför och tillika guide för dagen. En solig helgdag kunde det tydligen vara hundratusentals männinskor på stranden och enligt busschaffören så gick det då inte att på avstånd se sanden på stranden alls. Här kommer några bilder från "Bondi Beach"...

Surfingen är stort sport här och det vimlade av surfare och brädor av alla möjliga slag. Riktigt roligt att titta på faktiskt. De flesta hade våtdräkter på sig och det kan man verkligen förstå. För när jag satte fötterna i vattnet vid strandkanten var det svinkallt - svensk badtemperatur, huga!

På vägen tillbaka med bussen till vårt hotel passerade vi viken där Russel Crowe har sitt australiensiska hem. Namnet på viken ligger inte helt bekvämt i munnen, om man säger så. Eller vad sägs om "Woolloomooloo Bay".

På kvällen begav jag mig ner till "Darling Harbour" för att träffa John och Ian, våra australienska licenstagare för "Illustrerad Vetenskap" och "Popular Science". Vi möttes på en pub och tog en öl tillsammans. Det är alltid mycket trevligt när man får möjlighet att träffa människor som faktiskt bor på platsen man besöker och att få träffa John och Ian var inget undantag. Jag fick en unik chans att komma in, i alla fall lite, under huden på staden och landet och ställa diverse mer eller mindre intelligenta frågor om Sydney med omnejd. Efter mötet vandrade jag genom hamnområdet och upp mot "China Town", där vårt hotel ligger.

Visst är den vacker! Färjan gick mellan västra och östra sidan av "Darling Harbour".

Det här tyckte jag såg ut som en bra lösning. Skulle den fungera i Stockholm?

En båt som drivs av solenergi. Den skulle i alla fall INTE fungera i Stockholm!

Ett "sky train" över "Market Street" sett från "Paymont Bridge" och "Sydney Tower" i bakgrunden - läckert!

"Queen Victoria Building" till vänster med "Sydney Town Hall" längst ned på gatan och två skyskrapor som fond. Gammalt och nytt i en skön blandning.

Interiören i "Queen Victoria Building" går inte av för hackor. Kolonialt så det förslår och i dag omgjord till galleria.

Väl uppe i "China Town" så anslöt jag till gänget på en lokal Koreansk restaurang. När jag satte i mig min tallrik stekt ris med kyckling kom jag på att det var första måltiden sedan frukost. Ja, om man inte räknar med ölen dårå...

God natt från Sydney!

Sydney dag 1 - Delvis tillbaka i civilisationen...

2011-01-23T13:26:00.001-08:00

Efter en vecka i Fiji så anlände herrklubben vid middagstid på söndagen till Sydney. Resan från Nadi till Sydney tog inte mer än drygt fyra timmar, men den själsliga, mentala resan är långt ifrån över för de flesta av oss skulle jag våga påstå. I alla fall jag är på många sätt mentalt fortfarande kvar där borta i den Fijianska övärlden. Öluffarveckan kommer man nog i och för sig aldrig att glömma. Men nu, nyanländ till Sydney och civilisationen, är den Fijianska övärlden med dess varma och generösa invånare fortfarande så nära och påtaglig att man finner sig själv med att "bula" till vänligt leende australiensare man möter. Vem vet; attityd till livet kanske är Fijis största exportvara, tänker jag.

Efter incheckning på hotellet, som ligger mitt i Sydneys China Town, gav vi oss ut på stan med siktet inställt på "The Rocks" - ett populärt restaurang och bardistrikt i centrala Sydney. I morgon ska vi på en stadssightseing tur med buss så då får man säkert se mer, men redan vår lilla vandring bort till "The Rocks" gav mersmak. Vad som först slog mig när vi gått en stund var hur man i stadsplaneringen konsekvent behållit gamla byggnader och integrerat dessa när man skapat mer moderna sammanhang, som höga kontorshus och till exempel gallerior. Det var mycket vackert faktiskt och gav en känsla av genuinitet som man ofta saknar i moderna städer utanför Europa. Detta sagt med utgångspunkt från västerländska preferenser vill säga...

Väl framme i "The Rocks" så vandrade vi rakt in i Sydneys äldsta hotel.

Och som av en slump visade det sig att dom hade en bar där...

Efter en god lokal öl vandrade vi vidare och det dröjde inte lång stund innan vi sprang rakt in i värsta bröllopscirkusen. Ja, egentligen började det redan i baren på Lord Nelson Hotel där vi mötte ett nygift par och deras sällskap som slunkit in för lite förfriskning. Vi var inte riktigt säkra på om deras besök var innan eller efter vigseln dock. Vilket som. Högst upp på den största klippan i "The Rocks" ligger en observatorieplats, en vitmålad trärotunda, med utsikt över Sydney Harbour Bridge bland annat. Denna plats och kyrkan du kan se en skymt av mellan mig och Mats på bilden var själva epicentrum för giftassugna Sydneybor denna dag. Det ena sällskapet avlöste varandra och det vimlade av vinglande brudar på allt för höga klackar i eländig terräng.

När vi stod där på klippan och tittade ut över inloppet till stan kunde vi inte låta bli att jämföra med Stockholm. Det var faktiskt väldigt likt. Med det undantaget att Stockholm, i klassen "städer med mycket vatten" ändå alltid är vackrast.

Efter utsiktsstunden på klippan bar det av ned för backarna mot Sydney Cove. Peter hade redan på hotellet bestämt sig för att han ville till en vinbar och restaurang. Vi andra hängde på. Stället hette "Wine Odyssey" och det visade sig vara ett ställe utöver det vanliga. Här hade dom hundratals viner i snillrika pumpmaskiner som man, efter registrering och uttag av ett kreditkort, fick ta så mycket eller så lite man ville från. Vinkännarna i herrklubben gick i spinn, milt uttryckt, och medan undertecknad somnade i ett hörn så fick tydligen superlativen som tog slut i Fiji ett nytt användningsområde.

Efter en ansenlig stund av vinprovning började magen kurra även hos de mest intresserade och vi tog sikte på en fisk- och skaldjursrestaurang vid vattnet med utsikt över hela Sydney Cove. Större delen av herrklubben framför operahuset i Sydney får bli dagens avslutningsbild. Godnatt från Sydney, Australien!

Fiji dag 7 - Dagen då superlativen tog slut...

2011-01-22T09:26:00.001-08:00

I dag var sista dagen på vår öluff i Yasawa-skärgården. Vi vaknade hyffsat tidigt för att äta frukost, för redan vid kvart över nio skulle vi bli hämtade för transport ut till MS Seaspray där vi skulle tillbringa dagen.

Henrik kom förbi min "bures" på väg till frukost och vi plåtade varandra i den fantastiska Fijianska gryningen.

Efter frukost, utcheckning, lite Facebookande, Skypande och mailande inväntade vi att bli upplockade av en mindre båt och betraktade undere tiden förundrat alla vackra molnformationer på himlen.

Jag vet inte om det var för att det var tidigt eller om det är så de alltid gör på Bounty Island, men avskedssångerna när det bar iväg med båten framfördes bara av en ensam kvinna med gitarr denna gång. Inte mindre uppskattat för det!

Från den lilla båten kördes vi ut till en större katamaran-färja och med den bar det iväg till ön Mana där MS Seaspray låg och väntade på oss.

Ut på böljan den blå blev det och även om fartyget i sig kanske inte var det mest toppklassiga så var personalen, stämningen och omgivningen helt fantastisk.

Första stoppet var Castaway Island. Ön där Tom Hanks rollfigur blir strandsatt i tre år i filmen med samma namn. Vi närmar oss och det är magi i luften.

Man förstår att filmteamet valde denna ö, som är så fantastiskt vacker med sina kritvita stränder, böljande växtlighet och dramatiska berg och klippor.

Här skulle vi snorkla en timme och när vi väl stod där på stranden och för säkert hundrade gången på den här öluffen sa till varandra hur fantastiskt allt var och hur otroligt det var att vi fick uppleva det, så sa Gunta: "Fasen, det känns som om superlativen liksom tagit slut. Jag har inte fler ord för att beskriva det här." Jag tänkte att Gunta har rätt; det är precis så det känns. Därför kommer här ett gäng med bilder från vårt besök på Castaway Island utan kommentarer. För bilder lär ju säga mer än ord...

Högtidsstunden på Castaway Island var slut och lunch på MS Seaspray väntade. Det var fantastiskt god mat: Grillbuffé med tonfisk, lokal korv och kycklingspett. Till det serverades pasta- och potatissallad och den otroligt goda kålsalladen med annanas som verkar vara någon form av lokal specialité här och som man gärna bjuder på till de flesta maträtter. Dricka var bara att plocka i stora kylar på däck. En del drack vitt vin...

Efter lunchen styrde vi mot ön Malolo där Gunta ihop med en annan kille fick agera "Ratu" för hela turistgänget från båten när vi med en Kava-seremoni välkomnades till byn.

Här på Malolo var det en helt annan stämning än den jag upplevde, när jag vandrade genom djungeln till Honeymoon Beach på Navita, där livet för lokalbefolkningen mer liknade missär.

Här var det förvisso också väldigt låg materiell standard, men folk verkade glada, sysselsatta, hade tak över huvudet och såg ut att vara mätta.

Vår guide berättade att ön styrdes av en "Ratu" och att "Ratuns" funktion och makt vid "Ratuns" död ärvdes av äldste sonen.

På Malolo finns en internatskola och en vårdcentral och invånarna arbetar antingen på någon av de närliggande resortsen eller som fiskare.

Det görs inte mång knop så här mitt på dagen...

Kyrkan mitt i byn.

Lite i utkanten av byn låg det här huset i en prunkande trädgård. Det såg ganska tomt ut, men när vi passerade tjoade någon "bula" till oss.

Överallt fanns det tvätt som hängde på tork och madrasser och kuddar som luftades i solen.

Det var så roligt att vandra genom byn för så fort någon av byborna fick syn på oss så hojtade dom "bula"! Ja, det var till och med så att vi mötte några mödrar med riktigt små barn, kanske nio eller tio månader gamla bebisar, där barnen på bebisspråk sa "bula" när de såg oss.

Växterna här på bilden är Kavaplantan vars rot mals och blandas med vatten och blir Kavan man dricker.

Vandringen tillbaka till stranden där vi skulle bli upplockade var stekhet, men vacker.

Väl tillbaka på MS Seaspray blev det ett välförtjänt dopp i det blå.

I morgon bitti (lördag kväll svensk tid) så bär det av till Australien och Sydney närmare bestämt. Veckan här i Fiji har varit makalös. Jag har aldrig varit med om något liknande och jag hoppas verkligen att jag en dag kan få komma tillbaka och då i sällskap av min familj, som jag bara måste få visa allt det jag upplevt. Fijianerna är underbara på alla sätt, övärlden bländande magiskt vacker och njutningsfull och stämningen är allt igenom enastående behaglig. Musiken är ständigt närvarande och ger söderhavskänslan ytterligare en dimension.

By by Fiji!

Fiji dag 6 - En legendarisk herrklubb...

2011-01-21T11:14:00.001-08:00

Jag har kommit att vakna rätt så tidigt på morgnarna under hela båtluffen här i Fiji. Det har absolut inte gjort någonting - jag har inte haft något behov av att sova längre. För vi har verkligen bara slappat här på dagarna och sen på kvällarna, efter middag och allmän summering över några glas, har jag gått och lagt mig. Sällan senare än klockan elva faktiskt. Men som sagt; det har ju blivit en del tidiga morgnar och att sätta sig någonstans i soluppgången och läsa en bok har blivit lite av en ritual för mig. Så även denna morgon på Naviti.

Efter frukost var det dags för bad. Brage var först i och han fick snabbt sällskap. Av ett helt stim med fiskar som lekte kring hans fötter, närmare bestämt.

Jag tog en vandring utmed stranden för att försöka fånga lite av Naviti-känslan.

Stranden vid Korovous resort på Naviti är ganska naturlig och orörd trots att det finns två olika resorter där.

Här flyter det iland både det ena och det andra. Undrar vad det här är?

I början av min promenad längs stranden så var det flod när jag passerade den här båten.

På vägen tillbaka var det ebb. Det går vansinnigt fort.

Vid tvåtiden på eftermiddagen så var det dags att lämna Korovou och Naviti för att ta färjan ytterligare söderut till Bounty Island. Som vi nu nästan börjat vänja oss vid så ställde resortens personal upp sig och sjöng avskedssånger för oss även denna gång.

Med allt vårt handbagage vandrade vi utmed en gjuten gång mellan korallerna, som låg i dagen på grund av ebben, ut till motorbåtarna som skulle ta oss ut på redden för att möta färjan. Det där med handbagage ja... Innan vi gav oss ut på den här öluffen så hade vi uppfattat att det skulle vara vansinnigt dyrt med såväl vatten som alkohol ute på öarna. Därför bunkrade vi upp med i storleksordningen sex liter vatten var samt ett tjog med spritsorter av alla dess slag, ja en mindre bar... I dag var näst sista dagen på öluffen och efter tre öar så har jag fem liter vatten kvar och hela den flaska gin som var mitt bidrag till baren. Vårt kånkande på vatten och sprit har blivit till ett skämt. Våra yngre back-packande kamrater, som rimligtvis är de som i sammanhanget borde vara mest om sig och kring sig vad gäller onödiga utgifter, har inte kunnat låta bli att kommentera herrklubbens oro över att inte ha råd att köpa vatten och sprit.

Väl ute på redden i väntan på färjan visade det sig att den var försenad och vi blev liggande som värsta båtflyktingarna guppande under den stekheta solen. Det blev ganska obehagligt efter en stund faktiskt. Men Till slut kom färjan i alla fall och vi fick komma ombord, köpa glass och kaffe och slå oss ned för den dryga två timmar långa färden ned till Bounty Island.

På färjan hände något roligt. Det var Olle som hade hamnat bredvid en holländsk tjej. Dom pratade om vart dom hade varit och vart dom var på, hur fint Fiji var och så vidare. Efter en stund så berättar tjejen att hon hört talas om ett gäng farbröder från Sverige som sparat pengar i tjugo år och som nu kajkade runt i den Fijianska övärlden. Hade Olle hört talas om det här mytomspunna gänget, kunde det verkligen vara sant? "Jo visst, det stämmer", sa Olle. "Jag är en av dom där farbröderna..." Herrklubben börjar bli en legend i den Fijianska övärlden!

Väl på Bounty Island så slog vi oss ned utanför min "bures", badade och drack whiskey (vi måste ju jobba hårt på att minska spritförrådet). En inte allt för otrivsam sysselsättning.

Här bor jag, ett mesigt stenkast från havet. Väldigt enkelt, men med AC. Inte så dumt alls faktiskt.

Vattnet låg som en spegel och kvällsdoppet kändes helt underbart.

Efter middagen sjöng och spelade personalen Fijianska sånger för alla gäster. Otrolig söderhavskänsla!

Mörkret hade lagt sig ordentligt när jag vandrade ut med stranden bort till min "bures". Tröttheten och nöjdheten gjorde sällskap - ännu en dag i paradiset var slut. I morgon väntar nya äventyr. Godnatt från Bounty Island, Fiji!

Fiji dag 5 - Happy Birthday dear Gunta...

2011-01-20T12:13:00.001-08:00

Normalt har jag oftast en massa kläder med mig när jag reser. Mest blir det när jag reser i jobbet en vecka, tio dagar sådär. Då måste jag oftast planera för kostym och skjorta för möten under dagen, kunna duscha och ta en ny skjorta för kvällen och då kan det vara såväl kostym som blaser eller jeans och kavaj, ibland chinos och tenniströja. Blir det dessutom en lucka för lite turistande så vill man kanske dra på sig ett par shorts och en T-shirt och så vidare. Med alla kombinationer så blir resväskan full.

Denna gång tänkte jag att jag skulle resa lätt, så jag köpte en ryggsäck/kabinväska med hjul och packade med utgångspunkt från att jag skulle bli tvungen att behöva tvätta. I dag var det så dags. Jag frågade mig fram bland personalen på resorten och till slut hittade jag faktiskt en tvättstuga nästan längst in i resort-området.

Det fanns fina sinkar att tvätta i men vattnet rann rakt igenom för det fanns inga bottenpluggar. Jag frågade en kvinna i personalen, som också var där och tvättade, var jag kunde på tag på en plugg och då tog hon lite toapapapper, blötte det och körde ner i avrinningen så att vattnet stannade. Sen sa hon: "This is Fijian style" och gick sin väg med ett kluckande skratt. Att stå där i den varma brisen och tvätta för hand var riktigt avkopplande och synen av personalens rena tvätt som vajade i vinden på de uppspända tvättlinorna mellan palmerna såg ut som ett vykort - vilken tvättstuga!

Efter lunch så lyckades jag lura med mig Gunta och Henrik på en vandring utmed stranden.

Vi tog oss hela vägen bort och tack vare ebben så lyckades vi runda en klippformation och ta oss till nästa strand.

Mäktig natur runt klippan, men ont i fötterna fick man av alla sylvassa stenar och berghällar. Gunta hade sandaler och Henrik har härdat sina fötter som barfotabarn på bondgård, så dom klagade inte. Själv har jag däremot sådana frökenfötter, så det är pinsamt. Men under stånk och stön struttade jag mig fram i alla fall.

"Bula" betyder som den uppmärksamme läsaren säkert redan vet "hej" på Fiji. Eller det är i alla fall det alla locals ropar till en när man möts.

Men när man är här på Fiji några dagar börjar man undra vad mer som "bula" betyder för allt verkar kunna vara "bula". Senast fick herrklubben smeknamnet "The Bola Boys"...

Utmed hela resortens strand så hänger hängmattor mellan palmträden. Jag har en precis nedanför min veranda. I väntan på att tvätten skulle bli riktigt torr så läste jag en bok och njöt av tillvaron.

Efter ett tag så kände jag en svag rökdoft som verkade komma från det håll där jag hade mina kläder på tork. Rökluktande nytvättade kläder kändes inte som en bra idé, så jag satte fart mot tvättlinorna för att plocka ned tvätten.

När jag kom närmare så blev jag nyfiken. Jag plockade snabbt ner min tvätt och gick fram för att se vad det var som brann.

På en stenhäll med en massa gräs och palmträd över sig ungsbakade man brödfrukt till middagen. Det lovade gott!

När jag kom tillbaka från min lilla utflyckt i resortens bakre regioner så hade John Blund kommit på besök...

Så småningom vaknade alla, kom på benen och infann sig nyduschade och fina för kvällsdrinken på Guntas veranda. Vilket liv - stackars oss!

Middagen i dag var i min smak ännu godare än gårdagens. Vi serverades någon form av lokal ärtsoppa till förrätt och som varmrätt kom det in en underbart god köttfärsbiff med spännande lokala ingridienser och tillbehör. Efter middagen hade Olle ordnat så att personalen bakat en födelsdagstårta till Gunta, vilken man levererade med ukulele-ackompanjerad "Happy birthday to you" efter varmrätten. Stor succé!

Redan till frukost hade herrklubben överraskat Gunta med skönsång (?) och present till övriga frukostgästers (i alla fall) synliga glädje - alla sjöng med och hurrade. "How old are you?" frågade någon. "Sweet sixteen", försökte Gunta. "Ah, sweet sixty, very nice", upprepade en annan av våra nyvunna back-packer vänner.

Tårtan var skapligt överdimensionerad, även med herrklubbsmått mätt, så vi frågade övriga middagsgäster om de vill smaka. De stackars, som det verkade på sötsaker utsvultna ungdomarna, var inte nödbedda. Det bara rasslade till så var tårtan uppäten.

Är man i Guntas ålder är det viktigt att man rör på sig. Det hade Guntas bästa kompis från gårdagsnattens rituella och mycket hemlighetsfulla Kava-party, långt bort på stranden och långt in i djungeln, tagit fasta på och bjöd upp den gamle herrklubbsmedlemmen på en ganska skaplig svängom i solnedgången. Av Kavaroten gör Fijianerna under sermoniella former en dryck som anses ha speciella krafter och egenskaper för den som dricker den. Exakt vad är lite svårt att förstå. Men om man skulle dricka Kava i Sverige och Europa så lär det i alla fall vara olagligt, då Kava tydligen är drogklassat där. Enligt de som provat så smakar den inget särskilt, man blir inte överdrivet berusad och det mest tydliga är att läppar och tunga bedövas.

När jag lämnade kalaset och begav mig mot min "bures" så dansade Gunta i alla fall glatt vidare i natten, lyckligt tjoande om att han minsann fortfarande bara fyllt år på Fiji och därför fortfarande av oss andra skulle betraktas som samma ungdom han ansåg sig vara i går. För han var ju minsann svensk och det var ju fortfarande "igår" i Sverige...

Godnatt från Fiji!